I mitten på 90-talet förhandlade IF Metall och Svenskt Näringsliv fram det så kallade Industriavtalet, bland annat slogs där fast att den exportinriktade varuproduktionen skulle vara de löneledande och sätta normen. Med matematiska metoder togs fram en mall för hur stor lönekostnadsökning som kunde ses som acceptabel i relation till omvärlden.
Detta översattes sedan till ett procenttal.
Industriavtalet följdes av politiken och en ny myndighet skapades vars uppgift det blev att se till att det fungerade som tänkt, Medlingsinstitutet hade tillkommit och blev nu de som definierade procenttalet som i folkmun kallas för märket och vilket alla slaviskt ska följa. Detta framställdes som en seger och visst var det så men det var bara arbetsgivare och kapitalägarna som hade anledning att fira i champagne.
Vi andra som hade mer fysiska jobb kunde med tiden se att löneskillnaderna ökade vilket var fullt naturligt då samma procentsats ger mycket mindre i ett låglöneförbund än i ett höglöneförbund.
Ännu större blir skillnaderna när vi kommer över till tjänstemannasidan och akademikerna för dessa ger samma procentsats oändligt mycket mer i pengar än för exempelvis en undersköterska. Detta talas det sällan eller aldrig om.
Slutsatsen som måste dras är givetvis att modellen med märket måste förpassas till historiens sophög.
Men arbetsgivarna nöjde sig inte bara med denna enorma seger, de ville mer, så de gick vidare och drev frågan om individuella löner, inte för att det var bra för produktion och effektivitet; nej syftet var något helt annat nämligen att med individuella löner kunna slå sönder sammanhållningen som fanns på arbetsplatserna. De såg naturligtvis kollektivets styrka i den omfattande arbetarkamp som fördes på tidigt 70-tal och som flyttade fram arbetarklassens rättigheter högst väsentligt.
Individuella löner är ett ofog som ska utmönstras fortast möjligt och förhoppningsvis så får vi se början på det redan nästa avtalsrunda som börjar om cirka ett år.
Inget varar i en oändlighet. Stärker arbetarklassen sammanhållningen och går åt samma håll så kan vi försätta berg och i det arbetet är Folkrörelsen 24:7 en naturlig del. Glöm heller inte den gamle strejkledarens bevingade ord från Gruvkampen att Röven är arbetarens bästa vän. Hans namn var Harry Castro Isaksson.
