Då som nu skyndade de fram över Drottninggatan. De levde sina liv, strävade åt sina olika håll, hade sina stunder av lycka. Alldeles som vi.
De hade - en banal sanning, visst, men likväl värd att besinna - ingen som helst känsla av att det var för hundra år sedan som de levde. Detta för oss så avlägsna "då" var ju deras "nu".
När Norrköpings historia skrivits har början av 1900-talet gärna skildrats som en optimistisk och framåtsträvande tid. Men även om mycket hände så är detta ändå inte mer än en halvsanning. Norrköping av år 1904 var rikets fjärde stad, en renodlad fabriks- och arbetarstad. Det var en delad stad, med väldiga klasskillnader. Bara i undantagsfall var det nya och fina till för folkets flertal.

<span class="mr">Fabriksstaden</span>
Av de ca 45.000 invånarna arbetade 10.000 inom industrin, och av dessa ca 60 procent inom textil och beklädnads. Folk strömmade till från landsbygden på jakt efter arbete. Det bolmade ur oräkneliga skorstenar, och ut på gatorna ljöd dunkandet från vävstolar och spinnmaskiner.
Morgon som kväll fylldes Kungsgatan, Västgötegatan, Skvallertorget med arbetare - många av dem kvinnor - på väg till eller från sina smutsiga och uselt betalda jobb.Ur de mångas slit framgick de rika fabrikörer som lät bygga allt större industrier, fortfarande mest längs Strömmen.
Åren närmast före hade rekordmånga nya stora bostadshus uppförts. Här revs gammalt och byggdes nytt i aldrig tidigare skådad fart. Allra mest byggdes det runt Stortorget, åt Östra och Södra Promenaden till. Långt senare skulle bokhandlarsonen Ture Nerman beskriva, hur detta "gav närboende ungdom en fläkt av nybygge och rush".
Här fanns nya paradlägenheter, med vattenklosett och andra moderniteter. Men, men - det var bara välbeställda borgare, som hade råd med att flytta in där.

<span class="mr">Bodde trångt</span>
Arbetarna och deras familjer bodde däremot så gott som alla i järnspiselrum, eller på sin höjd i ett rum och kök. Nattetid upptogs hela boendeytan av sovplatser. Med vatten och avlopp var det klent beställt.
Sköta hygienen, vårda sjuka, ge skolbarnen läsro; allt sådant var mer eller mindre ogörligt. Att textilarbetare efter elva timmar lång arbetsdag skulle få någon riktig, välbehövlig vila kunde det näppeligen vara tal om.
Man hankade sig fram, levde på existensminimum. För 90 procent av befolkningen var det gemensamt utedass på gården som gällde. Lungtuberkulosen skördade många offer. Mellan vart fjärde och femte dödsfall anses ha berott på dålig uppvärmning och kronisk fukt, i bostäderna likaväl som på arbetsplatserna.
Livet var som det alltid hade varit. Svårt.

<span class="mr">Riktigt dåligt</span>
De styrande fabrikörerna var inte särskilt intresserade av folkets levnadsförhållanden. Den förebyggande hälsovården i Norrköping var, även med den tidens mått, riktigt dålig. Stadsläkarnas konstateranden år ut och år in, att inga för folkhälsan särskilt menliga förhållanden fanns att påpeka, säger mer än nog.
I desperation anlitade folk kvacksalvare, för att kanske kunna råda någon bot mot grasserande dödliga sjukdomar. Många sökte sig också till frikyrkorna - baptister, metodister, Frälsningsarmén.
I "Kungens Rosor" arbetar Moa Martinson (i boken Mia) år 1906 som kallskänka på Norrköpingsutställningens fina restaurang högst uppe på Syltenberget. En dag bjuder en av stadens fabrikörer sina arbetare på festmåltid där. Unga Mia noterar, hur oklanderligt klädd fabrikören är - och hur det fullkomligt skriker av fattigdom från hans illa klädda arbetare.
(Men till saken hör förvisso också, hur stämningen bland arbetarna stiger med snapsarna. Snart fylls luftrummet av historier som de strama kyparna aldrig hört maken till. "Det är mustiga saker de kommer med. Men roliga är dom, de är förbanne mig de trevligaste gäster jag haft".)

