En välriktad dressyrspark rakt i mellangärdet. Äntligen! Eller, hur var det nu?
Vad pratar jag om? Jo, hatten förbjuds i internationella dressyrsammanhang. Ett beslut som skulle tagits för åratal sen. Decennier sen. Kanske ett sekel sen? Men när det internationella ridsportförbundet väl får tummen ur bakdelen är det med en bitter eftersmak av att man egentligen struntar i vilket. Varför?
1.Beslutet blir inte verksamt förrän 2021.
2.Det är fortfarande helt okej att strutta runt på prisutdelningar utan hjälm.
Förlåt. Men vilket jävla skämt.
Vi pratar om hjärntrappan. Vi har äntligen börjat prata om skallskador och de men som trauma mot huvudet kan orsaka efter en olycka.
Vi vet om det här.
Vi VET att det kan bli enorma problem och vi VET att ryttare årligen dör i ridrelaterade olyckor.
Med eller utan skallskador som dödsorsak. Ändå skiter vi fullständigt i säkerheten när det kommer till ärevarv – och fram till nu – dressyren.
Nu har reglerna äntligen ändrats. Men det är en piss i Nilen. Så länge vi inte statuerar exempel för alla som utövar sporten att ta skallskador på allvar kommer det aldrig leda till en förändring av attityden kring hjälm vid ridning.
FEI faller alltså på eget grepp.
Att skjuta upp beslutets verkställande i mer än ett år är inget annat än en extremt tydlig signal mot utövarna. ”Vi vet att vi måste göra detta för det är i tiden men vi tar det sen. Inte nu”. Hur många till ska skadas innan ”sen” blir till verklighet, undrar jag. Hur kan ett internationellt ridsportförbund med ena handen säga att man förespråkar säkerheten och med nästa säga att det inte behövs på ärevarven eller först förrän om ett år. Det är en aktuell fråga vi kan skjuta upp, eller vad är det man vill säga?
Det är feghet. Feghet och flathet och inget annat. Man pratar om tradition. Ett traditionsargument som väger så tungt att det är värt att offra människoliv för. ”Men vadå, hur ofta skadas någon allvarligt i dressyren”, fräser du kanske hemma på din kammare nu. Mitt svar är: Under tävling: nej faktiskt inte så ofta. Det förvånar mig att det inte händer oftare, om vi ska vara ärliga. Men det handlar om att ändra en attityd och ett sätt att se på sin sport. Vi ska förebygga att olyckor händer, inte beklaga när de väl skett. Något som FEI och även Svenska Ridsportförbundet fått göra mer än en gång under den senaste tidens tragiska olyckor.
Ja, man kan dö med hjälm på huvudet. Men risken är mindre, något annat kan inte ens en dåre med sin envishet hävda.
I ett uttalandetill sajten Eurodressage har FEI:s dressyrkommitté påtalat just hälsoargumentet i följande uttalanden. ”Tradition är viktig i vår idrott, men det är svårt att inte följa de medicinska råden” och ”Det finns inget riktigt starkt argument mot användningen av skyddade huvudbonader i dressyr, förutom att det är en tradition”.
Denna förbaskade tradition. Förr red man i helt icke anpassade sadlar, i stigbyglar utan säkerhetsutlösning och icke anpassade bett. Tradition? Eller idioti?
Att rida utan hjälm är för mig, oavsett dålig ursäkt till beteendet, just idioti. Traditionsenlig idioti eller inte.
Såklart höjdes kritiska röster till beslutet. Starka dressyrnationer håller hårt i sina traditioner. Kanske var det därför FEI inte genomförde en ändring redan till 2020. Kanske vill man ge fler tid att smälta tanken på att rida i hjälm. Kanske vill man ge illusionen av att beslutet kan dras tilbaka om man håller lite på det.
Kanske väntar man på att någon ska dö först.