I valet 2018 hamnade Sverigedemokraterna på tredje plats efter S och M. I de flesta opinionsmätningar sedan dess har SD varit på andra plats efter Socialdemokraterna. I några mätningar har Sverigedemokraterna varit störst.  

Det som gör SD udda är att trots dessa framgångar så finns det många medlemmar i partiet som blir av med sina jobb och som utesluts från facket på grund av sitt medlemskap i SD. Partiet bjuds heller inte in till festligheterna när stora svenska institutioner som Nobelfesten och Stockholm Pride går av stapeln. Från och till nekas SD representation i partiövergripande kommittéer som regeringen bjuder in till.

I helgen som gått har SD haft landsdagar i Örebro. Ombud från hela landet samlades för att fatta beslut om partiets politik, för att umgås och ha kul och för att välja om Jimmie Åkesson till partiledare. Jag var där.  

På landsdagarna fanns inte en enda utställare och lobbyist från alla de företag och myndigheter som annars brukar förekomma i breda flockar när de stora partierna har kongresser och stämmor.  

Beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna är således ännu tämligen omfattande i stora delar av det officiella och etablerade Sverige.  

Partiledaren Jimmie Åkesson intervjuades i Sydsvenskan under helgen. Åkesson fick frågor om det verkligen är trovärdigt att tala om SD som ett ”antietablissemangsparti” när partiet är näststörst/störst i opinionen och sedan tio år tillbaka har en stor och växande grupp välavlönade riksdagsledamöter?

”Vi vill inte in i deras etablissemang. Vi ska skapa ett eget”, svarade Jimmie Åkesson. Vilket är en begriplig hållning med hänsyn tagen till resonemangen ovan.  

Förhoppningsvis blir det inte så. Etablissemangen bör, precis som övriga maktsektorer i samhället, vara så breda och öppna som möjligt. Slutna etablissemang med myriader av band och relationer till ledande politiska partier är inte sunda. Och det gäller alldeles oavsett parti.

SD anpassar nu sin politik till sin nya position där stora väljargrupper kommer in från S och M. De nya väljarna är inte ett spår intresserade av långa symboldebatter om till exempel ”samkönade pars möjligheter att adoptera”, såsom var fallet i Örebro. Förväntningarna på Åkesson handlar om att leverera när det gäller tunga frågor om invandring, trygghet, välfärd och kriminalitet. Då behövs ett öppet sinnelag.

I helgen slängde SD ut gamla surdegar om vem som är och kan bli svensk. ”Vem som helst kan bli svensk bara man vill och anstränger sig tillräckligt hårt”, är partiets nya hållning i den frågan. Vilket är sunt, sant och riktigt. Håll fast vid den öppenheten.