Landets bästa är svårfångat i många länder

Ledarsidans sommarserie - Fem söndag om de arabiska såren efter våren. (2)

Eli Göndör är redaktör för antologin "De arabiska såren" som Folkbladets ledarsida dyker ner i under fem söndagar i sommar.

Eli Göndör är redaktör för antologin "De arabiska såren" som Folkbladets ledarsida dyker ner i under fem söndagar i sommar.

Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Krönika2021-07-18 06:36
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Händelserna under den så kallade ”arabiska våren” 2010–2011 har påverkat omvärlden – inte minst Sverige – på många olika sätt. Religionsvetaren och författaren Eli Göndör har tagit sig an redaktörskapet för antologin ”De arabiska såren” (Timbro 2021) där händelserna i regionen, och deras betydelse för bland annat Sverige, granskas och diskuteras ur flera olika perspektiv. Boken utgör grunden för en sommarserie här på Folkbladet Söndags ledarsida. Den första artikeln var publicerad förra söndagen. 

Regionen där den arabiska våren utspelades för tio år sedan kallas för MENA – Mellanöstern och Nordafrika. (Middle East North Africa) Här ingår ett tjugotal länder med varierande styren och statsskick. Israel är den enda demokratin. (Exakt vilka länder som ingår i MENA är lite flytande; olika organisationer gör olika indelningar. Kärnan av länder är konstant men till exempel åker länder som Turkiet, Afghanistan och Somalia ut och in ur listorna.) Islam är den i särklass vanligaste religionen i området; flera utav staterna definierar sig som islamska republiker. Militärdiktaturer, krig, terror, analfabetism, klanvälden, korruption och fattigdom är vanligt förekommande i MENA. Skillnaderna till det geografiskt tämligen närbelägna Västeuropa är påtagliga. Eli Göndör skriver i sitt inledande kapitel: ”Vad som utmärkt fria och framgångsrika stater i väst har varit förmågan att ena människor över etniska och politiska gränser för vad som kan anses vara ”landets bästa.” Den ”arabiska våren” tydliggjorde att de flesta länder i MENA fortfarande är starkt präglade av lojaliteter till familjer eller klaner och till religiösa gemenskaper.”

För Sveriges del har den ”arabiska våren” i allmänhet och i synnerhet det påföljande inbördeskriget i Syrien haft stor betydelse. Invandringen från MENA-regionen har ökat explosionsartat under det senaste decenniet. Under flera år har Syrien varit det vanligaste ursprungslandet för invandrare till Sverige. Människor från Iran, Irak och Afghanistan ligger också högt upp på listorna. En annan effekt av den ”arabiska våren” är enligt författaren och DN-medarbetaren Nathan Shachar att en av den svenska utrikespolitikens ideologiska fyrbåkar – konflikten mellan Israel och Palestina – har störtsjunkit i betydelse vilket har orsakat förvirring i Arvfurstens palats i Stockholm där Utrikesdepartementet är inrymt. Mer om det nästa söndag.