Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

Agenda: Drömmen lever om de stora

WidarDirekt Partiledardebatten i Agenda började pang på rödbetan med en duell mellan statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson. Ämnet var det breda grundläggande ”välfärd och jobb”.  Läsarna av dessa rader bör känna till att min utgångspunkt i politiken är en önskan om att S och M tillsammans ska ha en bra bit över 50 procent av valmanskåren. Då finns det stora möjligheter för stabila och kloka lösningar i tunga frågor framöver. Hur det blir med den saken återstår att se.

Duellen mellan Löfven och Kristersson – lämpligt klädda i röd respektive blå slips – visade på en samsyn i ambitionen att förstå och erkänna de båda bilderna av svensk verklighet som gäller. Å ena sidan superbra för de allra flesta med nödvändiga kunskaper och färdigheter – typ kunna svenska språket – och å andra sidan superdåligt för de som saknar dessa kunskaper och färdigheter.

Stefan Löfven har en stark poäng när han envetet påtalar att det är parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sådant som lägre ingångslöner med mera. De förslag som varit uppe från de borgerliga partierna om lagstiftning för lägre löner är en återvändsgränd.

Ulf Kristersson är samtidigt stark i argumenten när det gäller behovet av ett bidragstak och nödvändigheten av att inte blunda för hur socialbidragsberoendet riskerar att bli manifest för hundratusentals människor med svag position på arbetsmarknaden. En mix mellan Löfven och Kristersson känns angelägen.

Jimmie Åkesson (SD) talade klokt och nyanserat om behovet av att kvalificeringsregler införs i flera välfärdssystem.  Det han talar om införs också gradvis, till exempel i föräldraförsäkringen. Framöver är det dessutom viktigt att se över även andra delar av den generösa välfärdsstatens förmånssidor.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ägnade sig åt obehagliga personpåhopp på Ulf Kristersson. Jag har så otroligt svårt för den där vänsteragendan där personangrepp anses legitima eftersom de gagnar det ”höga” ändamålet.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet hade ingen vidare kväll i mina ögon. I vart fall inte den första timmen. I sin iver att höras och synas så mycket som möjligt återföll han i gamla och bortstötande MP-synder. Han uppträdde arrogant och översittaraktigt. Hans angrepp på de borgerliga partierna för att använda arbetslöshetskrisen bland utrikes födda för att sänka lönerna för alla svenskar, var rent beklämmande.

Under debatten blev det alltmer tydligt att Socialdemokraterna behöver befria sig från blocket med V och MP. Socialdemokraterna – väl företrädda av Stefan Löfven – har väldigt lite gemensamt med det ytterkantsspringande som MP och V ägnar sig åt inför valåret.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor påminde om Gustav Fridolin när det kom till grader av desperation. KD: s opinionsläge är – likt MP: s – ingen munter läsning. Jag är dock tveksam till att det är rätt medicin att likt Ebba Busch Thor alltid tala om hur många miljarder kronor som partiet satsar på äldreomsorg; alldeles oavsett vad ämnet för debatten var.

Annie Lööf ger ett stabilt och betydligt mindre flåshurtigt intryck än i tidigare debatter. Hon var nog den som agerade med mest självförtroende under partiledardebatten i Agenda. Ulf Kristersson kom bort lite från och till. I de inlägg han gjorde märktes tydligt att han framförallt vill diskutera sakligt om de problem som finns i samhället. Förhoppningsvis håller han i sin stil och attityd under dagarna som kommer.

Jan Björklund hade ingen jättebra kväll. Det måste man inte alltid ha. Det vet Björklund. Han är veteranen i sammanhangen. Han känns dock inte lika vass och klarspråklig som tidigare. Vi får väl se hur det rullar på under valåret.

Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor ägde avslutningen av debatten. Ämnet var sjukvård. Men det som orsakade laddningen var dels Åkessons klartext om det absurda i att de borgerliga partierna inte kan eller vågar tala med SD trots att de har ungefär samma politik på vissa områden. Dels glänste Ebba Busch Thor när hon pressade Jimmie Åkesson om varför han inte har bättre ordning på sin riksdagsgrupp än vad han har.

Stefan Löfven har ett öppet sinnelag. Han försvarade i ett replikutbyte med Jonas Sjöstedt behovet av blocköverskridande samarbeten framöver. Löfven behöver dock fila på sina argument på varför han vill hänga av ytterkantspartierna för en bättre regering. Så fort budgeten är klubbad i riksdagen i början på december så räknar jag med att Stefan Löfven kan frigöras.

Kvällens mest framgångsrika aktörer är svåra att utse. På ett sätt Annie Lööf som är alltmer stabil och säker och förtroendeingivande. På andra sätt tycker jag att Stefan Löfven som statsminister hade en bra kväll. Det hade också Jimmie Åkesson som agerade sansat och utan överdrifter. Ebba Busch Thor blixtrade till på slutet. Ulf Kristersson är säkert hyfsat belåten han också; hans sakliga och vuxna uppträdande bör kunna nå fram till en större publik om han orkar hålla i sin attityd. Där har vi vinnarna enligt mig. Känner glädje över bredden i svensk politik. Det borde gå att få till bra och rationella regeringar utifrån detta.  

