Norrköpings symfoniorkester, De Geerhallen

Dirigent: Leif Segerstam

Solist: Camilla Tilling, sopran

Verk av: Johannes Brahms, Richard Strauss, Arnold Schönberg

Med auktoritet och pondus äntrar Leif Segerstam pulten, dirigerar sedan hela konserten sittande men utan minsta spår av slapphet. Utstrålar trygghet och lugn, slagen samtidigt generösa och strama. Johannes Brahms inledande Tragiska uvertyr klingar alls inte dystert utan snarare eftertänksamt och hjärtevarmt förlåtande. Gediget och balanserat som alltid.

Kvällens glittrande solist, sopranen Camilla Tilling, en gång elev på Musikgymnasiet De Geer i Norrköping, förtjänade definitivt en större publik. Kanske är det tonsättarnamn som Schönberg och Richard Strauss som avskräcker? I den sistnämndes Vier letzte Lieder flätades Tilling stämma in i och ut ur orkestersatsen, böljande melodiskt, långa linjer med ibland oväntade harmoniska vändningar men alls inte svårlyssnat. Tillings övertonsrika röst med tydlig kärna blev som ett utsökt instrument, som en mänsklig violin eller oboe, särskilt i sällskap med konsertmästaren Henrik Jon Petersen. Upplevelsen närmast atmosfärisk, musiken vidgas på något sätt bortom toner och ord, det varken finns början eller slut. Efter den fjärde sången Im Abendrot andlös paus före applåd, publiken fångad.

Kvällen avslutas med Schönbergs fina orkestrering av Brahms första pianokvartett, med visserligen utbyggd orkester men annars så nära ursprungsversionen. Pianostämman, där det mesta arbetet alltid görs, splittras upp och fördelas i olika stämmor. Orkestern blir pianot, Segerstam pianisten. Stort lugn vilar också över detta, det är återigen de långa linjerna som dominerar. Temat i Andante con moto en kärleksförklaring. I finalen får allt allvar stå tillbaka i Rondo alla zingarese; presto, nu är det rajtan tajtan i en för Johannes Brahms ovanlig uppsluppenhet, synkroniseringen imponerande ända längst bak i brasset.