Hur går man vidare när man överlevt en katastrof som tagit 63 unga människors liv? För Rozbeh Aslanian, som kommit till Sverige som flykting från Iran, blev den akuta lösningen att fly på nytt.

Han lämnade Göteborg och brandplatsen vid Backaplan bakom sig och var tills för några år sedan fast besluten att inte återvända.

Jag bodde i Malmö, jag hade ju flytt härifrån, det var som att leva i exil. Men jag flyttade tillbaka för sju år sedan, säger han.
Artikelbild

| Rozbeh Aslanian i närheten av brandlokalen. Alla blommor som lades ned vid katastrofplatsen komposterades och i jorden som utvanns planterade man två silverpäronträd.

Det kändes viktigt att komma tillbaka, att återerövra Göteborg. Nu är det min stad igen.

Minnesceremoni i dag

I kväll hålls en minnesceremoni vid brandlokalen, som numera är en minnesplats för katastrofen. Utanför det två våningar höga tegelhuset hänger i dag en minnestavla, lite längre bort finns ett lätt välvt monument i granit, där de 63 omkomna ungdomarnas namn och åldrar finns ingraverade i guld.

Rozbeh Aslanian, som är ordförande för Brandoffrens anhöriga (Boa), hoppas att 20-årsdagen kan ge plats åt mer än bara minnet av alla hemskheter.

Jag minns naturligtvis mycket av det tragiska. Men det fanns en oerhörd mångfald den där natten. Det var 400 ungdomar med ursprung i 44 olika länder, säger han.
Vi kom från alla världens hörn, vi dansade, skrattade och förälskade oss under samma diskokula.

Vill bygga broar

Hans förhoppning är att anhörigföreningens arbete ska kunna ta en lite ny riktning de närmaste åren. Lagom till årsdagen släpps också "En bättre morgondag", en bok om brandkatastrofen och sitt liv som Rozbeh Aslanian skrivit tillsammans med Anne Lichtenstein.

Jag hoppas att vi kan hålla våra kompisars anda vid liv genom att på ett symboliskt sätt gå framåt, med försoning och med brobygge över kultur-etniska gränser, säger han.
Det finns en oerhörd styrka i det som jag tror att vår stad – och vårt land – kan ha stor nytta av att ta del av.