När människor diskuterar huruvida en film är ”värd” att se på bio, om den ”måste” ses på bio brukar synvinkeln vara bilden. Är fotografi häpnadsväckande vacker som gör sig bäst på stor duk? Sällan inkluderar bedömningen ljudet men en konsertfilm på en biograf kan kännas som magi, medan den fungerar hemma. Skillnaden är ljudet. Att höra Aretha Franklins sammetslena bergsstämma via professionella högtalare är något helt annat än en hemmavisning.

1972 när Aretha Franklin stod på höjden av sin musikkarriär bestämde hon sig för att spela in ett gospelalbum. Två spelningar med James Cleveland och The Southern California Community Choir spelas in till ett dubbelalbum. Skiva som blev hennes framgångsrika i hela karriären. Sydney Pollack fick inte till filmen som det var tänkt då. När han väl var redo ville inte Franklin släppa den. Nu när hon däremot är bortgången har den alltså nått biograferna. Vilket lämnar en djupt bitter eftersmak. En pragmatiker kan säkert argumentera för att det hon inte längre vet om skadar inte henne. Samtidigt känns förfarandet märklig, att invänta stjärnans avlidande. Även om familjen godkänt, även om slutprodukten kanske blev bättre än hon föreställde sig.

Som konsertfilm är ”Amazing Grace” både intim och storslagen. Endast musiken är spektakulär. Vilket är befriande. Scenshower i all ära men att låta rösten med stort R regera komplett är den lyftande kraften för denna film. Att spelningen får stopp för att någon spillt vatten på utrustning eller pastorn berättar om den stora sångaren ger en närvarokänsla utöver det vanliga.