Det är eftermiddag när jag kliver in i köket och Eivor tittar upp från kökssoffan. Hon ler piggt och hälsar mig välkommen. Det är svårt att tro att Eivor snart ska fylla 99 år.
Eivor Wigren föddes den 28 november 1919 i Anderstorp, torpet tillhörde Kvarnkärr och låg mellan Kvarnkärr gård och Mosstorp.

I mars 1920 flyttade familjen till Kronfallet som tillhörde Mosstorp. Där hade de ett rum och kök på nedervåningen, vind och ett rum på övervåningen. På sommaren sov de i rummet där uppe, och på vintern där nere där det fanns en enklare kakelugn att elda i och en spis i köket. I torpet bodde hela familjen Carlsson som bestod av pappa Albin, mamma Ellen, storebror Harry, Eivor och lillasyster Aina.

Eivor har även hunnit bo i Labbetorp och Sundsjö, innan hon flyttade in i sitt nuvarande hus 14 mars 1943 i samband med att hon gifte sig med Sture. 14 mars var flyttdag för pigor, drängar och anställda.

Artikelbild

| Åsa Gellerstedt

Pappa Albin gjorde två dagsverken i veckan på Mosstorp som arrende för Kvarnkärr. Mamma Ellen hade huvudansvaret för hemmet och Eivor fick tidigt hjälpa till hemma och på gården, hon mjölkade kor långt innan hon börjat skolan. Hon hjälpte sin mamma med innesysslorna, till exempel ta in ved och vatten och att ta hand om smådjuren.

– Jag kommer särskilt ihåg en ko som var så trögmjölkad att jag inte orkade mjölka snabbt nog så kon tröttnade och gick lade sig, minns Eivor.

Hon gick sina första skolår i Kvarnkärr skola. Sedan blev det folkskola där årskurs 3 till 6 gick tillsammans. Runt 40 barn fick samsas i samma klassrum. Hon kommer ihåg skolvägen i detalj. 

– Jag gick över Benkehagarna och genom skogssnuttar, över Labbetorpsån och hoppade över gärdesgårdar och upp för en brant backe.

Artikelbild

| Åsa Gellerstedt

Hade det snöat mycket tog Eivor stora vägen ut mot Labbetorp. Efter skolans slut skulle hon läsa för prosten Lindqvist i Tjällmo, dit cyklade hon.
När hon blev lite äldre kunde hon åka bussen till Linköping, som utgick från Ljusfallshammar, vid Labbetorp.  Det kostade 4 kronor, minns hon.

Men det hände även att hon cyklade till Linköping eller Motala för att permanenta håret eller köpa heminredningssaker. Inför ett stort kalas köpte hon en kartong finporslin från Rörstrands som hon spände fast på pakethållaren och cyklade hem med.

Artikelbild

Sin blivande man Sture träffade hon efter en inbjudningsdans i Logen i Labbetorp, hon minns att storebror Harry spelade dragspel den kvällen. Det var Trettondagsafton 1942 och efter dansen fick hon, mamma och Harry sällskap av den trevliga grannen Sture en bit på vägen hem, innan han vek av på vägen hem till Karstorps mejeri, där han även arbetade.

– Dagen därpå ringde han till min mamma och kom överens om att mamma och vi tre syskon skulle möta honom och gå på bio i Tjällmo.

Ett år senare förlovade sig Sture och Eivor på Trettondagsafton.
Eivor har levt ett långt liv med familj och tre barn, Sören, Bosse och Marita. På onsdag har hon levt 99 år i Tjällmo. En resa där hon fått uppleva den snabba moderniseringen som skett i Sverige. Det såg verkligen annorlunda ut på många sätt i Tjällmo när Eivor var ung.

Hur var det om du blev sjuk?

– Doktorn fanns stationerad i Grandalen, men till doktorn åkte man bara när det var riktigt illa. I övrigt fick man förlita sig på sitt egna husapotek, jag minns ett kådplåster man använde mot infekterade sår.

Hur fick du reda på nyheter?

– Motalatidningen var det jag läste i, den kom tisdag, torsdag och lördag. Radio fanns också.

Vilken är den största nyhetshändelsen du minns?

– Det måste vara när statsminister Per Albin Hanson, i radio 1 september 1939, talade om att Tyskland invaderat Polen, att andra världskriget hade brutit ut. Jag blev orolig att min bror Harry skulle bli inkallad. Men han blev inte det för han drabbades av lunginflammation i samma veva. 

När fick ni el och vatten till huset?

– El fanns i Sundsjö när de flyttade in, men i Kronfallet och Labbetorp hade de fotogenlampor som belysning. Vatten drogs in när dåvarande ägaren till Sundsjö lät renovera huset 1939-40. Innan dess hämtades vatten i en brunn.

Av alla bekvämligheter vi har nu idag, vilken har varit största skillnaden?

– Vatten i huset. Skönt att slippa bära vatten in och slask ut dagligen. Tvättstuga, som dåvarande ägaren lät bygga 1939-40 med rinnande vatten från ladugården underlättade mycket (vatten fanns alltså i ladugården innan det fanns i boningshuset). Innan dess tvättade, bykte, man nere vid sjön. Tvättmaskinen underlättade mycket. Kylskåp och frysbox gjorde att man slapp isskåp. Då kunde man spara kött och slippa salta eller konservera det. Första kylskåpet köptes på 50-talet.


Vad gjorde du på fritiden?

– I min barn- och ungdom hade man inte mycket tid över, men jag gick på dans på helgkvällar då och då. Det anordnades 4 danser per år i Labbetorp, annars cyklade man till Björkängen i Ljungs socken eller till Tjällmo.
Nuförtiden har Eivor framförallt ett stort intresse.

– Jag stickar gärna.

Eivor är en flitig strumpstickerska, ett skåp i köket är fullt av strumpor och med farten hon har så är den påbörjade strumpan förmodligen snart klar.
Stickar gör hon på favoritplatsen i köket. Där lär det bli lite extra vimmel när hennes 99-års dag ska firas.

Hur ska du fira födelsedagen?


– Det vet jag inte än, tycker inte det är något att fira. Men de närmsta grannarna är bjudna på fika helgen innan, då kommer även barnbarn och barnbarnsbarn. På själva födelsedagen kommer ytterligare grannar och gamla bekanta, och helgen efter kommer släktingar till framlidna sonen Bosses särbo från Hallsberg.

Vad tror du är knepet för att lyckas fira 99 födelsedagar?

– Jag har aldrig rökt, inte druckit starkvaror, en klunk glögg varje jul får räcka. Motion och frisk luft, säger hon och skrattar.