<span class="mr">Inte rättvist</span>
Vid den här tiden var det inte fler än lite drygt 8 procent av Norrköpings invånare, som hade rösträtt. Och än värre: Det röstades efter inkomst, så att rika knösar kunde ha ända upp till 100 röster. Rättvist och demokratiskt var det minst av allt.
Emellertid pågick nu även bland arbetarna en rörelse. En som visserligen inte drog fram några nya vägar eller lät uppföra några pampiga hus - men som däremot, långsamt men mycket säkert, skulle i grunden förändra det svenska samhället.
Norrköpings Arbetarekommun, socialdemokratiska partiets lokala enhet, hade bildats år 1899. En första Konsumförening, med det talande namnet Hoppet, hade tillkommit år 1901 med lokaler i Västgötebacken.
Åren 1903-04 kom också en stor facklig organiseringsvåg, som ledde till bestående resultat. Fackföreningarna började etablera sig.

<span class="mr">Ville utveckla</span>
Ännu skulle det dröja 15 år, innan den allmänna rösträtten började kasta om maktförhållandena. Så länge skulle de gamla fabrikörsnamnen - swartzar, swartlingar och deras ståndsbröder - fortsätta med att styra staden.
Men med sitt begränsade sociala engagemang var de samtidigt, på sitt sätt, stora Norrköpingspatrioter. Sin stad ville de utveckla, och man kan inte annat än imponeras av allt det som de genomdrev.
Och även om det nya mest var till för fåtalet, så har det ju likväl med åren blivit vår gemensamma egendom. Alla gläds vi ju åt Promenaderna, Industrilandskapet, Idrottsparken, teatern, parkerna - och så mycket annat, som dessa patricier så frejdigt satsade på. I det långa loppet blev det, som de frambragte, också till för de många.
Så mycket det var, som ägde rum just dessa år! Telefonnät och elektricitet byggdes ut. Åren före 1904 hade Promenaderna förlängts ytterligare, flera nya skolor hade byggts.

<span class="mr">Dyr spårvagn</span>
Den 10 mars 1904 var en historisk dag, det var då som spårvagnarna började rulla genom staden. Den första linjen fick en S-formad sträckning och var 4,1 km lång. Trafiken hölls igång från sex på morgonen till elva på kvällen, med sex minuter som högsta turtäthet.
På premiärdagen gick spårvagnarna fulla med passagerare. Fast när väl nyhetens behag hade lagt sig blev det sämre beställt. För arbetarna var de tio öre, som en resa kostade, mer än de hade råd med.
Ändstationerna låg i korsningarna mellan Drottninggatan och Trädgårdsgatan respektive Kungsgatan och S:t Persgatan. Redan samma år förlängdes spårvägen vidare till Nygatan, varigenom den fick en ringlinje. Detta skedde i samband med att Kungsgatan drogs fram genom kvarteret God Vän, och husen som utgjort barriär längs S:t Persgatan då revs.
Samma år förlängdes också Garvaregatan i sina båda ändar. Från Slottsgatan till Norra Promenaden, och åt andra hållet genom den gamla stadsdelen Midtina fram till Västgötegatan.

<span class="mr">Teater och bio</span>
I början av 1904 hade stadens teater stängts för gott. Att den var eldfarlig visste man sedan gammalt, och efter en katastrofal biografbrand i Chicago blev frågan akut. Omgående beslöts då att riva den gamla teatern och uppföra en ny på samma plats - som då blev den, som vi har än i dag.
Norrköping fick nu också sin allra första biograf. Kronan på Drottninggatan, nära korsningen med Hospitalsgatan, öppnade i oktober 1904 med föreställningar mellan klockan fem och tio på kvällen.
Plats fanns för 75 personer. Den första månaden visades vackra naturscenerier, krigsbilder och komiska stycken. Biograffilmen blev ett arbetarnas nöje, medan det däremot skulle dröja innan medel- och överklassen vågade sig dit.
1904 var också året, då det 1897 bildade IFK Norrköping så smått började hävda sig. Antalet åskådare i den året före invigda Idrottsparken kunde uppgå till 2-300, vilket också var i stort sett vad läktaren orkade med. Något seriespel skulle dock inte komma igång förrän sex år senare, och allsvenskan låg 20 år fram i tiden.

<span class="mr">Gick för snabbt</span>
Utvecklingen rusade iväg - men människorna, de hade ju sina rötter i det gamla 1800-talet. Där rytmen var lugnare, byggskalan