Filmen inleder lugnt med bild på fötter som tas om hand innan ägaren av dem börjar förbereda sig för sin avgörande futsalmatch. Spelarna har glädje och gemenskap med sig. Tränaren börjar instruera om att håret inte får sticka ut från slöjorna, efter mål inga ”obscena” gester och att de ska agera som allvarsamma, djupa kvinnor. Ursäkter som att motspelare drog ner slöjan kommer inte att accepteras. Viktigast i sammanhanget är klädkoderna, inte spelet.

Matchen går enligt Irans önskemål och lagkaptenen/stjärnan Afrooz är den som gör det avgörande målet. Allt är frid och fröjd tills några dagar efter när landslaget ska resa till Malaysia för finalmatchen. I passkontrollen stoppas Afrooz eftersom hennes man återtagit sitt godkännande för henne att resa utanför landet. Det finns en lag i Iran som gör att en gift kvinna måste ha sin mans tillåtelse att resa. Lagen innebär i praktiken att en bitter man kan sätta käppar i hjulet för sin fru, och att en gift kvinna står helt maktlös i förhållande till sin man. I filmens fiktiva fall kommer Afrooz med tiden kunna skilja sig men de fyra-fem dagar som står framför henne innan finalen gör såklart saken svårare.

Afrooz är separerad men gift med Yaser, en tv-programledare som inte är nöjd med att frun vill skiljas. Hon å sin sida har gått med på separation för att dra av plåstret långsamt. De första råd hon får är att blidka sin man, göra det han vill för att hon ska kunna ta sig ut. Resten av laget åker förutom tränaren och Afroozs bästa vän.

”Rött kort” är en kampfilm. En historia berättad för att synliggöra en orättvis problematik. Den synar orimligheten i en lag som inte är förnuftig. Diverse personer försöker resonera med Yaser att om han är trött på henne kan han väl släppa makan. Men han vill inte gå med på skilsmässa eller låta henne åka till finalmatchen. Han känner inte för att ge friheten och kan undanhålla den.

Allra bäst är manuset av regissör Beiraghi själv som både effektivt berättar och har stark dialog (med bristfällig textning, tyvärr). Generellt finns här en trovärdighet, där regissören hållit sig ifrån att överdriva. Även skådespelarna briljerar både i huvud- och biroller. Allt är så smärtan autentiskt. Precis så här skulle det kunna gå till in i varje detalj. Baran Kosari som Afrooz växlar mellan lugn, frustration och raseri som är omöjlig att hålla inombords. Och Amir Jadidi bär den bittre mannens hämndmantel helt utmärkt. Det mest positiva i sammanhanget är att en sådan film släppts i Iran, trots allt.