Jag ska inte ge mig in det "kulturkrig" om sanningen som nu tidstypiskt pågår i stora statliga och privata mediehus. Men det finns intressanta drag i konflikten som har bäring på viktiga och verkliga samhällsproblem. Dagens Nyheters chefredaktör är på offensiven och angriper SVT för att ha missuppfattat den journalistiska uppgiften. Förra veckan medverkade Wolodarski i en Aktuelltsändning där han hävdade att journalistens jobb "inte är att vara opartisk, det är att försöka söka sanningen”.
Att "söka" sanningen är förvisso något annat än att tro sig äga sanningen. Men likafullt vill jag hissa varningsflagg för sanningsprofeter av alla de slag. Inte minst inom journalistiken. Att utan partiska fördomar och förutfattade vinklar ta sig an verklighetens problem är nog så högt som man bör sikta inom det journalistiska skrået. Eventuella sanningar bör så sakta få växa fram i ljuset av bland annat bra och opartisk nyhetsförmedling.
Wolodarskis upprördhet gällde Donald Trump och USA och indirekt även att SVT här hemma låter företrädare för Sveriges tredje största parti få förekomma i sändningarna på ett jämlikt sätt. Wolodarskis sanningsiver är här väl enkelriktad. Rop på sanning på den ena sidan leder ofelbart till rop på sanning på andra sidor. Ett, tu tre finns ingen sanning längre, fyr, fem sex så slutar vi att "söka" sanningen och nöjer oss med att proklamera egna sanningar och håna andras sanningar och sju, åtta, nio så har vi presidenter och chefredaktörer som anser sig stå över beviskrav och sådant eftersom de upplever att de står för en god och rätt sak. Just därför är orädd och opartisk journalistik att föredra sju dagar i veckan. Vilket Kvartals vetenskapsredaktör Henrik Höjer lyfte upp i ljuset genom sin söndagskrönika i Kvartal (17/1).
Höjer skriver om när "hedersvåldet kom till det oförstående Sverige" på 1990-talet. Han berättar om hur frågan sakta och mödosamt kämpade sig fram mot medieljuset och mot den politiska uppmärksamheten. De stora mediehusen och de stora partierna gick inte i bräschen för att avslöja vad som pågick och/eller sambanden mellan hedersvåldet och den stadigt växande invandringen från "hedersbältet" Syrien, Afghanistan och Irak." Vilket ligger i det klokt oförstående landets försiktiga natur. Det mest oroande med Henrik Höjers text är att han intervjuar sakkunniga personer som antar att hedersproblemen kommer att öka i Sverige. Jag kan inte avgöra sanningsgraden i det antagandet. Men jag kan hoppas på mer opartisk och proffsig journalistik som tar sig an samhällsproblemen utan rädsla för vilka sanningar som kan växa fram.