Widar Liberalernas partiledare Jan Björklund pläderar för ett mer systematiskt införande och användande av specialklasser i den svenska skolan. Bakgrunden är bland annat de allvarliga och återkommande rapporterna om oro, störningar, våld och hot som kommer från skolor och myndigheter. Rekordmånga ungdomar i grundskolan är inte behöriga till gymnasiet.

Under flera decennier har trenden varit att alla ska inkluderas i ett och samma system. Inkludering var även Jan Björklunds linje som utbildningsminister under åtta år. Detta skriver jag inte som en anklagelse mot Björklund. Det finns nämligen inga enkla svar på frågan om exkludering eller inkludering är bäst. Detta är ett dilemma.

Det som skiljer ett dilemma från ett problem är att medan problemet kan lösas så kan dilemmat enbart hanteras. Det går att komma fram till - och få bred samsyn om - det bästa sättet att lösa ett problem. Ett dilemma har inga givna lösningar utan får oftast hålla till godo med halvbra förhållningssätt.

Ett klassiskt dilemma i politik och samhällsbyggnad utgörs av frågan om vad som bör komma först; den enskilde eller kollektivet? Är det bästa för alla om envar av oss ges frihet att styra även över sådant som påverkar (och begränsar) kollektivet? Eller är det bäst för den enskilde om kollektivet ges frihet att styra även över sådant som påverkar (och begränsar) den enskilde? Dilemmat om envar eller alla har böljat genom politiken i alla tider. Och partier och företrädare har bytt position med varandra fram och tillbaka.

Givet dagens allvarliga situation i svensk skola anser jag att Björklund har mer rätt än fel. Inte minst har den under lång tid slarvigt och nonchalanta invandringen satt inkluderingen på pottkanten. Kollektivets intresse av produktiva och fungerande skolor bör övertrumfa den enskildes intresse av att själv bestämma över sin skolgång. Don efter person; så lär oss det gamla ordspråket. Elever ska studera i krävande och fordrande miljöer; det är sådant som utvecklar. Det som kollektivet "fordrar och kräver" av den enskilde går numer inte att utöva i samma skolor/klasser för alla. Ingångsvärdena är för spretiga. Därför är särlösningar och speciallösningar bästa sättet att hantera vårt dilemma.