Till helgen samlas kristdemokraternas främsta lokal- och rikspolitiker till riksting i Umeå. Helgen därefter är det dags för liberalernas motsvarande persongalleri att träffas för landsmöte i Västerås. De båda forna regeringspartierna från Alliansen lever numera i helt olika världar. Kristdemokraterna har under partiledaren Ebba Busch Thor utvecklats till ett slagkraftigt och – med svenska mått mätt – halvstort parti med en tydlig socialkonservativ profil som påminner om M och SD men som ändå är lite finare i kanten. Tiggeri bör till exempel inte förbjudas och den växande anhöriginvandringen bör inte begränsas nämnvärt.

KD: s och L: s relation är av det mer lågenergiska slaget. I en intervju med DN nyligen nämnde Ebba Busch Thor – liksom i förbigående - Liberalerna som, vid sidan av SD, ett av två möjliga stödpartier för en framtida M-KD regering. Det var liksom allt som återstod efter åtta år tillsammans i regering och efter fem år i oppositionens utanförskap. Ebba Busch Thors nådiga ord kan väl i och för sig kanske uppfattas som en framgångsprofetia i många plågade liberalpolitikers öron?  

Liberalerna är ju sedan några år tillbaka neddragna i politikens kvalstrecksdramatik. För några månader sedan ersatte partiet en av norra Europas mest erfarna partiledningar med en av de sannolikt mest oerfarna som Liberalerna skådat. Partiledaren Nyamko Sabuni och partisekreteraren Juno Blom har mycket att bevisa i en uppförsbacke som har den enda fördelen att den kommer att vara mycket härdande om den inte visar sig vara så pass dödande som många tror.  

Liberalerna har en svår sits. Partiet är litet och hårt pressat politiskt och ekonomiskt. Utan dagens position som stödparti till S/MP regeringen skulle L förmodligen balansera på konkursens brant. På landsmötet lär debattens vågor gå höga. Rädda för att diskutera och att bryta argument har folkpartister/liberaler aldrig varit rädda för. Till regerandets konst och hantverk har dock L-partisterna av tradition ett mer problematiskt förhållande. Rollen som stödparti är därför kanske inte så tokig för Liberalerna? Svensk politik skulle behöva ett parti som kan träda in och ge stöd för än den ena och än den andre. Kanske kan det vara Sabunis och Bloms mission att staka ut en stödpartiled för sitt parti i den nya terrängen?  

Partiet är i grunden ganska vettigt och klokt och ingen bör heller underskatta behovet av en vakthund för klassiskt liberalt individuella friheter i vår förmodligen alltmer gruppkonservativa samtid.  

S, M, SD och KD kommer att behöva vettiga stödpartier. Liberalerna kan bli det partiet. Om de vill och vågar.