Avgörande förändringar kan vara just avgörande och innehåller möjligheter såväl som utmaningar. Barn kan uppleva, men kanske inte alltid formulera sin upplevelse. Barnet Stephan kunde fråga sin far om vad skolan handlade om men inte berätta om hur orolig han var för att göra fel, inte känna någon eller inte duga. Han kunde inte säga att han hellre ville stanna under sin korkek och lukta på blommorna. Han visset inte då att alla innerst inne var lika små som han.

Att sedan börja i högstadiet där eleverna var så otroligt stora var ännu ett stort steg. Högstadiet, där ingen spelade fotboll (med en liten tennisboll) utan stod i klungor och samtalade. Hur gör man det, kunde tonåringen Stephan undra och hur gör man om man tvingas stå ensam. Rasten som skulle vara vila från jobbet var ingen vila utan en osäker stund. Allt det där blev med tiden vardag och jag hittade en grupp att stå i och en vän att ha som sällskap, någon att fråga om läxor och vilken sal man skulle till. Somliga såg tuffa ut och rökte redan i 7an, en del fick man akta sig för. Tonåringen Stephan insåg att det gällde att vara någon och att inte visa sin sårbarhet. Han visset inte då att alla innerst inne var lika små som han.

Klivet till gymnasiet var enormt. Man hade själv valt linje även om man inte hade en aning om vart man var på väg. En ny sorts social samvaro med klasskamrater. Med blandade känslor var man liksom vuxen och förväntades ta ansvar. Att ta ansvar kan vara både skrämmande och lockande. Att ta ett kliv betyder att lämna något och en del av oss människor vill ogärna lämna det vi lärt oss lita till medan andra glatt tycks skutta vidare. Det talas ibland om att det kan vara bra med en nystart eller en ny utmaning. Sådant lockar inte alla, en del av oss föredrar det något obekväma men kända.

Kanske är det där för jag älskar vardagar som kommer och går. Rutiner som upprepas, frukosten med en tidning i pappersform, ett jobb att gå till där man välkomnas med någon trevlig fras. Vardagar bryts av saker som händer, det kan vara trevliga och otrevliga saker men inför risken att det kan vara något otrevligt föredrar jag vardaglig lunk. När jag väl hittat ett sätt att förhålla mig till livet vill jag gärna hålla fast i just detta sätt. För en del av oss är det så, för en del barn är det så. Är detta ett tecken på otrygghet, kanske men även motsatsen, att rusa mot allt nytt kan vara tecken på otrygghet. Att kasta sig in i nya saker och inte riktigt landa är inte alltid ett tecken på trygghet eller mod. En del av oss har så svårt att uppskatta det vardagliga eller ta itu med svåra tankar att vi hellre rusar iväg mot nått spännande. Något som helt kan uppfylla oss och göra så att vi glömmer våra tvivel eller möjliga oro. Så är det för en del av oss och så är det för en del barn.

När jag som nu relativt gammal ser tillbaka på olika avgörande steg i livet förstår jag mer om dessa steg än jag förstod då för länge sedan. Jag inser hur motvilligt jag tog somliga av dessa steg. Det var tungt att inse att nallen inte längre kunde få synas i mitt rum, att det var dags att sluta leka med småsoldater och att inte längre kunna ringa på någons dörr och fråga ”ska vi leka”. Att ta ett steg i livet kan ge en känsla av att behöva förändras mot sin vilja.

Att bli förälder var utan tvekan ett stort steg. Ett viktigt steg skulle det visa sig men samtidigt så stort att jag egentligen inte vågade, varken hoppas på ett sådant mirakel eller tro att jag skulle förmå vara förälder. En del av oss får kämpa hårt för att möjligen hamna i närheten av det vi vill förmå. Vid den tidpunkten kunde jag ibland oroas för att någon skulle ”liksom komma på mig” som själv varande ett barn. Ett barn som far till ett barn. Ibland är stora steg i livet svåra att omfatta. Kanske beror det på att man faktiskt är alla sina åldrar samtidigt och att saker som hänt händer om och om igen om än i lite nytt ljus. Därmed skulle man kunna ana att gränsen mellan barn och vuxna inte finns. Vi är och förblir barn om än med fler erfarenheter och en eller annan koppling i våra hjärnor som gör att vi tar färre eller mer överlagda risker och fungerar bättre i trafiken. Det skulle kunna förklara den förvåning man kan uppleva när man i spegeln finner en gammal man. Far brukade på senare år skratta åt sin spegelbild, hjärtligt och förvånat kunde han utbrista ”men vad är det där för gubbe”?

Vi som är lite äldre kan ibland anses ha barnasinnet kvar men det kanske då är fel, vi kanske helt enkelt är barn. Skrynkliga barn med grått hår. Det är ett stort steg att förstå sig själv som gammal. Jag är dålig på det och min fru försöker säga mig att jag bör acceptera faktum. Men att acceptera faktum är ett mycket stort steg. Jag vet inte om jag har lust.

Min gamla nalle tittar på mig från sin stol, lite anklagande får jag för mig. Han är sliten och lappad. I hans numer tunna päls finns spår av tusentals tårar. Bredvid honom sitter pappas gamla nalle och ser lite sorgsen ut. Det vore ett stort steg att slänga dem. Som att lämna något man inte kan lämna.