Poliser som mördas i tjänst dör liksom två gånger. Dels som vilken annan människa som helst som i unga år plötsligt rycks bort från sin familj, från sina barn, sina föräldrar, från sin partner och bort från livet. Dels dör en mördad polisman också som en representant för det allmänna, för rättsstaten och för den yrkeskår som bokstavligen tar skott och risker för att skydda oss andra. Den unge polisman som sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg sent på onsdagskvällen den sista juni sörjs därför både av sin familj och kollegor och vänner och av alla oss svenskar som uppskattar polisen och som vill leva i ett land där kriminaliteten och de kriminella hålls kort och resolut på plats. Polismord är tack och lov ovanliga i Sverige. Det är på många sätt ett smärre under att polismannen som mördades i Göteborg på onsdagskvällen var den förste på fjorton år som fått ge sitt liv i tjänsten. Under de fjorton åren har nämligen den kriminella situationen förändrats i grunden. Som en aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet nyligen visade så ligger Sverige i topp i Europa när det gäller unga män som skjuts ihjäl. Enligt Brå har ökningen av dödligt skjutvapenvåld framförallt ökat från år 2013 och framåt och dödsskjutandet är "tydligt avgränsat till unga män i kriminella miljöer, inom utsatta områden", skriver Brå i sin rapport.
Polismannen som mördades i Göteborg denna vecka var ute på uppdrag i de kriminella miljöer som till stor del behärskas av gangsters i olika ligor och nätverk. Han blev därmed den första polis som föll i tjänsten i kampen mot människorna i "Gangsterparadiset" ; för att låna ord från DN-reportern Lasse Wierups omtumlande bok från hösten 2020. Låt oss hoppas att han också var den siste polisen att dö i strid med beväpnade kriminella unga män ute i de svenska förorterna. Det är emellertid svårt att ha några verklighetsförankrade förhoppningar om snara lösningar på det tunga problemkomplex där gangsterväldet ingår. Jag talade på torsdagen med en lärare jag känner som bor och arbetar ute i de här områdena på Hisingen i Göteborg. Skjutningar och sirener och polishelikoptrar har blivit vardag; så illa är det. Men den här gången tog hon det tyngre. Allvaret var större än annars. Polismannen är som en kollega också till henne. De är på samma sida, på olika fronter, med olika uppdrag; visst är det så. Men på samma sida. "Jag tänker på alla barn som lever mitt i det här våldet och som nu inte ens har skolan att gå till för att komma undan en stund", sa hon.