Allt från rock till country

14 april 2010 03:00

 

 

Kategori: Rock

 

ROKY ERICKSON med OKKERVIL RIVER

 

"True love cast out all evil"

 

(Anti Records/Border)

 

Betyg: ****

 

På nätet: myspace.com/rokyerickson, myspace.com/okkervilriver

 

Ibland kan ett samarbete som på pappret ser ut att vara för bra för att vara sant, vara just det. Det kan bli för proffsigt och därmed duktigt och förfärligt slätstruket. Så är inte fallet med mötet mellan rocklegendaren Rocky Erickson och hypade folkindebandet Okkervil River. Alla som kan sin Roky-historia vet att droger och mentalsjukdom under lång tid höll honom borta från rampljuset. Erickson har inte heller släppt en ny skiva på 15 år. På "True love cast out all evil", som är inspelningar av gamla och nya Rokylåtar, låter han bättre än vad han gjort på mycket, mycket länge. Rösten som ibland darrar, ibland grymtar, är stark och stabil. När låtarna drar emot garagebröl är det bra, men det är i de finstämda countryrocklåtarna som "Ain?t blues too sad" och "Be and bring me home" som den riktiga magin uppstår.

 

Carina Jönsson/TT Spektra

 

carina.jonsson@ttspektra.se

 

 


Kategori: Sleazerock

 

CRASHDIET

 

"Generation wild"

 

(Gain music entertainment)

 

Betyg: **

 

På nätet:www.crashdiet.org

 

Det är svårt att säga vad som är ironi och vad som är allvar i Crashdiets strida ström av poserande textrader och tunga gitarriff. Kanske är det inte ens nödvändigt att reda ut, kanske hör det sleazerocken till. En slags galen blandning av fula frisyrer och rätt svängiga låtar är det i vilket fall. Och just att det svänger bra om "Generation wild" ursäktar låtarnas avsaknad av originalitet. Sångaren Simon Cruz, som anslöt sig till bandet så sent som förra året, är skivans stora behållning och det här kan mycket väl bli en nystart för Crashdiet.

 

Men den största fallgropen är låtarnas enformighet, de smälter alltför ofta in i varandra och det är svårt att behålla intresset. Typexemplet är avslutande spåret "Beautiful pain" som börjar nedtonad men utvecklas snart till gitarrmangel. Nyanser skadar aldrig.

 

Niklas Kjellberg/ TT Spektra

 

niklas.kjellberg@ttspektra.se

 

 

 


Kategori: Country

 

JAKOB DYLAN

 

"Women + country"

 

(Sony music)

 

Betyg: **

 

På nätet: www.myspace.com/jakobdylan

 

Jakob Dylan har - trots briljansen i generna - blivit countryns Norah Jones. Med milda melodier som gjorda för bokcaféer och tjejmiddagar runt om i världen. I "Nothing but the whole wide world" låter han som en modern Bruce Springsteen med dämpade trummor och en steel guitar inbäddad i mjukaste vete. Snällt, snyggt och tillrättalagt. Ja, besvikelsen efter att ha fingrat på det vackra omslaget - föreställande Jakob Dylan och en kvinna i rött på ryggen av en häst med gevärspipa på axeln - är svår att skaka av sig.

 

"Lend a hand", med kabaréblås och stora cymbaler, är låten som kommer närmast den skärpa vi förknippar med namnet Dylan.

 

Victor Johansson/TT Spektra

 

victor.johansson@ttspektra.se

 

 

Kategori: Electronica

 

BAXTER

 

"Tell me like it is"

 

(Baxter Records)

 

Betyg: ***

 

På nätet: www.baxtersweden.com

 

Givet att den koncentration som Baxter avkräver sina lyssnare tillägnas deras senaste skiva finns, inom ganska snäva ramar, en del guldkorn att finna. På andra sidan av en tillrättalagd yta där det repetitiva tycks ha ett egenvärde finns låtar som "Fire ain?t ice" och "We will find peace".

 

Det har tagit Baxter åtta år att sammanställa sitt tredje album och visst kan man tycka att de borde ha vågat mer. Särskilt med tanke på de modiga musikaliska skepnaderna som sångerskan Nina Ramsby antagit på senare tid.

