Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Riskabel framgång för Stefan Löfven

WidarDirekt Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.

Statsminister Stefan Löfvens valde att framträda tillsammans med tre stadiga myndighetschefer när han på måndagseftermiddagen för första gången på allvar klev in i bataljen om Transportstyrelsen.

Det var ett på många sätt klokt beslut. Transportstyrelsens nya GD Jonas Bjelfvenstam, Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén la ut en formidabel bombmatta av fakta och av lugnande besked.

Mer att läsa: Stefan Löfven kliver in i matchen.

Alla slog fast att händelsen var ”mycket allvarlig”, alla redogjorde för alla insatser som gjorts för att skademinimera och Bjelfvenstam konstaterade för sig själv och för alla att ”vi har inga indikationer på att något otillbörligt har inträffat” på grund av det undermåliga säkerhetsarbetet vid Transportstyrelsens upphandling av IT-tjänster.

En icke önskad effekt av Löfvens beslut att uppträda tillsammans med ÖB; Säpo och den meriterade ämbetsmannen Bjelfvenstam blev emellertid att statsministern inte alls kunde matcha myndighetschefernas redighet och tydlighet.

Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.

Därför är det frågorna om politiken som lyser ännu starkare efter den gemensamma pressträffen på måndagen. Stefan Löfven sa själv att han ”verkligen gärna” skulle vilja ha fått information mycket tidigare än vad han fick. Varför fick han inte det?

Det för Transportstyrelsen ansvariga statsrådet Anna Johansson blev typ informerad sist av alla. Varför då?

Varför har inte inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist informerat om en så pass allvarlig händelse som att Säpo tidigt kopplar in åklagare i sin granskning av Transportstyrelsens ledning?

Det är dessa frågor som driver hela det politiska maskineriet med avgångskrav och möjliga misstroendeförklaringar. Dessa frågor är nu i realiteten de som återstår för medierna och för oppositionen att jaga vidare på.

Pressträffen på Rosenbad var en framgång för regeringen på det viset att den släckte många allvarliga eldhärdar i själva sakfrågan. ”Inget har hänt”; typ.

Däremot undrar jag om pressträffen samtidigt inte var som en bensinbomb på den politikpolitiska frågan om regeringens duglighet och kompetens?

Som Pyrrhus lär ha sagt efter ett slag mot romarna för sisådär 2000 är sedan: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”

Widar Andersson

Stefan Löfven kliver in i matchen

WidarDirekt Stefan Löfven försöker nu vända på kuttingen och ta initiativet i den medie- och oppositionsdrivna Transportstyrelseaffären. Statsministern och hans regering ligger på efterkälken. Det krävs en rejäl spurt om det ska bli mållinjestrid i den här saken.

Givet det parlamentariska läget är Transportstyrelseaffären ett mycket stort problem för regeringen. Som nästan alltid i sådana här saker är sakfrågan värd närmast noll medan hanterandet av sakfrågans efterskalv är nästan allt. Och det framstår glasklart att regeringen är i underläge.

På grund av sådant som till exempel felbedömningar, oerfarenhet, semesterlättja och lite internt intrigspel så har medierna och oppositionen tämligen ostört fått styra affärens utveckling. Serier av mediehaussade extramöten med riksdagens utskott har redan dragits igång. Infrastrukturminister Anna Johansson har frågats ut i två utskott och på tisdag är det dags för inrikesministern och den kris- och katastrofansvarige Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist att släpas till det parlamentariska skranket. Hela bildsättningen ångar av politisk dramatik och av ödesmättade hot mot nationens säkerhet som en ”fumlig” regering inte tycks ha koll på.

Mot fonden av dagens säkerhetspolitiska faktiska och debatterade situation så är det givetvis allvarligt och anmärkningsvärt när statliga myndigheter inte följer de regler som finns för hur känsliga uppgifter ska hanteras vid upphandlingar. Transportstyrelsen klantade till det. När saken upptäcktes internt slogs larm och regering och Säpo informerades.

Det är i dessa dagar under förra året som dagens affär grundläggs. Vad som görs och inte görs av de som hade att göra det och detta – läs regeringen – har hittills varit av det slaget att det ger justitieutskottets ordförande Tomas Tobé (M) anledning att med allvar i rösten säga till Aftonbladet att ” Vi behöver nu få klarlagt när inrikesministern exakt fick reda på säkerhetsläckan, vilka han informerade och om han i synnerhet informerade statsministern.”

