Författaren, företagaren och översättaren Thomas Gür har många strängar på sin lyra. I boken ”De arabiska såren” som under Eli Göndörs redaktörskap gavs ut på Timbro tidigare i år 2021, medverkar Gür med ett otroligt läsvärt och lärt kapitel om Turkiets roll i regionen, i historien och under den ”arabiska vår” som fick den arabisk-muslimska världen att skaka under 2010–2011.
Turkiet föddes ur det Osmanska riket som under fyra sekler bland annat styrde över den region där de arabiska länder som vi känner till idag senare skulle komma att uppstå. Turkiet har så att säga imperiegener i sin arvsmassa och Thomas Gür beskriver levande och målande hur landets intresse för de forna ägorna lyser igenom i dess handlande än idag.
Turkiet är mycket speciellt på många sätt. Det är ett muslimskt land i Mellanöstern men också geografiskt, militärt och politiskt inlemmat i Europa och medlem i den västliga försvarsorganisationen Nato sedan 1952. Vid republikens bildande på tidigt 1920-tal avskaffade man snabbt islam som statsreligion och mot slutet av 1930-talet blev grundlagarna helt sekulära. Thomas Gür berättar i sitt kapitel om att det visserligen förekommit ett antal militärkupper under årens gång men att Turkiet likväl kan antas ”tjäna som exempel på att det är möjligt för ett muslimskt land att upprätta och att upprätthålla ett hyfsat demokratiskt och frihetligt statsskick.
När den arabiska våren inleddes med revolterna i Tunisien och Egypten avvaktade Turkiet (Tunisien) ganska länge medan man snabbt (Egypten) ställde sig på revoltörernas sida. I fallet Libyen och när det gäller Syrien intog Turkiet särskilda attityder och förhållningssätt som – enligt Gür – mer eller mindre kan beskrivs som konsekvenser av såväl dagspolitiska som klassiskt politiska hänsyn.
Det är sällsynt spännande och intressant att läsa Gürs bedömningar och förklaringar av den turkiska statsledningens agera de i olika frågor. Det är som ett slags levande lärobok i politiskt hantverk att läsa hans kapitel i boken. Thomas Gürs sammanfattade slutsats av Turkiets insats under den arabiska våren är att den var ett ”misslyckande.” Åberopande av ”religiösa, kulturella och historiska band” räcker inte för att få inflytande, skriver Gür. Det är väl här som där och allt som oftast så att det är kunskaper och resurser här och nu som trots allt är viktigast när allt kommer till allt.