Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Hon är knappast en jävig lobbyist

WidarDirekt
För en knapp vecka sedan intervjuades Maria Wetterstrand av DN: s politikreporter Karin Eriksson. Intervjun rörde sig över breda fält. Ett fokus var den utredning om biobränslen för flyget som Wetterstrand precis var färdig med för regeringens räkning. Ett annat kraftfält i intervjun var den förra toppolitikerns negativa känslor och erfarenheter av den slags personjournalistik som följer i spåren av framgång och popularitet:


Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting, eftersom jag hade väldigt höga förtroendesiffror. Då fanns det inget intresse för politik egentligen, utan det var bara fokus på om man släckte lampan på Earth hour och vilken bil man körde och vilka kvitton man hade lämnat in till riksdagen och vilka vabdagar som man hade tagit ut. (--) Jag blev jättestressad, jag blev lätt paranoid, fast jag inte hade något att dölja. För man vet att medierna kan förstöra ens liv och omöjliggöra hela ens framtida karriär.” (--) Man blir rädd för att försvara kolleger, det tycker jag kanske är det värsta”, säger Maria Wetterstrand till DN.


Hon tar ett exempel från i fjol: Granskningen av Isabella Lövins flygresor, när det visade sig att Miljöpartiets språkrör brukade åka business class.


”Att inte statsministern går ut och säger att ”våra ministrar åker business class och vi tycker att det är rimligt”. Att han inte förklarar att det kan handla om status och bekvämlighet och att man ska vara ska vara pigg när man kommer fram. Sånt gör den här typen av journalistik. Att man inte vågar stå upp för sina kolleger. Ingen vågar försvara den som är utsatt i drevet. Inte heller jag.”


De senaste dagarna har varit som en film – tragedi/komedi - om precis det som Maria Wetterstrand talade om och varnade för i DN-intervjun. En film där hon själv spelar huvudrollen. En film där saken betyder inget och personen betyder allt.
Allt det som gjorde att hon lämnade politiken en gång slog henne direkt i ansiktet när hon efter mycket tvekan kom tillbaks på ett litet hörn som statlig utredare.

 

Mer att läsa: Hon säger hellre som det är.


Det som satte igång drevet var att det slogs upp som en nyhet att Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige.


Aha! Se på fan! Maria Wetterstrand är jävig, en lakej för det snöda kapitalet, är korrumperad, är en lobbyist, är…
Det blev snabbt en snöboll som nådde alla medier, stora som små, statliga och privata. På twitter dundrade vänsteraktivister om korruption och andra miljöpartiovänner skällde Wetterstrand för lobbyist.


Visst kan det förefalla pikant att en utredare om biobränsle äger aktier i ett litet grönt energiföretag som levererar förnybar energigas och som undersöker möjligheten att producera förnybart biobränsle i Sverige. Pikant; men inte mer än så.


Det som förvånar mig är att ingen har gått till källan. Hennes direktiv från regeringen är glasklara.

Utredaren ska analysera ”hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas.”


Frågan om biobränsle ska användas är således redan avgjord i de politiska direktiven till hennes utredning.


Dessutom var hon inte ensam i utredningen. 10 experter medverkade. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet föreslår en av experterna mer biobränsleanvändning än vad utredningen gör.
Maria Wetterstrand är ingen jävig lobbyist för biobränslen. Hon är utredare för en regering som vill ha mer biobränsle. Det är något helt annat. Dessutom har hon lagt ett modest och vad jag förstår förmodligen mycket verklighetsnära förslag som kanske kan intressera flygbranschen på ett nytt sätt. Vilket vore mycket tacknämligt i den viktiga sakfrågan.
Spel- och skandalvinklar har blivit allt vanligare i svensk politisk mediabevakning. I den nya boken ”Demokratins framtid” refererar statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg till studier där det visar sig att ”sakgestaltade” politiska nyheter har minskat från 59 procent 2002 till 38 procent 2014. Samtidigt har ”spelgestaltningar” ökat från 37 till 49 procent medan skandalgestaltningarna ökat från 4 och till 13 procent. Detta är tveklöst ett av demokratins problem.
Och inte blir problemet mindre av att Maria Wetterstrand nu kanske för andra gången och mer definitivt väljer att avsluta det politiska samhällsarbetet.