 

Baxter är genomkompetenta musiker och växlar snyggt mellan det saktfärdigt melankoliska och elektroniskt enerverande. Men om lyssnaren inte är uppmärksam glider musiken lätt in i bakgrunden. Synd att de inte tagit ut svängarna en aning och skakat om den strama ytan.

 

Niklas Kjellberg/ TT Spektra

 

niklas.kjellberg@ttspektra.se

 

 


Genre: Pop

 

J"NSI

 

"Go"

 

(EMI)

 

Betyg: ***

 

På nätet: www.myspace.com/jonthorbirgisson

 

De säger att Sigur Rós inte låter som något annat. Jag håller med. Jon Thor Birgisson, alias Jónsi, låter däremot som Sigur Rós, med en twist.

 

För de icke så insatta bör kanske en definition på Sigur Rós-soundet här vara på sin plats. Island, förtrollning och falsettröst, på ett bra sätt, är ungefär vad det handlar om.

 

Jónsi, sångare i Sigur Rós, tar på sitt soloalbum "Go" med sig sin karaktäristiska röst och ger sig in i det mer kommersiellt gångbara popland, ett popland som dessutom till stor del talar engelska.

 

Man skulle kunna inbilla sig, eller vara rädd för, att Jónsis ibland rentav trallvänliga popdängor, kanske kommer att avskräcka gamla trogna Sigur Rós-fans. Och visst är förtrollningen på många sätt bruten - men Jónsi behåller sitt lite sömngångaraktiga, följsamma sätt, ett sätt som jag tror fångade Sigur Rós-fansen redan i första vändan.

 

Kerstin Magnusson/TT Spektra

 

kerstin.magnusson@ttspektra.se

 

 

 

Genre: Jazz/experimentell

 

SARAH RIEDEL

 

"Memories of a lost lane"

 

(Parallell)

 

Betyg: **

 

På nätet: www.myspace.com/iamsarahriedel

 

Ambition är bra. Ambition lönar sig alltid. Nästan.

 

Sarah Riedels debutskiva "Memories of a lost lane" är ett perfekt exempel det sistnämnda. Här finns nämligen ingen brist på resurser eller god vilja. Riedels röst är mjukt jazzig, hon får fin backup av diverse uppenbart högt skolade musiker, och hon gör sig till och med lite originell genom ett ovanligt arrangemang där klassisk musik delar rum med minst sagt rockigare toner. Fint där. Men så tråkigt. Och nästan fånigt att Riedel vill sticka ut genom att ha minst sagt grov brytning på svenska i sina engelskspråkiga kompositioner.

 

Nu är detta inte hopplöst på något sätt, missförstå mig rätt. Jag tror bara Sarah Riedel är den typen av sångerska som behöver tid (mycket tid) som ett tillägg till ambition. Jag ser fram emot nästa skiva.

 

Kerstin Magnusson/TT Spektra

 

kerstin.magnusson@ttspektra.se

 

 

Kategori: Pop





 

ANNA BERGENDAHL

 

"Yours sincerely"

 

(Lionheart/Universal)

 

Betyg: *

 

På nätet:www.anna-bergendahl.se

 

Om det var rätt låt som vann Melodifestivalen vet jag inte. Men "This is my life" är en bra låt. Och det vore galenskap att säga något annat än att Anna Bergendahl har en bra röst och sjunger lika lätt och ledigt som på en skolavslutning.

 

Där slutar det positiva med Annas debutalbum. Och det är inte Annas fel. Hon är 19 år och har hamnat i händerna på producenter som borde haft vett att styra upp det här albumet. Det hade de inte, och resultatet är rent besvärande innehållslöst och opersonligt. Jag tror inte på ett ord, jag knäpper inte med fingrarna, jag vickar inte med foten. Det finns visserligen en ansats till något i inledande "Rolling dice" - som med mer nerv och riv kunde ha liknat det som en annan före detta "Idol"-deltagare sysslar med - Amanda Jenssen. Men det gör det inte.

 

Det blir underkänt och plump i protokollet. Gör om och gör rätt och kom igen nästa gång.

 

Sara Haldert/TT Spektra

 

sara.haldert@ttspektra.se

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!