Och såväl Kristersson som Löfven gjorde vad de kunde för att hålla liv i förhoppningarna om att "de två  stora" lyckas utmana tidens tand och förbli stora i den meningen att de säg samlar i vart fall 55 procent av väljarna tillsammans. Det ger stabilitet åt politiken i Sverige. Vilket är viktigt för oss alla i ett så politiskt land som Sverige. 

Widar Andersson

Kristersson och Busch Thor befriar Löfven

WidarDirekt Moderaterna och Kristdemokraterna gör nu det drag som kan göra valet 2018 betydligt mer intressant. Genom att gå fram tillsammans och fullfölja misstroendet mot Peter Hultqvist – där även SD finns på samma sida – visar de på ett möjligt regeringsalternativ med lite norsk lutning. M och KD i Rosenbad med 25 procent tillsammans och SD i riksdagen med 25 procent är inget fantasifoster om vi tänker ett år framåt.

Alliansen är död som regeringsalternativ. Det har den varit väldigt länge. Det vi ser nu där KD och M går åt ett håll och C och L åt ett annat är snarast ett uttryck för att Alliansen nu också är vederbörligen begravd på ett nyktert och sakligt sätt.

 Mot den bakgrunden är det märkligt att till exempel den gode Tomas Ramberg på Sveriges Radio bygger hela sin analys av att det skedda är ett stort nederlag för Alliansen.

Mer att läsa: Skolan ska vara ojämlik.

Ska KD ha en chans att få moderata stödröster – vilket nästan alltid krävs för att sitta kvar i riksdagen – så måste KD vara lojalt med M i tunga frågor. Vilket de är nu.

M, KD och SD kommer att förlora misstroendeomröstningen mot Hultqvist. Det är i sak bra. Peter Hultqvist är en bra försvarsminister som inte bör sluta som ett bondeoffer i ett politiskt spel. Men det är en bisak i detta drama.

Mer att läsa: Arbetslöshet på låtsas.

Moderaternas tillträdande partiledare Ulf Kristersson tar nu Anna Kinberg Batras januariinsats ett steg vidare. Det handlar vad jag förstår inte om förhandlingar eller samtal mellan SD och M. Det handlar däremot om att visa upp ett möjligt regeringsalternativ för alla som kan räkna mandat.

Upplägget vid den kommande förtroendeomröstningen om Hultqvist visar att det plötsligt finns hotfulla utmanare mot Stefan Löfven och Socialdemokraterna.

Alliansen hade aldrig utmanat S. Men nu kan vad som helst hända.

Det är i grunden mycket positivt att politikerna på det här viset knyter an till verkligheterna. Pressen ökar på S att närma sig Centern och Liberalerna och kanske Miljöpartiet för att kunna matcha M och KD i nästa val.

Vilket jag ser fram mot. Socialdemokraternas undfallenhet mot Vänstern har varit plågsam att genomleva. Nu är den epoken slut. Tack för det! Socialdemokraterna har definitivt chansen att kunna utmana M, KD och SD.

Widar Andersson

 

Skattesänkning som heter duga!

WidarDirekt Regeringen sänker skatten på pensioner med sammanlagt 4, 4 miljarder kronor. Bortser vi från de stora och extra statsbidragen till kommunerna så är skattesänkningen på pensionsinkomster budgetförslagets enskilt största satsning.

Den S-ledda regeringens politik innebär att skatten på pensioner upp till 17 000 kronor i månaden sänks ner till de jobbskattenivåer som den tidigare borgerliga alliansregeringen införde för arbetsinkomster.

Det är ett bra förslag. Skattesänkningen ger i vissa fall så mycket som 410 kronor mer i handen för människor med låga och halvlåga pensioner. Politiskt är det också både kul och intressant att Socialdemokraternas största budgetsatsning är ett slags repris på den forna Alliansens jobbskatteavdrag.

I retoriken under alla år har det ju ofta låtit som om den förra regeringen höjde skatten på pensioner. Vilket de faktiskt inte gjorde. Däremot sänktes inte pensionsskatten när skatten på arbetsinkomster togs ner genom ett antal jobbskatteavdrag.

Att Alliansen gjorde på det viset hängde förstås ihop med den dominerande politiska profilen där Moderaterna som det nya arbetarpartiet gick i spetsen för att det ska löna sig bättre att arbeta.

Nu skulle man kunna säga att Socialdemokraterna tar vid där Moderaterna slutade. Vilket är intressant.

Jag tycker mig ana en socialdemokrati som börjar hitta formen. Trots det envisa upprepandet av att ”skattesänkningarnas tid är förbi” så kan partiet drämma till med en så pass stor skattesänkning som kanske inte ens de borgerliga fått ihop i sina budgetmotioner som kommer inom 2-3 veckor. Det bådar gott. Här finns inga ideologiska hangups och/eller oomkullrunkeliga spärrar.

Människor med pensionsinkomster är att gratulera. Och S är att gratulera till ett reformförslag som välbehövligt breddar intrycket av hur partiet tänker och agerar.

Widar Andersson

Mitt förflutna med Ulf Kristersson

WidarDirekt Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.

Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:

”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”

Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.

Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.

Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.

Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.

Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”

Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.

Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.

Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.

Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.

Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.

Widar Andersson


Rekord i politiskt ansvarstagande

WidarDirekt Den gångna helgen bjöd på två offentliga inslag i den pågående politiska affären om lagbrotten på Transportstyrelsen.

På lördagen framträdde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots ”Lördagsintervju” i Sveriges Radio. På söndagskvällen meddelades att statsminister Stefan Löfvens närmaste medarbetare på statsrådsberedningen statssekreteraren Emma Lennartsson fick lämna sitt jobb i regeringen med ”omedelbar verkan.”

Orsaken till Lennartssons avgång var enligt uppgift att hon underlåtit att föra vidare viktig information om händelser på Transportstyrelsen.

Peter Hultqvist lever även han under hotet om att tvingas avgå. Riksdagsmajoriteten planerar en misstroendevotering mot försvarsministern om ett par veckor.

Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen grillade försvarsministern med frågor om vad han vetat om och om hur han agerat utifrån det han vetat om i Transportstyrelsesaken.

Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.

Peter Hultqvist gjorde ett stabilt intryck. Han balanserade i och för sig vid något tillfälle farligt nära gränsen till no go zonen ”Det här kan uppfattas som om jag försöker springa ifrån mitt ansvar.” Och sådant uppskattas inte. En politiker ska ta ansvar för det han/hon är satt att sköta. Vilket Hultqvist alltså gjorde i allt väsentligt.

Under Saarinens insatta och ofta kniviga utfrågning växte bilden fram av en försvarsminister som tagit ansvar för Försvarsmaktens del av härvan. När Hultqvist informerades så var Försvarsmakten redan igång med riksskademinimering när det gällde eventuella läckage av känsliga uppgifter som Tranportstyrelsens lagbrott kan ha inneburit.

När det gäller den allra känsligaste frågan om när och vad och hur statsminister Stefan Löfven informerats och agerat så markerade Hultqvist på goda grunder att det knappast var hans uppgift att tjänstgöra som något slags ”controller” av vilka statsråd och statssekreterare som talade med varandra om säkerhetsriskerna och polisförhören på Transportstyrelsen. Och det har han ju rätt i Hultqvist. Hans ansvar är primärt Försvarsmakten och det tycks som glasklart att försvarsministern har skött sina åtaganden i detta hänseende. Under några passager lät det som sagt som om risken fanns att Hultqvist skulle närma sig ett riskabelt flykt från ansvar beteende. Men det stannade vid ”nära”.

Monica Saarinen pressade Hultqvist med frågor om hans uppfattningar om den ”mörkläggning” av skälen till att regeringen tidigt 2017 skiljde generaldirektören från hennes arbete på Transportstyrelsen. Regeringens linje var att det fanns oenighet om hur arbetet skulle utföras på Transportstyrelsen. Vilket ju skulle kunna kalla det faktum att Säkerhetspolisen utredde myndighetens generaldirektör för brott med bäring på rikets säkerhet.

Peter Hultqvist ville inte tala om mörkläggning för sin egen del. Men efter några vändor fram och tillbaka sa han att det var hans erfarenheter att det bästa är att ”att säga som det är.” Så är det.

I och med Emma Lennartssons avgång så växer Transportstyrelseaffärens historiska dimensioner. Två avgångna statsråd, en avgången toppstatssekreterare och en avgången generaldirektör – måste med svenska mått mätt vara något slags rekord i ansvarstagande! Det vanliga brukar ju annars vara att typ inget händer.

Sakfrågan – en generaldirektör som begår uppseendeväckande och medvetna lagbrott och som erkänner dessa brott som hon sonar med böter – är nog ur ett sakligt perspektiv nog knappast värd att detta dramatiska ”ansvarstagande.” Men det är som det är med den saken.

Peter Hultqvist stärkte i mina ögon sina aktier genom sitt framträdande i Lördagsintervjun. Han har hållit god ordning på Försvarsmakten i denna fråga. Och han gjorde klart att uppdraget som controller på regeringskansliet inte ålåg honom som försvarsminister. Outtalat så sade han ju därmed också att den som verkligen är controller – statsrådsberedningen – inte har skött sitt jobb.

Vilket Emma Lennartsson nu har tagit ansvar för. Frågan är om det räcker? Peter Hultqvist kommer att klara sig igenom ekluten utan att tvingas avgå i närtid; den bedömningen gör jag fortfarande. Men det är inte säkert att mediegranskningen av vare sig statssekreterare och/eller statsrådsberedningen stoppar vid Lennartsson.

Ansvarstagandet kan svälla ut ännu mer.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar