Debatt Inför valet till Europaparlamentet i morgon söndag finns det skäl att besinna den inre marknadens betydelse. Jämfört med före Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 1995 har handeln med de övriga medlemsländerna ökat med cirka 130 procent. Ändå finns det en del kvar att göra. Krigsmateriel är ett exempel på produkter där enskilda länder kan göra undantag från reglerna om fri och rättvis konkurrens vid offentliga upphandlingar

Enligt Lissabonfördraget kan man med hänvisning till väsentliga, nationella säkerhetsintressen rikta upphandlingar mot den egna försvarsindustrin. Något som sker ganska regelmässigt.

På försvarsmaterielområdet utmärks Sverige av att vi är en stor producent. Räknat per capita en av de största i världen. Försvarsindustrin i Sverige har långa traditioner och knappast något land i samma storlek kan uppvisa en så stor industriell bredd. Samtidigt har den svenska statens anskaffningar av försvarsmateriel minskat drastiskt sedan det Kalla kriget. Inte minst Försvarsberedningen i sin senaste rapport ”Värnkraft” pekar på svårigheterna att på sikt upprätthålla en sådan bredd. Sammantaget verkar vi vara ett av de länder som hade haft mest att vinna – och kanske minst att förlora – på en ökad konkurrens.

De senaste åren har samarbetet inom unionen när det gäller försvar och säkerhet fått en helt ny energi. Genom olika initiativ försöker unionen nu uppmuntra samordning såväl i operativa termer som när det gäller forskning och utveckling av materiel. Den europeiska försvarsfonden byggs nu upp med flera hundra miljarder svenska kronor. Även denna utveckling pekar mot att även konkurrensen mellan medlemsländerna borde öka. För ett drygt år sedan trädde nya föreskrifter i kraft när det gäller krigsmaterielexport. Svensk export är nu även beroende av ett mottagarlands demokratiska status och även så kallade följdleveranser ska nu ske mer restriktivt. Följden är att demokratierna i unionen blir allt viktigare som mottagare av svensk export. Utanför Europa blir det allt svårare. Enligt Freedom House har demokratin i världen nu backat tretton år i rad.

Självklart är det förenat med risker för ett litet land när det sker förändringar av regelverket. Samtidigt är det naturligtvis fullt möjligt att åstadkomma ett rättssäkert och transparent system för handel även med försvarsmateriel. Det har ju fungerat på alla andra områden.

Det var längesedan ledande socialdemokrater talade om att Sverige ska tillhöra Europasamarbetets kärna. Det märks inte minst på områden som försvar och säkerhet. Den rödgröna regeringen har förvisso fört Sverige in i både det strukturerade samarbetet (PESCO) och europeiska försvarsfonden (EDF), men väl inne i dessa samarbeten tar det nästan stopp. Det finns en påtaglig passivitet som i förlängningen riskerar att Sverige får vara med och dela på notan utan att få mycket tillbaka. Det finns många skäl att på söndag rösta ja till Europa. Försvar, säkerhet och svensk försvarsindustri tillhör också dem!