I medierapporteringen har det inte saknats målande beskrivningar av vad som ”kan” ha hänt utifrån Transportstyrelsens otraditionella upphandlingsmetod. Här har antytts att identiteter på hemliga agenter ha röjts och att några tjecker i Serbien kan ha fått reda på alla militärfordons registreringsnummer. Och allt vad det nu kan vara. Självklart är detta exempel på uppgifter som regeringen bör hålla så nära bröstet som möjligt. Samtidigt är det så vad jag förstår att inga av de data som ”kan” ha råkat hamna i främmande makters händer är särskilt hemliga; i vart fall inte för den som skulle vilja ha reda på dem.

Sakfrågan i sig själv är som sagt viktig och intressant. Den nu växande affären har dock få och vaga samband med sakfrågan. Istället är det hanteringen av sakfrågans politiska konsekvenser som får affären att rulla.

Statsminister Stefan Löfven har nu satt sig i det läget att när han väl bestämmer sig för att säga något mer än ”inga kommentarer” så vill det till att det han säger har potential att ”döda” affärens svulstartade tillväxt.

Det krävs något som en detaljerad och helt faktabaserad loggbok om vem som informerade vem, när och hur. Det krävs kanske en kommission av det slag som KD: s Ebba Busch Thor vill ha.

Oppositionen mer än antyder att de dessutom vill se avgång(ar) av statsråd. Det glunkas om misstroendevoteringar mot något/några statsråd. Det är begripligt. Inte minst för Moderaternas Anna Kinberg Batra vore det välbehövligt med ett skarpladdat skott mot regeringen.

Infrastrukturminister Anna Johansson från Göteborg har – egentligen alltsedan utnämningen hösten 2014 – varit ett lovligt avgångsbyte i medierapporteringen. Självklart ligger hon illa till även denna gång. Transportstyrelsen är en myndighet som ingår i hennes ansvarsdomän. Att Anna Johansson på något sätt tycks ha utsatts för en intern sidsteppning när det gäller tidig info om Transportstyrelsens säkerhetsosäkerhet är ingen säkerhetssele för henne.

En av statsrådens uppgifter är just att vara tillgängliga för att avgå när det så krävs för att rädda statsministern, regeringen som helhet och/eller andra uppgörelser av vital betydelse. Avgångar och avgångskrav ska inte uppfattas som personliga och/eller som uttryck för att den som tvingas att avgå per definition är oskicklig i den aktuella sakfråga som drog igång efterskalven som framkallade avgången. Justitieminister Sten Wickbom fick till exempel avgå när spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Wickbom fick ta det politiska priset för något han knappast kunde rå för.

Anna Johansson har i mina ögon en oförtjänt dålig status i regeringen. Hon har med framgång och med berömvärt tålamod vs regeringspartnern hanterat trixiga frågor om bland annat trafikleder, flygplatser och snabbjärnvägar. När hon väl fick tillfälle att agera i Transportstyrelseaffären så gjorde hon det rakt och tydligt och visade bestämt att hon inte tänkte låta sig ätas hur som helst i den politiska djungeln.

Sedan slutet av förra året har Anna Johansson dessutom begåvats med en mycket vass statssekreterare. Mattias Landgren är jurist och rekryterades in till regeringskansliet från fackförbundet Byggnads. Landgren har ett gott renommé och är enligt flera jag talar med något som starkt talar för att Anna Johanssons politiska dagar i denna regering inte är räknade.

Som sagt. Media och oppositionen håller ännu i taktpinnen i den här affären. Stefan Löfven behöver spela in några extraordinära bollar i spelet för att kunna få stopp på eländet. Han kan kanske också hoppas på att Jimmie Åkesson och SD frestas att hellre jäklas med Moderaterna än med regeringen. Kanske ”sabbar” Åkesson misstroendeupplägget mot Johansson/Ygeman/? genom ett frankt krav på misstroendeförklaring direkt mot statsministern? Ett krav som skulle åter skulle spräcka de fyra borgerliga partierna.

Widar Andersson

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

FKP Scorpio har helt rätt om Bråvalla

WidarDirekt Det är bara att applådera FKP Scorpios beslut att ställa in Bråvallafestivalen 2018. Det är fullt begripligt att Scorpio inte vill förknippas med våldtäkter, ofredanden, våld och misshandel. Bråvallafestivalens arrangör drar ungefär samma slutsats som vad publiken gör – trots ett imponerande startfält såldes betydligt färre biljetter i år än förra året. Och antagligen precis samma beslut som vad många seriösa artister kommer att göra.

Hur kul kan det vara för en artist som Håkan Hellström att under ett par dygn dominera nyhetsflödet i riksmedia: ”En misstänkt våldtäkt ska ha genomförts under Håkan Hellströms konsert på Bråvalla”. Så lät det nästan i varje sändning. Som om Håkan Hellström skulle ha något att allas att göra med den misstänka våldtäkten.

