För ett par år sedan blev jag och moderaten Sofia Arkelsten tillfrågade om att vara med i ett program på Utbildningsradion. Temat skulle vara klass. Men programidén föll, Arkelsten vägrade helt enkelt att erkänna att klass överhuvudtaget existerar. Nu är Arkelsten inte ensam om det och det är kanske inte så konstigt.
Betraktar du samhället från Stockholms innerstad eller från Täbys villaområden så framstår kanske klassamhället som lite diffust. Men betraktar du Sverige från ett andrahandskontrakt i Skärholmen eller en 70-talsvilla i utkanterna av Norrköping så är klassamhället betydligt mer konkret. Då är det något som känns i plånboken, i ryggslutet när du går från jobbet och i magen när ungarna behöver pengar till att köpa nya fotbollsskor.
Politikens skillnaderVisserligen existerar inte 30-talets klassamhälle längre. Överklassen är inte längre män på punschverandor i höga hattar, snarare är de ansiktslösa bolagsstyrelser i investmentbolag eller riskkapitalister med brevlådor på Brittiska Jungfruöarna. Men den som tvivlar på dess existens kan besöka Smögens småbåtshamn, Båstads tennisbanor eller Visbys bättre barer i sommar.
Arbetarklassen är i allt mindre utsträckning män i blåställ med stekt falukorv i unicaboxen. Undersköterskan i hemtjänsten som arbetar deltid, timvikarierna i kassan på Pressbyrån och taxichaffisen som jobbar natt som utgör tillsammans med många andra den nya arbetarklassen om växer fram i Sverige. Män och kvinnor vars vardag präglas av ökande otrygghet, orimliga arbetsförhållanden och usla löner.
Det svenska klassamhället har förändrats. Därför har också arbetarrörelsens utmaningar förändrats. De trygga anställningarna blir allt ovanligare och alltfler tvingas varva osäkra anställningar med arbetslöshet fjärran från ett fast arbete. Allt fler får en F-skattesedel istället för ett arbete, tvingas gå på delade turer, arbeta ensamma på obekväm arbetstid och skulle aldrig orka arbeta heltid - även om det erbjöds det. Här löper konfliktlinjerna i det svenska klassamhället 2012.
Emellanåt kontakts jag av energiska studenter från något universitet som vill göra intervjuer om nya politiska konfliktlinjer. "Klass har ju spelat utan sin roll" brukar de hävda. Jag brukar be dem att lyssna på en riksdagsdebatt om arbetsrätt, skattepolitik och privatiseringar. De brukar se besvikna ut, jag har just pajat upplägget för deras uppsats. Men vi kan välja att blunda för klassamhället. Vi kan tycka att det inte är så häftigt att prata klass. Men det förändrar inte faktumet att det svenska klassamhället lever och frodas och det måste vi alla förhålla oss till.