Det kändes som om det skulle bli en unik kväll. Lokalen var fullsatt och sorlet var öronbedövande.
”Jubilation” gick väl så där, inte mycket som tydde på att både band och publik skulle koka ihop så till den milda grad. När så Nisse annonserade en blues av tenoristen Jimmie Heath kom första indikationen. Pianisten Martin Perk kändes nästan febrig och stod inte att hejda. Martins solo satte resten av kvällen. Miles Davis bearbetning av Bud Powells ”Un poco loco”/”Hallucinations”/”Crazyology” blev till ”Budo” och här börjar det hända saker. Martin Olsson, som är ny i Nisses band har kommit över sin nervositet och blommar ut. Men återigen är det Martin Perk som öppnar upp först. Jag undrar om inte Bud Powell hade ”Four Brothers” i tankarna när han komponerade den?
Efter den välbehövliga pausen fortsätter bandet med Tadd Damerons ”Our Delight” och Martin Olsson hugger direkt med sin tenorsax. Martin Perk är inte sen att följa efter. Han gungar fram och tillbaka på pianostolen och står ibland framåtlutad över flygeln. Jag undrar om han är medveten om var han befinner sig? Nisses egen calypso rör om i grytan som om självaste Sonny Rollins ledde tillställningen. Balladen ”If I should lose you” är Martin Olssons solonummer och hans altsax svävade fritt utan skyddsnät. Strålande! Medan Martin hämtade andan passade Martin Perk på att lösa upp några feberknutar med bara några få toner i ett par takter.
Nisse Sandström, brukar ha en barstol på scenen, men den verkade han ha glöm att ställa fram. Med sin tenorsax i ett stadigt men varsamt grepp tog han ofta första solot och det med en mästares självklara auktoritet. Nyfikenhet och lekfullhet har inget med ålder att göra.
Nu anade man att konserten snart var slut, men i ett sista kok i grytan fick vi Jimmie Heaths ”For minors only” och ”propplösaren”, Gershwins ”Strike upp the band”. Båda med stökiga, drivande och nervösa trummor av Erik ”Kapten” Dahlbäck. Basisten Marcus Eriksson hade ibland lite svårt att tränga igenom den kompakta ljudbilden, men kändes hela tiden. Trumpetaren Joel Person Haag satte spets på ensemblerna och bidrog med fina solon på både trumpet och flygelhorn. Han har verkligen blommat ut. Han sviker aldrig och jag väntar med spänning på det förlösande ögonblicket.
Tack Nisse Sandström med band. Jag tror inte att det någonsin svängde mer på Birdland i New York i början av 50-talet!