Och på förra årets Bråvalla var det artisten Zara Larsson som hamnade i ett liknande elände. ”Våldtäkt under Zara Larsson konsert” löd krigsrubrikerna då.

Våldtäkter borde alltid vara värda krigsrubriker. Men att dra in Zara Larsson – eller Håkan Hellström – i våldtäktsmiljön är självklart inget som lockar varumärkesnoga artister att komma till festivaler av det här slaget.

Säkerhetskostnaderna har också dragit i höjden för arrangörer av till exempel musikfestivaler. Det stegrade terrorhotet och förra årets vågor av sexuella brott mot unga kvinnor driver upp utgifterna för övervakning och kontroll till nivåer som gör det allt svårare att få ihop evenemangen ekonomiskt.

 

Tidigare i dag talade jag med kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist om saken.

Han ställde sig frågande till den debatt som uppkommit om FKP Scorpios ”egentliga orsaker” att ställa in festivalen 2018.

  • Det finns ingen anledning att misstänkliggöra att ekonomi och moral kanske sammanfaller i det här fallet. Tvärtom tycker jag det är en styrka som jag tycker det vore bra om fler arrangörer kunde visa upp, sa Lars Stjernkvist.

Stjernkvist pekade på de enorma kostnader i form av säkerhet och övervakning som både den offentliga sektorn och IFK Norrköping får betala vid vissa matcher. Ändå begås det ständigt lagbrott – till exempel maskering och bengaler – inne på arenan.

  • Tänk om IFK Norrköping sagt till sin publik att ”nej det här går inte. Vil vill förknippas med fotboll och inte med läktarbråk, kriminalitet eller med tungt beväpnade poliser och skenande utgifter för ordningsvakter. Så därför kör vi de nästa hemmamatcherna utan publik.”

Det hade blivit en riktig markering som känts och som tvingat fler än klubbledningen att ta ställning till hur de vill ha det och vad för slags samhälle de vill ha. Hur många våldtäkter och hur mycket gödning av ungdomskriminalitet är det värt för att lyssna på musik/titta på fotboll?

FKP Scorpio är värt beröm för att de brutit mot den mesiga mellanmjölkens attityd till våld och ofredanden och övergrepp.

Widar Andersson

 

 

Längsta dagens ljus kommer från Peking

WidarDirekt  

På årets längsta dag kommer ljuset från Peking. Det är det korta sättet att beskriva de uppskattande känslor som for genom kroppen då jag läste DN Debatt på midsommaraftonens morgon. De tre socialdemokratiska kommunalråden Kikki Liljeblad, Olle Johansson och Lars Stjernkvist manar S riksdagsparti att mer proaktivt förbereda för den blocköverskridande regering som behövs så snart som möjligt.

Med utgångspunkt i det egna styret i Norrköping – S, L, C och KD – skissar de tre kommunalråden upp ett slags färdplan för något liknande styre även i riket. De uppmanar partiledningen att växla bort från det gamla retorikspåret där de borgerliga partierna framhålls som hjärtlösa och snudd på barnamördande högerpartier för att istället koppla upp sig mot de miljöer där S och flera av de borgerliga partierna har gjort överenskommelser om viktig och riktig politik: Peka ut samarbetsområden och uppriktiga samarbetsviljor istället för att orera om huvudmotståndare hit och dit. Som man bäddar får man ligga.

De tre Norrköpingska essen är inga kommunromantiker; Lars Stjernkvist är en erfaren rikspolitiker; bland annat härdad i den hårda partisekreterarskolan när det begav sig. Trion vet och förstår att det finns skillnader mellan kommun och stat. Men skillnaderna är inte så där märkvärdigt stora. I grunden gäller samma villkor: Det behövs vettiga majoriteter för vettig politik här framöver.

När jag läser artiklar av det slag som Stjernkvist, Liljeblad och Johansson skapat så känner jag också mina starka känslor för socialdemokratin. Jag vill verkligen att det ska gå bra för partiet. Det här vänstertuggandet som varit – fascism, nazism, barn på börsen och allt vad som varit – har gjort mig lätt deprimerad från och till. Jag har tänkt; ska det ta slut på det här viset? Hundra år efter att socialister och kommunister lämnade/fick lämna partiet så kommer de tillbaka och tar den slutliga hämnden genom att köra S i botten?

Sedan något år tillbaka känns det dock betydligt bättre. Episteln från Norrköpings innertrio Johansson-Stjernkvist-Liljeblad (som antagligen varit i säck innan den kom i påse) får molnen på midsommarhimlen att skingras än mer.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar