Idag publicerar Brottsförebyggande Rådet - BRÅ - en rapport om kriminalitet och invandrare. Redan innan den presenterats har den vållat sedvanlig debatt. Författaren och folkpartisten Mauricio Rojas hävdade på DN debatt (12/12) att rapporten visar att vissa invandrargrupper - t ex chilenare och nordafrikaner från Maghrebområdet - är överrepresenterade i kriminalstatistiken. Dessa invandrares kriminalitet, påpekade Rojas, avviker så pass mycket från invandrare från andra länder att den inte kan förklaras med traditionella argument som skillnader mellan svenskars och invandrares livsvillkor.

<span class="mr">Ledare
</span>Den folkpartistiske riksdagsmannen efterlyste därför en debatt och ökad medvetenhet om de kriminella kulturer som enligt honom är mer utbredd i vissa invandrargrupper än vad den är i andra. I gårdagens DN fick Rojas mothugg från kriminologerna Sten Höglund och Jerzy Sarnecki. De ansåg att det är händelser och omständigheter i Sverige - främst diskriminering - som är den främsta orsaken till den utbredda kriminaliteten i vissa invandrargrupper.

Mauricio Rojas uppträder i debatten som den provocerande sanningssägaren; ständigt i strid med det kriminalsociala etablissemang som av politiska skäl vill dölja känsliga omständigheter i invandringsfrågan. Hans hållning är absolut inte poänglös. Men den är heller inte invändningsfri. Blotta tanken på att det skulle finnas kulturella samband mellan etnicitet och kriminalitet är absurd.

Om det nu är så att chilenare i Sverige är påtagligt mer kriminellt aktiva än t ex vietnameser och engelsmän så beror det i grunden på att ett antal redan kriminella personer från Chile har fått uppehållstillstånd i Sverige. Väl här fortsätter och utvecklar de sin kriminalitet. De drar dessutom in andra chilenare i kriminalitet. Etniciteten som sådan är ointressant. Man har den etniska bakgrund man har - den är som den är.

Mauricio Rojas är själv chilenare. Genom sin publicistiska och politiska aktivitet är det högst troligt att han sporrat en och annan chilenare i Sverige att gå i sina fotspår. Kriminaliteten utvecklas genom liknande förebildskap. Finns det en grupp chilenare i Sverige som gör narkotikaaffärer är det högst sannolikt att de drar med sig fler chilenare in i brottslighet.
Av detta kan man dock inte dra slutsatsen att den chilenska/latinska etniciteten har en kulturell ådra som särskilt gynnar kriminalitet eller politiskt kontroversiellt författarskap.

Kriminologerna Höglund och Sarnecki har också vissa poänger. Chilenare i Sverige skulle naturligtvis vara mer svårrekryterade in i brottslighet om de var stabilt etablerade i svenskt samhälls- och arbetsliv. I alla världens länder är det fattiga och/eller marginaliserade människor som begår huvuddelen av det slags brott som BRÅ räknar i sina rapporter och statistiska tabeller.

Sambandet mellan fattigdom och kriminalitet är därför mycket viktigt att uppmärksamma. Även kriminella personers invandring är värd uppmärksamhet. Sambandet etnicitet - kriminalitet är däremot en återvändsgränd. En "dead end" som engelsmannen säger.