krönika Jag läser en deckare möjligen mest för att skingra tankarna och vila i nått mer oviktigt. Huvudpersonen får för sig att ta reda på vad som hände med hans mor och varför hon försvann för 30 år sedan.

När jag kommit så långt bryts vilan och jag släpper boken för den plötsliga tanken ”vad hände med min mor, vart försvann hon”?

Nåväl, klart att jag vet vart hon tog vägen, ingen deckarintrig i den saken. Men för mig, som då var två år, försvann min mor och hur jag än tittade kunde jag inte hitta henne. Möjligen fanns hon kvar i saker jag såg och förknippade med henne men hon satt inte längre vid min säng och hon skulle aldrig mer lyfta upp mig i sin famn och trösta mig.

Vuxna människor behöver ibland gå skilda vägar för att inte gnaga sönder varandra men det där förstod jag ingenting av. Som liten har man titt som tätt en känsla av att människor försvinner (tror jag) men så kommer dom igen och man blir glad. Varje gång som i någon form av tittutlek, ”ja där är du ju igen” och långsamt lär man sig lita till just det. Jag föreställer mig att jag hade lärt mig lita till att mamma kommer snart men så gjorde hon inte det.

Allt blir så lätt en fråga om skuld. Min mor kunde verkligen inte fortsätta i sin ”morfunktion” för mig även om hon självklart förblev mor i sitt hjärta. Möjligen slets hon sönder i just den kontrasten. För min del blev jag utan mor. Alla separationer leder ju inte till att barn slutar träffa båda sina föräldrar. Ibland fungerar det hela alldeles utmärkt när vuxna förmår vara kloka men det händer att barn drabbas vid själva roten, känslan av att vara trygg och älskad. Vuxna förmår inte alltid.

Funktionen mamma försvann alltså helt plötsligt för mig. Något som med säkerhet kom att påverka hela hennes liv, något som kom att påverka min fars liv och något som kom att påverka mitt liv. Så kommer allt att påverkas av det som hänt alltmedan vi gör så gott vi kan.

I såväl skolan som på olika mottagningar funderas kring varför barn har de svårigheter de tycks ha. Att vara skilsmässobarn kunde en gång i tiden vara förklaring nog men nu vet vi att inte just det behöver betyda att barn får svårigheter i skola och resten av livet. Det är olika förstår vi och möjligen mer komplext. Ibland sätts ord på barnets svårigheter i form av olika bokstavskombinationer och ibland krigar föräldrar för att skolan ska möta barnet på ett sätt som förenklar skolgången för barnet. Men om allt som hänt i livet och alla tänkbara genuppsättningar ledde fram till just nu blir det svårt. ”Förr i tiden” kunde man tänka sig att straffa bort barnets svårigheter eller att säga att barnet måste skärpa sig, inte vara lat och koncentrera sig bättre. Skulden var barnets eller brister i föräldraskapet. Nu vet vi bättre men ser oss av gammal vana efter en plats att placera skulden.

Allt vi är med om i livet får konsekvenser. Vi lär oss på gott och på ont och efter förmåga av allt som händer. Vi föds med olika förutsättningar för att komma till vår rätt i just det system vi föds i. Somliga förmågor lyfts fram som betydelsefulla alltmedan andra förbises. Alla svårigheter vi finner hos barn har inte alls med barnet att göra utan mer den kontext vi förväntar oss att barnet ska fungera i.

En del av oss bär med oss små sår från förr som vi lärt oss leva med och i viss mån dölja. Vi kanske vände smärtan inåt, vi kanske klarade skolan även om vi aldrig kom till vår rätt. Om man tvingas känna sig totalt ansvarig för den man blev blir det lätt så att man vill slå tillbaka.

Den man tar sig ut som, stämmer illa med den man ville vara. Den som inte syns. Frågan på alla nivåer blir väl hur man bäst möter och respekterar den som inte lyckas komma till sin rätt. Detta sagt i tider av polisanmälningar mot minderåriga i skolan och krav på längre fängelsestraff för brottslingar.

Med åren har jag fått allt lättare att förlåta mig mina brister. Jag lyckas inte alltid vara den jag vill, jag försöker bli bättre och jag vill ju att de jag älskar ska se mina goda avsikter. Jag har blivit bättre på att ge beröm och något bättre på att ta emot beröm. Jag tränar mig på att lita till min betydelse för åtminstone några få. Samtidigt förstår jag att jag är summan av mitt liv precis som du.

Tillbaka i boken, i deckaren jag skulle vila i en stund. Intrycken i vardagen är så starka att de liksom sköljer över mig när jag ämnar koppla av. Barn som inte får komma till sin rätt berör mig. Berör oss och ska väl beröra oss? I Boken kommer det med säkerhet att finnas någon som är skyldig alltmedan det i verkligheten är mer komplext. Betydligt mer komplext.