Den som förväntar sig att den socialdemokratiska kongressen i höst ska förvandlas till ett råkurr mellan höger och vänster blir nog besviken. Trots opinionssiffrorna och alla andra bekymmer är det ett ganska harmoniskt parti som samlas i november. För harmoniskt, höll jag på att skriva.
Det finns de som tror annorlunda. Statsvetaren Ulf Bjereld sa till Svenska Dagbladet härom dagen att kongressen blir en "kraftmätning mellan höger och vänster". Jag borde egentligen inte säga emot den som nog vet mest och bäst om Socialdemokraterna. Han är som sagt statsvetare, men också själv aktiv och har suttit med i partiets högsta ledning. Dessutom har han rätt i den meningen att alla kongresser är en kraftmätning mellan höger och vänster. Konstigt vore det annars. Det finns alltid medlemmar som vill gå längre än vad ledningen för tillfället ser som möjligt.
Men, just den här gången blir det en ganska fridfull kraftmätning, tror jag. Helt enkelt därför att det finns en rätt stor enighet. Återigen, det finns gradskillnader. Några vill ha en kraftigare satsning på utbildning. Andra ser i första hand behov av förstärkningar av pensionerna. En del är beredda att höja skatterna ordentligt, andra är mer försiktiga. Riktningen, en radikalare och mer rättvis politik, är i stort sett alla ense om.
Missförstå mig inte, jag hoppas på debatt. Partiet har stora problem och när det gäller migration och brottslighet behöver politiken utvecklas. Men om det blir en rejäl kraftmätning, ja, då tror jag snarare att den kommer att handla om strategin, inte sakfrågorna. Om hur Socialdemokraterna ska förhålla sig till andra och till den bistra verkligheten.
Den debatten är inte heller ny. Det har alltid funnits en Fabian Månsson eller en Daniel Suhonen som är skeptiska till kompromissandet och som framför allt tycker att partiet ska distansera sig från det parlamentariska vardagsslitet. Som menar att partiets radikalitet måste fredas från ekonomiska och parlamentariska begränsningar.
För egen del tror jag att det är en vansklig väg att välja. Självfallet måste ett parti vilja mer än vad som är möjligt att för stunden förhandla fram, men ett partis trovärdighet försvinner i samma takt som avståndet ökar mellan vad partiet i praktiken gör och vad partiet säger. Politiken måste formas utifrån den verklighet som finns.
Det är det som är socialdemokrati för mig. Partiet har inte det vackraste budskapet, men det fungerar i verkligheten. Resultaten är viktigare än renlärigheten.