Krönika Man ska göra mer av sånt man mår bra av. Det vet alla. Samtidigt hamnar det i samma kategori av klyschor som “Fånga dagen”, “Idag är första dagen på resten av ditt liv” och “Tiden läker alla sår”.

Minns också då barnen skulle hämtas på förskolan. Hur man kom instressande i sista minuten, barnen trilskas, vill inte klä på sig, vill inte följa med hem, irritationen stiger, man fräser åt dem och den välmenande personalen kör det klyschigaste av allt, “Det gäller att ta vara på den här tiden, det går så fort, de är små så kort tid”. Jag vet!!! ville jag bara skrika, men det hjälper mig inte idag! Men jag förstår ju vad de menade och idag är de stora och man undrar var tiden tog vägen och hur det gick till.

Nu är ju klyschor ofta väldigt sanna, nästan som små världsbilder liksom, och man ska ju ägna sig åt sånt man gillar, inte sånt man inte gillar, det är ju självklart. Och man borde omge sig med människor som ger energi, inte tvärtom. Ändå gör de flesta av oss inte det. Det finns många anledningar så klart, tidsbrist, ekonomiska skäl, familj, barn eller att man tvingas jobba med folk man inte valt själv. Förvånansvärt många umgås även på fritiden med jobbiga människor, också det av många olika anledningar. Gammal vana och pliktkänsla kanske.

När barnen var små fanns inte så mycket tid att göra vad man ville. Då är det lätt att tänka att det finns mycket man vill, eftersom man inte kan. Idag finns tiden, men väldigt få önskningar. Vad vill man egentligen göra? Jag tror också att lathet är en stor del i att vi inte gör mer av sånt vi gillar. Det kanske innebär att man måste byta jobb, umgänge, livsstil rentav, och allt sånt tar emot. Det är lättare att bara köra på, men så ibland stöter man på det där som får en att vakna till liv. Häromveckan var jag på en endagskurs i skrivande och det var så kul! Det är ju det här jag ska göra mer av. Vi fick olika uppgifter under dagen, korta skrivövningar, och sen läste alla upp vad de skrivit. Det är så häftigt att höra vad andra gjort av samma uppgift, hur alla till exempel får samma inledningsmening och hur många olika sätt det finns att spinna vidare på den. Många skratt blev det också och en gemenskap uppstod, trots att de flesta av oss inte kände varandra på morgonen. Att tillåta sig själv att måla, utan krav på att det ska “bli nåt”, är också nåt jag borde göra mer av, eller sjunga, jag vet att jag mår bra av det, men så blir det inte riktigt av, annat kommer emellan, telefonen kanske.

Men från och med idag ska jag göra mer av sånt jag mår bra av! Hur svårt kan det vara? Eller ja, från och med imorgon i alla fall.