krönika Få saker är så somriga som “Sommar” i P1. På sista tiden har flera samtal i vänkretsen kommit att handla om just det programmet.

Många lyssnar och många har synpunkter, dessutom anser tydligen människor som lyssnar att de är lite förmer än alla andra. Till och med en känd TV-profil har uttalat sig i morgonradio. Att sommarprata är prestigefullt och programmet lite av en helig ko, som man inte får tycka illa om. Det nämndes även saker som att det är som att få en medalj från kungen. Har man fått göra ett sommarprat då är man hemma – då är det klart! Men också uttalanden som att det är ”bajsnödigt hajpat skräp” - dock inte av samma person. Att sommarprata har också, enligt samma TV-personlighet, “utvecklats från ett radioprogram där en person berättar sin livshistoria, till att numera vara som en hel HBO tv-serie”. Och där nånstans ligger själva kärnan. Vi hungrar efter det personliga, att komma nära människor, i en tid av allt större opersonlighet. Vi vet inte vem man ska lita på, eller vad som är “riktiga” känslor längre, hela livet är som en enda dokusåpa. Vi vill ha drama. “Sommar” har gått från att vara ett P1-program på P3 till att bli ett P3 program på P1. Lättlyssnat och underhållande. Vi vill gärna bli berörda och fälla en tår också. Egentligen är det ju inte själva pratarnas fel, de har ju blivit ombedda att göra det, men kanske tillfrågas mest bara de med jobbiga livsberättelser som vi kan liksom gotta oss åt, istället för dem som faktiskt har nåt viktigt att förmedla. Egocentreringen är total.

På samma sätt kan man följa den utvecklingen lite varstans. Vi är trötta på alla stora opersonliga köpcenter, snart ett i alla väderstreck runt varje stad, medans stadskärna efter stadskärna drabbas av butiksdöden. Alla åker dit, trots att ingen egentligen trivs där, men det är praktiskt och smidigt, det finns gott om parkeringar och allt finns samlat på ett ställe. Men det är ack så själsdödande. Samma butiker vart man än är i världen, inget som sticker ut. I vår jakt på det personliga beställer vi på nätet, vilket gör att alla postterminaler - som monterades ner när folk slutade skicka brev - nu istället svämmar över av alla näthandelspaket.

Effektivitet i all ära, men människor söker mänsklig kontakt, alltid. I en tid när det är allt svårare att få det, får vi kanske nöja oss med “Sommar”-programmet, där vi kan inbilla oss en stund att vi får komma nära, ta del av en annan människas innersta tankar och känslor, nån som kanske har haft det jobbigare än oss själva. Shoppingmässigt får vi vända oss till second-handaffärer och små personliga bokhandlar, där vi kan hitta det där lilla unika och där det sker verkliga möten mellan människor. För det behöver vi fortfarande!