Det tunnar ut.

Så beskriver Jan Hagström, en av de 42 människor som Marit Kapla intervjuat till sin bok “Osebol”, livet i sin värmländska hemby.

"Jag hade mycket kontakt med Arne/i och med att vi var kusiner./Men då dog han då./Farsan dog året före./Var det elva han dog./Så det tunnar ju ut."

Artikelbild

| Många av de intervjuade är över 80 år gamla, så Marit Kaplas bok är också en skildring av 1900-talet.

Flera av de intervjuade återkommer till avfolkningen. Men också till gästfriheten, eller till det "hum" som Lars Jörlén (född 1946) till slut inser är tystnad. Marit Kapla har skrivit om deras vittnesmål till ett episkt diktverk på över 800 sidor, och för henne handlar boken framför allt om vad vi betyder för varandra.

Människor är oersättliga. Klart det är så även i en stad men i Osebol blir det så tydligt. När någon försvinner så blir det en stor grej.

En magisk plats

Hon växte själv upp där, och minns sin barndoms Osebol som en magisk plats där vad som helst kunde hända. Äldre människor åkte fortfarande häst och vagn till affären, och när det kom en bil längs grusvägen ropade hon på sin syster så att hon också fick se den.

Artikelbild

| Enligt författaren Marit Kapla visar livet på landsbygden hur viktiga vi människor är för varandra: "När någon försvinner så blir det en stor grej."

Det byggdes en slalombacke med ideella krafter, vilket var ett fantastiskt projekt. Just då, i början av åttiotalet, var det väldigt kul att bo i Osebol. Men jag ville ändå flytta därifrån, träffa nya människor, utbilda mig. Och även bland de vuxna fanns det en motvillig känsla av att det är nödvändigt att söka sig vidare.

Hon golvades av den ryska författaren Svetlana Aleksijevitjs reportageböcker om den vardagliga kampen för ett värdigt liv bakom järnridån, som byggde på djupintervjuer. Marit Kapla hade länge burit på en ilska över hur lite Sveriges småbygder syns och hörs, och bestämde sig för att skriva något liknande om sin uppväxtort.

De människor hon intervjuade lärde henne mycket om vikten av att vara rotad.

Jag stör mig på uppfattningen att man ska vara så anpassningsbar. Att det ska vara lätt att lämna en plats, och flytta dit jobben finns. Det är ett omänskligt sätt att se på hur människor fungerar.

Berättelse om 1900-talet

Marit Kapla flyttade till byn när hon var tre veckor gammal, och valde alltså inte själv att flytta dit. Nu har hon insett det värdefulla med att försonas med sin lott.

Allt i livet ska vara exakt utvalt i en noggrann process. Det kan vara värdefullt att bottna i att: “Nu är det så här”. Ta det för vad det är, utan att se det som ett misslyckande.

Arvet är svårt att undfly alltså. Inte konstigt då att boken även blir en berättelse om 1900-talet, särskilt som många av de intervjuade är över 80 år. Bror Andersson (född 1935) minns hur pappan kom tillbaka utfattig efter att ha prövat lyckan i USA, och Armgard zu Putlitz (född 1937) minns hur hennes pappa först fängslades av Gestapo, för att sedan ta livet av sig i "Gula eländet", ett interneringsläger för obekväma i Östtyskland:

"För somliga är det en skam på nåt sätt./Men för mig är det inte det./Jag tycker han var modig."

Unika vittnesmål

I en bok som “Osebol” finns fler berättelser än de individuella. Om hur maskiner gjort skogsarbetarna överflödiga, hur industrijobb flyttar runt i EU:s inre marknad, och hur byskolornas elevunderlag blir allt skralare när folk söker lyckan på annat håll. Eller om den motsatta rörelse som sker när folk börjat fly stadslivet för att komma närmare naturen.

Men syftet med boken var inte politiskt, utan snarare existentiellt.

Jag ville skriva en bok om hur unika de är. Om hur vackert och viktigt det de säger är. Sen säger de saker om hur samhället fungerar i dag, om livet och döden, eller om relationer. De olika perspektiven formar ju en helhet. Men det viktigaste är de 42 personerna som bor i Osebol, för utan dem hade det inte blivit någon bok. Jag har bara lånat deras ord.