Det är tämligen lätt att se att den mest bidragande orsaken till det allt mindre förtroendefulla läget i riksdagen är Sverigedemokraterna. Partiet har växt snabbt och har skakat om hela den traditionella strukturen i riksdagen. Under lång tid var det även så att inget av de traditionella maktpartierna såg några möjligheter att ens på sikt kunna räkna in SD i sina egna kalkyler för kommande regeringsunderlag. Därför genomfördes i stort sett inga trevare eller förhandlingar mellan Sverigedemokraterna och de andra partierna.
Istället utbröt ett slags ställningskrig där både Moderaterna och Socialdemokraterna gjorde allt vad de kunde för att putta över SD till den andra sidan. Detta märkliga beteende skapade också en situation av sakpolitiskt ointresse. Ingen brydde sig om vad Sverigedemokraterna hade för uppfattningar och ståndpunkter om till exempel invandring och tiggeri. Det viktiga blev istället att ta avstånd från SD alldeles oavsett vad saken gällde. Partiet utestängdes också mer eller mindre regelbundet från det parlamentariska och sakpolitiska givandet och tagandet i riksdagens olika organ och kommittéer.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) utkom i oktober i år med en analys av hur regeringar sedan 1990 och framåt har använt sig av parlamentariska kommittéer för att bereda kniviga och trixiga frågor. I sådana kommittéer sitter politiker från alla partier i riksdagen; ofta tillsammans med experter och aktörer från olika intresseområden i den fråga som ska utredas. SNS analys har ingen direkt bäring på just SD. Snarare kan man säga att den polarisering i form av färre parlamentariska kommittéer och fler ”särskilda utredare” som SNS pekar på, inleddes före SD: s inträde i rikspolitiken. Min analys är att övriga partiers obekvämhet med SD senare kom att förvärra läget.
SNS skriver: ”Historiskt sett har parlamentariska kommittéer utgjort ungefär hälften av alla utredningar, men redan 1990 hade deras andel sjunkit till under 20 procent.” Sista året i SNS rapport är 2016. Då utgör de parlamentariska kommittéernas andel endast tre procent av utredningsväsendet medan särskilda utredare tog hela 90 procent av betinget.
Fördelen med parlamentariska kommittéer är att alla är med och att utredningen i sig blir en beredning av vilka möjligheter det finns att komma överens. Fokus ligger på att inkludera och lyssna; inte på att agitera och att utestänga.
Svensk politik har stora behov av mindre polarisering och av mer förtroende och samarbete. Stora och tunga frågor bör bli grundligt omhändertagna av alla riksdagspartier. Ingen bör kunna smita undan. Ingen bör ställas i skamvrån. Då blir det bäst för alla.