KRÖNIKA Det har hänt något. På sistone har vårt hem förvandlats till ett gapandets näste, och jag tror ibland att mina öron ska trilla av. I källaren sitter unge nummer ett och skriker, från dotterns rum hörs liknande oljud. Och nej, jag ska redan här göra klart att det inte handlar om att någon slår sig.

De tillhör generation Z – eller generation "äkta digitala infödingar". Och de spelar.

Visst kunde jag också sitta och göra ett och annat ljud ifrån mig när jag som ung på 80-talet spelade Super Mario Bros på grannens Nintendo 8-bitars. Som tillhörande "generation X" – eller den "ironiska generationen" betyder det att vi som föddes under 1960- och 70-talen tydligen i högre grad än tidigare generationer kunde förstå, använda och uppskatta ironi bättre. Jag har anledning att återkomma till det.

Artikelbild

| Hade Munch målat Skriet i dag kunde han ha inspirerats av de skrikande barnen.

För det här är allt annat än ironi. Det är rena och skära repressalier för att den här generationen, som föddes i slutet av 1990-talet och fram till 2010-talets början, varit trådlöst uppkopplade sedan navelsträngen klipptes och därmed har uppfattningen att det inte finns någon åtskillnad mellan det som sker på nätet och det som sker i verkligheten. What so ever. Det lilla kruxet består då i att de lever under samma tak som sina generation-X-föräldrar, som än så länge gör någon slags åtskillnad mellan dessa världar.

Så medan sonen sitter i källaren och spelar Fortnite med sina kompisar, uppkopplad via nåt chattforum och med god inlevelse kommenterar varenda rörelse och då och då dunkar näven i bordet av frustration, sitter dottern i sitt rum, spelandes något spel på mobilen med kompisen på högtalartelefonen. Jag kanske ska säga tack och lov att sonen i alla fall har de tre kompisarna han pratar med samtidigt i lurarna – det hade blivit totalt korsgenomdrag i mitt huvud om jag hade hört konversationen med sju personer samtidigt. Det räcker gott och väl med dotterns och den kompis hon för tillfället pratar (eller skriker) med.

Dessutom, för oss som inte tillhör "post-millenniumgenerationen" utan som fortfarande skiljer på nät och verklighet, blir det aningens olustigt att förflyttas in i kompisens vardagsrum. Här hörs allt! Och då menar jag allt; vad mamman och pappan diskuterar, vad syskonen bråkar om, vad de planerar för middag och så vidare. Samtidigt förstår jag att allt som vi pratar om hemma försvinner iväg lika mycket åt andra hållet – ut i kompisens vardagsrum.

Var tog integriteten vägen?

Vem anmäler man till?

"Men be henne stänga av då". "Be henne ta på sig hörlurar". "Säg till dem att sluta skrika". Jo tack, jag försöker. Men de där hörlurarna är ju allt som oftast någon annanstans. Och om det är något den här "iGenerationen" saknar är det tålamod. Och att leta = tålamod. Vilket de alltså saknar och tillsist, när man sagt till att sluta skrika sisådär 15 gånger, tryter orken. Jag ger upp! Smäller igen dörren och försöker kanalisera mina tankar på något ironiskt i stället. Det som jag är bra på.

När jag sedan ska gå och lägga mig, ofta före 12-åringen, i alla fall på helgerna, blir det med ett "godnatt, jag älskar dig" följt av obligatoriska "och försök att inte skrika så mycket". När jag skriver det här låter det helt galet. Och de som inte tillhör min ironiska generation förstår nog ingenting. Men det gör inget. Jag tänker på Edvard Munch och drar täcket över huvudet. Hade hans skri målats i dag skulle skriket han inspirerades av ha kunnat komma från sonen eller dottern. Eller från den arma modern.

Nä, nu var jag ironisk igen. Jag skriker aldrig :-/ I stället darrar lika mycket som konstnären under den där promenaden när han såg blodet över den blåsvarta norska fjorden. Bara en skillnad – han av rädsla, jag av galenskap.