Widar Andersson: När grupperingar blir viktigare än gruppen

Folkhumor och galghumor har muterat ute på de sociala medierna de senaste dagarna. Mutationerna hämtar inte minst kraft från polisens och de stora mediehusens sätt att beskriva flera stora slagsmål mellan kriminella gäng mitt på blanka måndagsförmiddagen, mitt i Lund. Allmänheten upplystes om att "två grupperingar bråkade" med varandra utanför järnvägsstationen och utanför sjukhuset. Flera skadade och knappt någon gripen. Humorn flödade som sagt. Var det bråk mellan docenter och statsvetare? Mellan Östgöta och Smålands nation? Mellan teologer och ateister? Mellan nazister och antinazister? (livligt rapporterade och återkommande sammandrabbningar runt den 30 november flera år i rad på 1990-talet.) Eller var det alliansens skattesänkare som bråkade med socialdemokratiska dito? Somligt av folkgalghumorn är dråpligt rolig; det går inte att förneka. Men samtidigt är det ju på tok för dåligt av staten och av de stora medierna. Vuxna kriminella män från välkända gangstergäng i trakten som begår misshandelsbrott mitt i det allmänna folkvimlet ska givetvis beskrivas som just sådana. Att tala om "bråk mellan två grupperingar" i det här sammanhanget leder snarare tankarna till hybridstaters beteenden än till de förväntningar vi bör ha på en vuxen demokrati som Sverige. Jag är ingen vän av överdrifter men det finns anledning för stat och media att ta sig en rejäl politiskpsykologisk funderare på vart samhällsbygget är på väg. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg formulerade saken skarpt och elegant häromdagen när hon på ledarsidan ställde frågan ”Varför bryr sig ingen om den tysta majoriteten?” (4 september) Dahlberg tog upp en mängd exempel – däribland de kriminellas frihet och integritet jämfört med de stora och breda medborgargruppernas frihet och integritet – där stat/politik/media förefaller vara mer lierade med särintressen och minoriteter av olika slag än med den stora och ofta tysta majoriteten. Att beskriva händelserna i Lund som ”bråk mellan två grupperingar” vittnar till exempel om större omsorg om de kriminella vuxna männens frihet att misshandla och slåss som de vill än om omsorg med Lundabornas frihet och trygghet; grupperingarna blir liksom viktigare än gruppen. Sådana omsorgsskiften i politiken görs ofta som ett slags omedvetna försvarshandlingar; stegen tas i samma riktning som tidigare steg utan särskilt mycket eftertanke om vart stegen bär. När skämten om maktens försök till verklighetsbeskrivningar blir allt dråpligare, roligare och folkligare så är det en varningssignal att ta på allvar. Att bli utskrattad är faktiskt mycket värre än att bli utbuad.