Från politiker av snart sagt alla kulörer ropas det sedan flera år tillbaka på längre straff och hårdare tag i Sverige. Vilket inte alls är konstigt. Vårt land har ju hastigt och mindre lustigt blivit något av en Europamästare när det gäller grov och dödlig gangsterkriminalitet. Men orden flyger liksom inte. Senast riksdagen anordnade en "aktuell debatt" i ämnet orkade jag inte lyssna. Och de deltagande politikerna såg ut som de inte längre orkade tala.
Statsvetaren och självtänkaren Katarina Barrling satte fingret på pudelns kärna i en kolumn i Svenska Dagbladet (18/10) Hon tog avstamp i en ny bok ”Om straff och fängelser. Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område” (Jure), av Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Det "avvikande" är en lång nedärvd tradition av att det är samhällets fel att brottslighet uppkommer och att det därför är samhället snarare än brottslingen som bör straffas. "Brottslingen blir brottsoffret", skriver Katarina Barrling träffsäkert.
Bo Wennström pekar på hur denna utbredda tveksamhet om det kloka i att straffa brottslingar har tagit en strukturerande plats i våra lagar. I brottsbalken, 30 kap. 4 § stadgas att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.
Professorn och biskopen Esaias Tegnér skaldade för precis 200 år sedan lärdomsstrofen att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Så är det. Politikernas ord om straff bär på en dunkelhet och tveksamhet som har sitt ursprung i dunkla och tveksamma ideologiska föreställningar om brott och straff. Föreställningen om att "fattigdom och elände" är brottslighetens orsaker sitter så djupt att mer eller mindre alla riksdagspartier (förvisso mer hos V, MP, S och mindre hos M, SD, KD men ändock) knäböjer inför paradigmet att brottslighetens orsaker alltid är något annat än just brottsligheten. Att brottsligheten ökat även under perioder av social och ekonomisk förbättring, och att det stora flertalet av dem som växer upp i fattigdom inte blir brottslingar; det biter liksom inte. Det som borde diskuteras och prövas har istället blivit till en sanning.
Lasse Wierup fångar i sin nya bok "Gangsterparadiset" (Forum) upp detta ideologiska och nedärvda tvivel på straffets betydelse i rättsstaten som gör att politikernas ord om straff inte lyfter. Politikerna tror inte riktigt på vad de säger. Dunkelheten lyser igenom. Orden lever i en värld och brottslighetens verkligheter lever i en annan. Fängelserna må vara fulla. Men alltför många som borde sitta av långa straff är ute.