För den som inte är extremt insatt kanske det låter udda att det bara finns fyra "Avengers". Vilket såklart beror på att ett oändligt flöde av spin offs har fyllt biograferna i över tio år. Varenda karaktär får en egen film. Men som sagt, rena "Avengers" har inte varit mer frekvent än fyra titlar på elva år. Och den nyaste har en titel som nästan låter för bra för att vara sann. Kan det verkligen vara slut nu? Kan vi äntligen få vila från att kontinuerligt matas med alla dessa superhjältar? När saker känns för bra för att vara sanna brukar de i regel också vara det. De som älskar sina superhjältar gläds såklart att "Avengers" fortsätter i andra skepnader. Dock finns en befrielse i att en av alla dessa äntligen levererar en dramaturgisk båge med avslutat kapitel. Som inte lämnar tittarna med en cliffhanger som vilken tv-serie som helst. Här finns tack och lov en utgång.

"Avengers: Endgame" tar vid där "Avengers: Infinity War" avslutade. Ärkeskurken Thanos har utrotat 50 procent av allt liv i universum för att öka livskvaliteten för de finns kvar och minska belastningen på galaxerna. Kvar finns människor och superhjältar som sörjer djupt. Världen är fylld av stödsamtal, smärta, uppgivenhet. Antman, som i sin senaste film hamnade i någon form av kvantverklighet, återvänder plötsligt för att försöka övertyga de resterande att inte ge upp. De behöver hjälp av en ordentlig fysiker, Iron Man. Han i sin tur är less och vill ägna sig åt sin familj istället för att rädda världen. Fast vi vet alla varför vi är här och filmen kommer inte avslutas med "jaha, nej men då accepterar vi läget". Vetenskapsmannen behöver de för att kunna lära sig resa i tid. Superhjältar möter "Tillbaka till framtiden". Ska vi strikt inspektera styrkan i historieberättandet har "Avengers: Endgame" inte mycket att briljera med. "Infinity War" var till exempel överlägsen eftersom den skiljde sig från genren. Enkelt uttryckt vågade föregångaren gå utanför boxen. Sista delen återgår istället till mer klassisk mark. Du som är supporter av "Avengers" kommer hursomhelst inte att bli besviken.

"Endgame" lyfter främst på grund av underhållningsvärde men också förmågan att någorlunda trovärdigt hålla ihop berättelsens helhet. Även om tjatiga kampscener finns pågår dessa sällan för länge. Lite förvånande finns också stunder då skildringen av förlust och sorg håller nivå. Ofta rinner det ut i en manipulativ pöl av sentimentalitet men trots allt flyter filmen.