Krönika Ibland har jag varit mycket dålig på att tänka. Eller att tänka så att jag lär mig förstå saker och att utmana det jag liksom bara tänkt av vana. Med den måttstocken har jag mellan varven tänkt mycket torftigt.

Jag har många gånger suttit med elever som blivit kallade saker som hora, bög eller så har någon påstått; ”din mamma är en hora”. Självklart har jag då talat med den som sagt det elaka men även försökt stärka den drabbade i samtal. Jag kunde säga ”men du vet ju att det inte är som hen säger så varför fastnar det så på dig?”. Svaret kunde ofta bli ”jag ska slå hen sedan”. Samtalen var viktiga, utan tvekan, men jag tänkte inte så långt som till mig själv. Hade jag gjort det hade jag insett att allt fastnar på mig. Det behöver inte vara sant det som påstås om mig, det fastnar ändå. Dessutom, borde jag ha tänkt, är det ju inte bara orden som fastnar utan avsikten, någon vill mig illa.

”Sånt liksom bara rinner av mig”, kan någon säga. Inget rinner av mig, hur kommer det sig att det är så olika för olika människor? Är det bra att det ”rinner av” eller finns det en risk att allt rinner av, både det som ska och det som inte ska rinna av? Å andra sidan kan det vara tungt att gå omkring, med en massa saker som fastnar, likt en Michelin gubbe täckt av ord, antydningar och känslor. Lagom är väl bäst kanske. Som vanligt, men vad är då lagom?

Det sägs om en del elever att de är känsliga och man vill ibland lära ut strategier för att hantera denna känslighet. Någon försöker lära sig att nonchalera saker som sägs, någon försöker undvika personer som säger taskiga saker och någon träffar kurator för samtal kring denna känslighet. Det är då lätt att få för sig att denna känslighet är ett fel man har. Själv har jag slutit fred med min känslighet. Den är en del av den jag är och hur ont det än kan göra vill jag fortsätta att vara just så känslig som jag är. Just denna olikhet mellan människor har inget med ålder att göra. En del barn är mer lika mig än många vuxna.

När saker som sägs fastnar riskerar man att sedan gå med saker på tungan, sådant man ville ha sagt men inte sa. ”Jag borde ha sagt, han hade ju fel, det var ju inte alls så” eller ”jag är ju inte sån”. Allt det där måste ut på något sätt, någon kanske skriver sånger, någon målar tavlor alltmedan andra går med en samlad lust att slå någon hårt. För barn och unga som kommunicerar på sociala medier blir det verkligen tungt om saker som skrivs fastnar. Man blir liksom mindre empatisk när man inte kan se hur orden tar och skrivna ord är trögflytande.

Mitt allvarliga tankefel var att indela människor i barn, unga eller vuxna. Jag hade gömt mig i mitt vuxenskap och insåg inte att barn kan vara starkare än vuxna, kan känna samma som vuxna eller lika olika som vuxna. Bland alla indelningar av människor som görs av praktiska skäl är det lätt att gå vilse och glömma att vi är människor med likheter och olikheter.

Jag tänker bättre nu och det är ju verkligen på tiden. Barn är inget folk i ett främmande land hur vacker den sången än kan tyckas vara. Barn är människor med färre erfarenheter av många saker än vuxna men inte inom allt. Vi vuxna ska vara så snälla vi kan mot barn men sina rättigheter har dom inte utifrån vår snällhet utan för att dom är människor.

Vår förmåga att förstå barn har mycket att göra med vår föreställning om barn. Som barn kunde jag höra vuxna säga att även små grytor har öron. Man insåg alltså att barn faktiskt hörde vad vuxna talade om vilket man på detta sätt påminde varandra om. Dessutom hörde man ju mycket väl eftersom man skulle vara tyst när vuxna talade. Det är lättare att förstå vilka felaktiga föreställningar som fanns om barn förr än de som finns här och nu. När man ville berätta saker för fröken kunde hon säga ”det är fult att skvallra”, ville man berätta att man gjort något bra kunde man få höra att det var fult att skryta och ville man något annat kunde man få höra att ens vilja satt i skogen och växte. Barn var verkligen något helt annat och somligt kan nu avfärdas som oklokt och tokigt.

Om vi inte är bra på att tänka nu kommer man i framtiden att anse att vi i denna vår tid hade en konstig barnsyn och att vårt sätt att indela människor var föga klokt. Så jag tränar vidare medan allt fortsätter att fastna på mig, på gott och på ont. För samtidigt har jag lärt mig av livet att allt är möjligt och när jag stundom tvivlar på den saken framkallar jag bilden av Joakim Sällquist och hans Guldbagge!

”jag förlåter allt man det kommer kanske aldrig att sluta göra ont”.