Widar Inrikes- och polisminister Mikael Damberg har fått ge många intervjuer efter ännu ett par mord i den kriminella miljön i Malmö och Stockholm. Två unga kvinnors brutala död -  inte minst i Malmö där offret sköts med sitt spädbarn i famnen - har i vart fall tillfälligt brutit den likgiltighetslutande tillvänjningsspiral vid dödligt vapenvåld som tyvärr drabbat Sverige och svenskarna.

Medielogiken är enkel och självklar: Nyheter skapas av sådant som är undantag från det vanliga. Sådant som sker varje vecka - även om det är mord, skjutningar eller sprängningar - är inga undantag från det normala och därför inga större nyheter. Mordet på kvinnan med det lilla barnet bryter mönstret och blir därför en stor nyhet. Upprördheten och nyhetslarmet är friskt och hoppingivande. Den dagen då även mord av det här slaget möts med mediala och medborgerliga axelryckningar; den dagen har vi ett sämre samhälle än vad vi har idag.

Det finns säkert mycket som jag har missat när det gäller medias granskning av politikernas ansvar för skjutningar i allmänhet och kvinnomordet i Malmö i synnerhet. Men av det jag själv hört och sett de senaste dagarna så har stor och rikstäckande media ofta hemfallit åt ett slags intimiserande journalistik; som om statsråd hade någon form av personligt ansvar för att någon skjuter en kvinna i Malmö. Statsråd i en regering har självfallet känslor precis som vilken som helst annan medborgare. Men det speciella med ett statsråd är ju att hon eller han har speciella möjligheter att påverka samhällsutvecklingen; möjligheter som vi andra saknar.

På tisdagen (27/8) medverkade Mikael Damberg i P4 Extra i Sveriges Radio. Programledaren annonserade intervjun med Damberg med upplysningen att hon snart skulle ställa "några svåra frågor" till honom.

Den första frågan till Damberg var emellertid en begäran om att han skulle berätta om hur han "personligen" reagerade då han nåddes av dödsbudet från Malmö?

Sådana frågor kan med fördel ställas till vänner, grannar, vittnen, närboende; de som drabbas personligen. Inrikes- och polisministern Mikael Damberg ingår inte i den kretsen. Han ska ha andra tunga och tuffa och svåra frågor om polis, invandring, vapen, kontroll, straff. Men frågorna ställs sällan. Vilket är synd och skam. Inte minst därför att Mikael Damberg nog har en hel del bra svar.