Widar Andersson

 

Det skriks fascist alldeles för ofta

WidarDirekt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ger oss i ”Ledarintervjun” (16/2) en chans att ta del av Mauricio Rojas perspektiv på Sverige och världen. För mig utgör intervjun ett kärt återseende. Tillbaka i tiden hade vi en del att göra med varandra. Han var en fascinerande personlighet då; stark, skör, intellektuell, känslosam, bildad, jämlik, latinamerikan och svensk. Motsatsparen – som är det som per definition ger underlag för fascinerande personligheter – kan staplas på hög när det gäller Rojas. Det tänker jag inte göra.


När jag läste Tove Lifvendahls intervju med den nutida Mauricio Rojas slogs jag emellertid av en insikt om vad och vilket motsatspar som verkligen fångade och fångar mig med honom: Vänster och Höger. Det är det han är. Han är både vänster och höger. Och han tar ut svängarna som både vänster och höger. Det är det jag gillar.


Mauricio Rojas inledde sin bana som vänsteraktivist i Chile. Han formades den hårda vägen i skarpa lägen. Väl i Sverige utvecklades han steg för steg till en riksdagsledamot för Folkpartiet, han samarbetade en del med Moderaterna, han var i ledningen för högertankesmedjan Timbro, med mera och med flera högersignalerande positioner och uppdrag.

 

Mer att läsa: Utländsk brottslighet. (Widars ledare om Rojas från 2005.


Vänsteraktivisten finns dock där hela tiden; så läser jag honom. Hela hans ingång i integrations- och migrationsproblemen lös vänster lång väg. Det var flyktingarnas och invandrarnas väl och ve som stod i centrum för honom. Han var på vänsteraktivisters sätt oerhört tuff och skarp mot makthavares ignorans, fumlighet och kulturella inkompetenser. I Sverige fanns emellertid och dessvärre ingen annan vänster än den som skrek ”fascist och rasist” åt sådana som Rojas. Så där var han inte välkommen.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg insåg potentialen och rekryterade in Rojas. (Med samma fingertoppskänsla plockade ”Lejonkungen” också in Nyamko Sabuni, en yngre begåvning med liknande kompetenser som Rojas.) Folkpartiet hade dock inte varit just Folkpartiet om man inte efter några år blev rädd för sin egen framgång och därför bytte politik och återvände till den mer trygga sektliknande tillvaron.


Jag tror det är fel att säga att Rojas har ”gått från vänster och till höger.” När jag läser intervjun i Svenskan slås jag istället starkt av känslan att han ”är både höger och vänster.”


Ett litet smakprov:


”Aldrig har det varit så bra som det är globalt vad gäller fattigdom och allt vad du kan nämna, men vi kan inte glömma dem som förlorar på detta, framförallt i de gamla industrinationerna. Deras inkomster ökar inte, deras trygghet försvinner. Vi måste ta itu med detta. Friheten är viktig, men om vi glömmer den andra sidan, kommer andra att plocka upp det. (--) Patriotism är att bry sig om dem som är här och nu, oavsett var de kommer ifrån. Eliterna måste komma tillbaka till det här, bejaka sitt folk. Annars blir det protester och populism.”


Detta är inte framförallt en hyllning till Mauricio Rojas. Min poäng är att beskriva kraften i att vara både höger och vänster. Ensidiga vänsterröster är lika tröttande i mina öron som ensidiga högerröster.


Det är vänsterns klara blick för orättvisor, förtryck och mobbing i kombination med högerns rationella blick för ordning, sammanhållning, jämvikt och balanser som jag letar efter.


Att vifta bort problemen med invandring och bara lägga nya förslag om anhöriginvandring och nya asylgrunder är lika tokigt som att vifta bort världens problem som leder till folkvandringar och ensidigt propagera för gränshinder. Jag leds ihjäl av symbiosen mellan medier och klimatskräckpastorerna på samma sätt som jag förstrött vänder blad när klimatförändringsförnekelser ploppar upp. Jag längtar efter vänsterrösten som tar strid för alla – framförallt fattiga och oskyddade människor – vars liv hotas av klimatförändringar – men som tar fram ”högeringenjören” i industrierna när det talas om åtgärder och lösningar.


