När blockpolitiken (tillfälligt?) är uppbruten och det högerpopulistiska partiet växer trots ogenomtänkt politik är det lätt att tro att gamla sanningar inte längre gäller. Visst är det en alltmer galen värld, med ledare som twittrar oförskämdheter, handelskrig som trappas upp och en Brexitprocess som inte liknar något vi tidigare sett, men är det verkligen ett nytt politiskt landskap?

Att vi har en socialdemokratiskt ledd regering som sätter agendan, trots att bara 28 procent av väljarna gav sitt förtroende till oss, är ett rejält styrkebesked. Att ett parlament som till 60 procent består av högerpolitiker, och där högerpopulisterna är tredje största parti, ändå har tämjts av oss som står för öppenhet och mångfald är imponerande. Det märkliga är att vi inte lyckas få ut den bilden till de stora massorna.

 

Här finns ett av de stora skiftena som har skett de senaste 10-15 åren: via tech-jättarnas hatpremierande algoritmer har tonen i sociala medier hårdnat och polariseringen ökat. Vi nutidsmänniskor sväljer hellre korta, arga påståenden utan källa än att läsa en längre, resonerande text om den komplexa tillvaro vi faktiskt lever i. Det har blivit viktigare att skrika hatiska tillmälen till den som inte köper ens upplevda världsbild än att ta in den relevanta fakta som presenteras. Det tror jag är en viktig anledning till att vi som förespråkar en långsiktig och ansvarstagande politik har så svårt att vinna väljarnas gehör. Vi borde kunna bättre än så och jag tror att detta är en övergående period. Politiken har ett ansvar att reglera de sociala plattformarna så att de inte premierar falsk ryktesspridning och hatisk propaganda. Det måste snart komma en tid då människor tar sitt förnuft till fånga, börjar tänka efter igen och väljer att ge sitt förtroende till partier som har en genomtänkt politik för en hållbar framtid.

 

Vi socialdemokrater är inte längre ett självklart val för dem som kallar sig arbetare. Här har vi som parti misslyckats kapitalt och det hotar hela arbetarrörelsens existens. Det finns partikamrater som efterlyser Den Stora Reformen som ska göra oss till ett fyrtioprocentsparti igen. Det låter bra men jag tror inte att sådana enkla lösningar existerar. Det låga förtroende som många människor har för politikens möjligheter att påverka utvecklingen gör att enskilda reformer, hur bra och välbehövliga de än är, inte kommer ge fler kärnväljare. Istället behöver vi nöta på, som vi alltid gör, med att steg för steg förbättra samhället; i förort, i stad och på landsbygd så att alla som kallar sig arbetare och vanligt folk känner att vi är deras företrädare. Vi politikutvecklar, argumenterar och motiverar. När vi dessutom lyssnar på andra, omprövar gamla ståndpunkter och är ärligt självkritiska kommer vi på sikt vinna människors förtroende igen. Det är inte lätt, det går inte fort men det finns inget annat sätt.

 

En rejäl utmaning för oss riksdagsledamöter är förstås att vara i opposition mot vår egen regering, som tvingas genomföra reformer i JanuariAvtalet som går på tvärs mot vår socialdemokratiska politik. Under våren famlade vi men nu verkar gruppen ha hittat tryggheten i att både stå upp för kompromissen med Mp, C och L och samtidigt driva på för mer progressiv politik som minskar klyftorna i samhället. Jag upplever mig själv och mina kollegor som mer modiga och frispråkiga idag och det behövs. Ingen politiker vill reduceras till en knapptryckare som försvarar politik som vi inte tror på. Vi riksdagsledamöter brinner precis som alla andra sossar för jämlikhet, rättvisa och schyssta villkor för alla. Nu tror jag att vi vågar visa det tydligare, trots kompromisserna med högern.

Än större utmaning är att försöka driva igenom de helt nödvändiga förändringar i västvärldens livsstil som krävs för att hinna rädda världen undan en klimatkatastrof. Våra barn kräver det. Uppförsbacken är enorm när de som borde vara världsledare skämmer ut sig med lögner, strutsmentalitet och allt annat än ansvarsfullt ledarskap, ivrigt påhejade av stora skaror twitteranvändare som uppenbarligen slutat att tänka efter. Men vi måste, för barnens skull.

 

Världen ser annorlunda ut, det politiska landskapet är delvis förändrat men grunduppdraget är detsamma: att minska klyftor, ge varje unge förutsättningar till ett bra liv och forma en värld där vi alla är fria, jämlika och känner framtidstro. Det gör vi bäst tillsammans.