NĂ€r jag första gĂ„ngen kom i kontakt med politiken var det genom mitt gamla fackförbund Svenska Elektrikerförbundet. Den heta frĂ„gan just dĂ„ var medlemskapet i EU. Detta var i slutet pĂ„ 80 talet och för mig som rörde mig runt pĂ„ byggen om dagarna var slutsatsen helt given. MotstĂ„ndet var kompakt. Vi löntagare hade pĂ„ den tiden genom facket stort inflytande över företagens möjlighet att anstĂ€lla arbetskraft frĂ„n utlandet. Facken var med och reglerade invandringen sĂ„ att det inte skulle uppstĂ„ press pĂ„ löner och arbetsvillkor. Idag stĂ„r det kapitalet fritt att importera arbetare trots att vi permanent har arbetslöshet pĂ„ en nivĂ„ som nĂ€r jag började arbeta hade beskrivits som massarbetslöshet. Förra Ă„ret importerades som exempel 994 köksbitrĂ€den, 628 stĂ€dare och 110 tidningsbud â jobb som naturligtvis skulle ha gĂ„tt till folk som redan finns hĂ€r i landet och har svĂ„rt att komma in pĂ„ arbetsmarknaden.
Det var den sortens extremliberal arbetsmarknadspolitik som vi var rÀdda för pÄ 80 talet. I dag Àr den genomförd, bÄde genom EU-medlemskapet och avregleringar av borgerliga regeringar. Arbetskraftsreserven Àr stor, löner och villkor pressas, fackföreningarna Àr försvagade.
Opinionsbildningen pĂ„ vĂ€gen hit har varit full av moraliska pekpinnar. Kommer ni ihĂ„g nĂ€r LO-kallades rasister nĂ€r man ville vĂ€rna villkoren mot baltiska företag? Eller nĂ€r Timbro-röster försvarade öppna grĂ€nser med attâ KĂ„kstĂ€der i Sverige kan visst vara en lösning pĂ„ akut fattigdom i andra lĂ€nder â. Centern skrev debattartiklar om att etniskt segregerade omrĂ„den kunde vara positivt för Sverige.
Anpassningen till denna extrema form av liberalism har under de sista 30 Ären pÄverkat jÀmlikheten och den sociala rÀttvisan i vÄrt land. Men för att slippa en ekonomisk diskussion om vad som egentligen har skett sÄ lyfte föresprÄkarna för avregleringarna i stÀllet ord som tolerans, valfrihet, kunskapssamhÀlle, miljömedvetenhet och sÀger att det Àr progressiv politik.
PÄ sÄ sÀtt kan man stÀmpla oss - som vill försvara byskolor, anser att företag inte ska kunna suga ut vÀlfÀrden, som tycker att A-kassa, sjukförsÀkring och pensioner ska vara bra för vanliga knegare eller bara anser att otryggheten rent generellt har ökat - som bakÄtstrÀvare. Den som dessutom kritiserar den nyliberala migrationspolitiken kan lÀtt avfÀrdas som frÀmlingsfientlig.
Att SD samtidigt har kunnat vÀxa i samma takt under 30 Är Àr en effekt av att arbetarrörelsen förlorade debatten mot nÀringslivsintressena under samma tid. Resultatet blev tre Ärtionden av politisk anpassning efter de bÀttre bemedlade i storstÀderna och de superrika. För stÀder som BorlÀnge Àr resultatet nedslÄende. Men att rÀddningen skulle finnas hos ett parti som vill skrota facket och sÀnka löner och skatter med samma iver som nyliberaler förefaller mÀrkligt för mig. Att SD skÀller pÄ de mÀnniskor som utnyttjats av högerintressen samtidigt som de anpassar sitt ekonomiska program för att kunna regera med de som skapat dagens situation imponerar inte. Konservatism har aldrig gett mer i plÄnboken för vanligt folk - för det krÀvs vÀlfÀrdspolitik och starka kollektivavtal.