Det som gör Mauricio Rojas till ett bra exempel i sammanhanget är att hans vänsterhöger inte handlar om triangulering; jag talar inte om poserande i olika frågor för att attrahera både högt och lågt.
Rojas är genuin vänsteraktivist och genuin högerlektor. Det är det som är kraften och det är det som fascinerar mig med honom. Politiskt är det ju också där i skärningspunkten mellan orättviseaktivism och ordningsadministration som de mest väsentliga verkligheterna är belägna. Så tänker jag i vart fall.
Widar Andersson

Äntligen klarspråk om skolproblem

WidarDirekt Kunskapsresultaten i svensk grundskola har kraftigt försämrats under ett par decennier. Den seriösa diskussionen om hur detta kan komma sig och om vad som bör göras åt det har minst sagt haft det trögt i portgången.
Problemen har dimmats ihop till abstrakta utmaningar av olika slag. För att uttrycka det sammanfattat och lite tillspetsat så är inrikespolitikens ännu förhärskande SD-frossa sannolikt den största enskilda orsaken till den vingklippta och stympade diskussionen om de fallande kunskapsresultatens orsaker och motmedel.

 

Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.

 

Bland mer oblyga människor ute i verkligheterna har det under lång tid varit uppenbart att den med svenska mått mätt omfattande invandringen till Sverige har mycket med saken att skaffa. Förnekelsen om dessa samband har varit legio i vart fall från skolministrar från Jan Björklund och framåt. Förnekelsen har i sin tur vidgat klyftan mellan folk och myndigheter, öppnat upp för tillväxt för – som det upplevs – sanningssägande partier som SD och förnekelsen har även säkerligen bidragit till att invandringens betydelse för skolresultaten både har överdrivits och setts som mer ödesbestämd än vad den är.
Politik och myndigheter har pysslat med sina ”utmaningar” och sina omskrivningar av problemen medan det ute i hundratals svenska skolor har kämpats med effekterna av för stor invandring från avlägsna länder där människornas kunskaper, skolunderbyggnad och ”västliga färdigheter” har varit på mycket låga nivåer.


Det fria skolvalet har pekats ut som ett problem, friskolorna har pekats ut som problem, konferensarrangörerna i Sverige har jublat över alla ”likvärdigskolakonferenser” som arrangerats, Skolinspektionen har jagat skolor utan bibliotek med pappersböcker, Lärarhögskolan, lärarlöner, bristande rättsskydd för lärare och allt annat tänkt och otänkbart har pekats ut.
Allt detta är självfallet inte poänglöst och/eller helt fel. Det som skapar klyftor och det som spär på överdrifter är dock frånvaron av vuxna samtal om hur saker och ting hänger ihop.


29 januari i år kom så västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation OECD med en rapport om den svenska skolan och invandringen. Rapporten beställdes av den förra regeringen och är en översyn med några policyförslag som OECD: s utbildningsexperter genomfört i närtid.


Rapporten erbjuder intressant läsning. Det viktigaste – som jag verkligen hoppas att inte minst utbildningsminister Anna Ekström, stödpartisten Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson tar fasta på – är att OECD utan omskrivningar och omsvep beskriver verkligheterna sådana som de ser ut: Resultatet har varit dystert för svenskt vidkommande vad gäller resultaten för invandrarungdomarna. Vilket också blir tydligt när det gäller resultaten i skolan rent allmänt. Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”


Jag kan bara inte låta bli att citera ytterligare en mening som är en lisa för själen för en som aldrig tvekat om det rätta i att ge människor chansen att ta chansen bort från dåliga skolor och dåliga sammanhang i stort: ”För att lösa problemen föreslår OECD ett antal åtgärder. En av dessa är att underlätta för ungdomarna att välja skola.”
Problemet är faktiskt att alldeles för få väljer skola. Inte tvärtom. Skolvalet behöver säkerligen reformeras för att ge nytillträdande bättre chanser. Men det är en annan sak. Lyftet från elände och kunskapsbrist är när det går som bäst en kombination av myndigheters tryck och stöd och den enskildes driv och kamp och egenmakt.


De svenska skolresultatens förbättring kräver således enligt OECD en kraftfull och riktad satsning på de invandrade barnens kunskapstillväxt. Språkträning är A och O, konstaterar experterna som har en bred och djup internationell översikt när de ger sina råd till medlemslandet Sverige.
Kanske kan vi snart sluta låtsas; så tänker jag. Kanske kan OECD-rapporten bidra till att skolpolitikens kärna och bästa stämningars längtan återigen blir kunskap, kunskap och kunskap?
Widar Andersson

Jag är inte kinkig sa Ulf Kristersson

WidarDirekt ”Jag är inte kinkig”, sa moderatledaren Ulf Kristersson. Orden föll i ett replikskifte mellan Kristersson och SD: s ledare Jimmie Åkesson under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Ulf Kristerssons ord kan bli klassiska. Eller i vart fall bevingade. Avsaknaden av kinkighet gäller i detta fall Kristerssons inställning till andra partier som av olika skäl vill rösta på moderaternas politik.


”Jag har inget emot om Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet vill rösta för vår politik”, sa moderatledaren.
Dessa egentligen självklara och enkla ord är i själva verket ett slags kastad handske. På andra sidan i riksdagspolitiken står nämligen ett block som har isoleringen av sverigedemokratiska röster högst på banéret. Lite lättvindigt skulle vi således kunna beskriva det som om den politiska kampens nya fronter står mellan de kinkiga och de okinkiga.
De tre ledande blockföreträdarna statsminister Stefan Löfven, liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf betonade starkt – med något olika ordval – att den regeringsbildning som nu kommit till stånd är ägnad att rida spärr mot den nationalism, högerpopulism, rasism med mera som präglar så många andra europeiska länders politik. Att hålla ”SD borta från inflytande” är typ det svenska bidraget till kampen för den liberala demokratin.

 

Mer att läsa: Kampen förs på nya fronter.


I långa loppet känns Socialdemokraterna malplacerade i den kinkiga gruppen. Retoriken riskerar – i brist på riktig saklig substans – att bli så pass högtravande att den med visst fog kan uppfattas som attacker mot hur de nordiska länderna sköter sin politik. Det kan också ses som att regeringen och dess stödpartier – med stöd av Vänsterpartiet – ser sig som mer och finare demokrater än andra riksdagspartier. Inte minst riskerar S att bli inlåsta tillsammans med maktfrånvända aldrigretoriskt skolade partier och politiker. Det är ingen bra miljö för socialdemokratin som jag känner den. 


Moderaterna tycks nu ha bestämt sig för att fortsätta ”gnugga vidare” på den sverigedemokratiska stenen för att mjuka upp opinionen i partiet och för att känna av opinionen ute hos medborgarna. Processen har pågått sedan januari 2017 då den tidigare partiledaren Anna Kinberg Batra tog upp behovet av att tala med sverigedemokrater som man talar med andra partister i riksdagens utskott. Då dök partiets siffror, Centerpartiet slevade i sig M-kött och Kinberg Batra fick gå. Nu är läget annorlunda. C och L har valt S före M. Moderaterna och Kristdemokraterna är ett tight miniblock och SD-ledaren talar så ofta han kan om ett ”konservativt block” mellan M, KD och SD.


Och nu säger alltså Ulf Kristersson att han inte är kinkig. Yttrandet fälldes på ett lättsamt sätt under ett ordskifte med Jimmie Åkesson där de båda diskuterade liberalism och konservatism under ovanligt avspända former.
”Ni vill samarbeta med halva vårt parti; med det konservativa. Men vår andra hälft är liberal”, sa Kristersson. Jimmie Åkesson replikerade att ”det konservativa i Moderaterna tycks inte förhindra dem från att förhandla och regera med liberaler medan det liberala i Moderaterna tycks kunna stoppa förhandlande med oss konservativa?”


De tre stora partiernas ledare hade en bra debatt i riksdagen. Jimmie Åkesson uppträdde balanserat och som en möjlig framtida makthavare i de flesta av sina anföranden och repliker. Mycket rullar hans väg så här långt. Ulf Kristersson visade gott humör som företrädare för "det" borgerliga partiet i riksdagen. Stefan Löfven kändes redan hemtam i det nya läget och tycktes må så där bra som socialdemokrater som regerar gör när de får skäll från alla håll. I det korta perspektivet – mandatperioden – bedömer jag att regeringen är i stort sett ohotad. Det finns inga alternativ. Löfven sitter på extravalsknappen och kan vid eventuellt behov manövrera så att allvarliga utmaningar kvävs i sin linda. 

 

På lite längre sikt, framemot nästa val, kan läget dock vara annorlunda. Då kan ”jag är inte kinkig-linjen” ha vuxit till sig i opinionen och det kan vara tänkbart för folk och politik att regera även om det innebär förhandlingar med SD då och då. Så kan det bli.
För nu vet vi bara att Moderaterna förefaller ha bestämt sig för att utmana på de nya fronter som regeringsbildningen har dragit upp. Vilket känns mycket intressant och högst relevant i det läge vi befinner oss. Det kommer att bli en tuff kamp.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar