Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

När medborgare uppfattas som Hitler

WidarDirekt Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.


Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.

Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden. 

Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.


Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.


Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.

Mer att läsa: Befria sig från Sverige.


Att hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.


I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.


Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.


S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.

Widar Andersson

 

Se upp för riksdagens vildhjärnor

WidarDirekt Kina behandlar den svenske medborgaren Gui Minhai som om han vore en av landets egna medborgare. Det vill säga totalt rättslöst och hänsynslöst. Kina erkänner inte dubbelt medborgarskap. När Gui Minhai blev svensk medborgare på 1980-talet så tappade han sitt kinesiska medborgarskap.  Enligt Kina så har nu den i deras ögon kontroversielle bokförläggaren återigen blivit medborgare i Kina eftersom han avsagt sig sitt svenska medborgarskap. Enligt Kina är det således i egenskap av kinesisk medborgare som Gui Minhai nu dömt till tio års fängelse i en rättegång som ingen hört talas om.

Missa inte att lyssna på Widar möter.

Dribblet med medborgarskapen skymmer inte sikten. Jag utgår från att den svenska staten enträget kommer att göra vad man kan för att i diplomatiska ränker och intriger försöka få Gui Minhai fri. Det diplomatiska umgänget med en totalitär stat som Kina kräver sitt och jag tänker mig att det som sker i skydd av diplomatins mingel och mottagningar nog mår bäst av att stanna just där.

Ur en mer politiskt publik vinkel finns det emellertid skäl att varna för att riksdagens vildhjärnor – i det här fallet Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - ska tillåtas ta befäl över svensk utrikespolitik. Utrikesminister Ann Linde (S) har vad jag förstår stöd från skuggutrikesminister Hans Wallmark (M) när det gäller att hålla emot de tre partiernas krav på spektakulära utvisningar av Kinas ambassadör i Sverige. S/M-axeln i utrikespolitiken är viktig även om den i rådande parlamentariska läge inte når upp till fornstora majoriteter i kammaren. Med insatser av Centerpartiet så borde dock svenskt förnuft, pragmatiskt sinnelag och försiktighet kunna prägla även denna konflikt med en totalitär stat.

Regeringskansliet i Sverige har lång erfarenhet av framgångsrikt diplomatiskt/politiskt umgänge med diktaturer i vår absoluta närhet. Nazisternas Tyskland och kommunisternas Sovjet var inte att leka med då det begav sig. Det kostade på att värna svenska intressen i de sammanhangen. Kina är annorlunda; framförallt eftersom ett militärt angrepp mot Sverige förefaller mycket avlägset. Men självklart är relationen till Kina inget som någon regering någonstans kan bagatellisera. Ekonomi och handel är trots allt världens smörjmedel. Uppgiften för Sverige är att stå upp för det man tror på utan att på allvar riskera det man tror på.

På tisdagskvällen medverkade UD: s kabinettsekreterare Robert Rydberg i SVT: s Aktuellt. Rydberg har en lång karriär i UD bakom sig. Han har bland annat varit ambassadör i Israel och Italien – där han för övrigt kommer att ersättas av Jan Björklund så fort som denne dansat färdigt i Let´s dance i TV4. Det var en fröjd att se och höra Robert Rydberg. Han förstår Sverige, han förstår världen och han förstår vad han håller på med.

Om Gui Minhai någon gång blir fri så kan det mycket väl vara Robert Rydbergs förtjänst. Fast det kommer vi i så fall aldrig få veta.

Widar Andersson

Sjöstedt fick draghjälp av Januaripartister

WidarDirekt Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.


Synd på många sätt.

Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.


Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.

 

Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.


De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.


Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.

Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.


Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.


När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.

Widar Andersson

 

Populism och extraval i riksdagens pangstart

WidarDirekt Riksdagen startade säsongen 2020 på ett strålande sätt. Inledningen av onsdagens partiledardebatt utvecklades till en uppvisning i hur splittrat och svårstyrt Sverige är för stunden. Och det är förstås inget att hurra över. Men när det nu är som det är så är det bra att hela fältet visar upp sig. Och att partiledarna visar upp sina kvaliteter. 


Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade partiets ambition att så snabbt som möjligt försöka få till ett extraval till riksdagen. ”Den som inte kan leda landet den ska inte leda landet”, sa Kristersson. På ett sätt kan man ju tycka att oppositionen alltid vill/borde vilja avsätta regeringen så snabbt som möjligt. Men den traditionen har vi inte. Vi har levt i en annan struktur som har varit mycket bra och stabil för Sverige och svenskarna.

Nu finns det dock inte längre några riktigt rationella och vettiga majoriteter kvar i riksdagen. Därför är det en händelse att Kristersson tydligt säger att han säker ett extraval. Nu är det förstås statsminister Stefan Löfven som har avgörandet i sin hand när det gäller extraval. Och det lär inte stå särskilt högt på hans önskelista. Eller vem vet? 


V-ledaren Jonas Sjöstedt visade upp vänsterpopulistiska kvaliteter av hög klass. Vanvördigt, drastiskt och provocerande slungade han ut sina smockor åt alla håll. Framförallt mot regeringen förstås; denna regering som har ett januariavtal där det stadgas att ett syfte med avtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande.


Ebba Busch Thor (KD) visade upp motsvarande högerpopulistiska talanger i sitt första inlägg. Med darr på rösten hävdade hon att en ”storbanks-vd” nu får 63 200 kronor i sänkt skatt medan en sjuksköterska/undersköterska inte får ett enda öre i sänkt skatt. ”Välkommen tillbaka till borgerligheten”, hälsade Ebba Busch Thor till Centerpartiet och Liberalerna. Även KD: s ledare sade sig gärna se ett nyval.


Jimmie Åkesson från SD framstod närmast som balanserad i sin kritik av regeringen. Regeringen är ”häpnadsväckande usel” och ”saknar krisinsikt”, sa Åkesson som i övrigt höll sig till kritik av att antalet uppehållstillstånd ligger på fortsatt höga nivåer.


Statsminister Stefan Löfven krigade på och höll sig på det vänsterkonservativa fältet skulle man väl kunna säga. Starkt samhälle, likvärdighet, markeringar mot ”kulturer och religioner” som tror sig stå över lagen, solidaritetsförklaringar med landsbygdens och förorternas människor, kritik av marknadslösningar och ”dyra konsulter.” Löfven får strida på många fronter och det blir uppehållande och brandsläckande strider som gäller för statsministern.


Det är ett svårt läge för svensk politik. Förtroendesiffrorna är rekordlåga vad som än mäts. Vilket är det mest allvarliga som ett politiskt system – inte minst av vår sort som handhar typ halva ekonomin i samhället – kan drabbas av. Viket talar för att de större partierna – som kan hålla populismen på rimliga nivåer – behöver söka bredare och gemensamma lösningar på de problem som står i centrum av medborgarnas uppmärksamhet. Det är lätt att säga. Svårare att göra. Kanske behöver politiken krisa ännu mer innan den kan bli bättre?

 

Widar Andersson

Vakna Sälen! Kriget är redan här

Widar Andersson På Högfjällshotellet i Sälen diskuterar partiledare, ledarskribenter och höga militärer just nu om Sverige är väl rustat för att vara beredda om kriget kommer. Samtidigt pågår något som väl snart rättmätigt bör liknas vid ett krig mitt inne i stora svenska städer. Kraftiga explosioner skakade om centrala Stockholm och Uppsala under natten mot måndagen.  

Smällen hördes i hela Stockholm.

Enligt Brottsförebyggande rådet genomfördes mer än 230 sprängningar i Sverige under 2019.  Kriminologen Amir Rostami sade i intervjuer med DN och TT den 4 november förra året att för att hitta något liknande som det som sker i Sverige ”får man söka sig till krigszoner. (--) Det är en exceptionell nivå för ett land som inte har en lång historia av terrorism eller inte befinner sig i någon form av väpnad konflikt.”

 Kraftig exolosion i Uppsala.

Uppenbart räcker inte polisens/rättsstatens resurser till för att betvinga de hänsynslösa personerna i de kriminella grupperingar som spränger och förstör. Bara nattens explosioner i Stockholm och Uppsala genererar tusentals övertidstimmar för en redan hårt pressad polisstyrka. En berättigad oro riskerar att sätta sig hos medborgarna; klarar verkligen staten av sitt uppdrag? Eller är det gangsterväldet som regerar?

 

Knappt någon gärningsman har satts fast för alla de sprängningar och mord som alltmer präglar Sverige.

De ledande politikerna på Högfjällshotellet och annorstädes har ett stort och tungt ansvar. Det första de behöver göra är att sluta relativisera våldsutvecklingen i Sverige. Rädslan för att rakt och redigt ta tag i de svenska problemen sådana de är har inneburit att mycket tid har gått förlorad.

 

Försvarsberedningen gjorde en smärre sensation när de på Högfjällshotellet för ett par år sedan slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kunde uteslutas.

Många medborgare i de drabbade kvarteren i Stockholm eller i Linköping eller i Uppsala eller i Malmö eller i Helsingborg eller snart sagt var som helst i Sverige skulle nog vilja hävda att de väpnade angreppen redan är här.

Det är bra att diskutera vad som behöver göras om kriget kommer. Än viktigare är att vidta rätta och resoluta åtgärder när kriget redan är här.

Widar Andersson

 

 

Sanslös attack mot Greta och Kristersson

Widar Andersson För lite drygt tjugo år sedan tog dåvarande statsminister Göran Persson initiativ till det som senare skulle bli ”Forum för levande historia”; en statlig myndighet för hågkomsten av Förintelsen. En av orsakerna till Perssons åtgärd var en undersökning bland skolelever där det framkom att oroväckande många av eleverna uppgav sig vara tveksamma till om Förintelsen alls ägt rum.

Allvaret och den breda samhällsansatsen i Göran Perssons initiativ känns oerhört avlägsen idag. På ett fullkomligt absurt och för de inblandade förnedrande sätt har Förintelsen idag dragits in i ett vidrigt och smutsigt partipolitiskt spel som har gått helt överstyr.

Sverigedemokraterna har varit ett riksdagsparti sedan 2010. Alla riksdagspartier samverkar med SD i parlamentets utskott. De åtta partierna deltar gemensamt i Försvarsberedningen och i Migrationskommittén. Socialdemokraterna och SD har stoppat borgerlig skattepolitik tillsammans. M och KD fick igenom sin budget med hjälp av SD. För att nu bara nämna något.

Moderatledaren har dessutom nyligen haft ett samtal med SD: s Jimmie Åkesson om eventuell samverkan i frågor där partierna ligger nära varandra.

Alla förstår ju vad det handlar om. Moderaterna sonderar möjligheten att bygga ett regeringsblock på sin sida. Skall det bli möjligt krävs någon form av samarbete med SD. Socialdemokraterna bygger på sin sida ett annat block som möjligen kan hålla för en valframgång 2022. Kampen hårdnar skulle man kunna säga. Inget konstigt med det.

Mer att läsa: Sverigedemokratisk läxa i tre punkter.

Det uppseendeväckande och helt absurda är att Förintelsen har dragits in i maktkampen. Utan att genera sig drar statsråd och stora liberala och socialdemokratiska ledarsidor dels likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlernazismen och därmed också likhetstecken mellan moderatledaren och nazismen.

En överlevare från Förintelsen utnyttjas hårt i kampanjen mot blockbygget på den högra sidan.  Överlevaren och moderatledaren träffades privat förra året och enligt överlevaren ska moderatledaren då ha sagt att ”han aldrig skulle samarbeta med SD” eller något sådant.  Hade han sagt något annat hade det varit minst sagt uppseendeväckande. Då på våren 2018 var den borgerliga planen att försöka bilda en borgerlig fyrpartiregering efter valet. Skulle det projektet ens vara teoretiskt möjligt så krävdes sådana uttalanden från moderatledaren.

Men vad i hela fridens namn har detta samtal och moderatledarens förändrade position med Förintelsen och nazismen att göra? Den som vill hävda att det finns samband mellan dessa båda saker måste för det första på fullt allvar anse att med ett politiskt samarbete med SD så är bygget av koncentrationsläger i Sverige bara en eller några mandatperioder bort från att förverkligas. För det andra krävs att man på allvar tror att moderatledaren delar denna bild av SD och att det därför kan hävdas att han ljög om sina nazistiska planer för överlevaren.  Och vilken seriös människa tror något sådant? Jag kan i vart fall inte tänka mig att chefredaktörer och politiska redaktörer på stora liberala och S-märkta ledarsidor eller för den delen statsråd i en S-ledd regering kan räknas in i den kretsen.

 

Moderaternas blockbyggeförsök med SD ska givetvis granskas och kritiseras och om möjligt försvåras av de politiska motståndarna. Det hör demokratin till precis på samma sätt som att det högra blocket gör vad de kan för att kritisera och fälla Januariblocket. Så är det och så ska det vara. Hårda ord och överdrifter är en del av det hela.

Men utnyttjandet av Förintelsen i den svenska maktkampen är fullständigt skamlöst och smaklöst. Förintelsen bagatelliseras och släpas i smutsen i jakten på dagspolitiska poänger.

De som ägnar sig åt detta sänker sig ner till och under de nivåer som frodas här och där på sociala medier. Den svenska och världsberömda miljöaktivisten Greta Thunberg utsågs nyligen till årets person av tidskriften Time. Vissa troll och/eller förvridna personligheter på twitter jämför nu Greta Thunberg med Adolf Hitler eftersom Time Magazine en gång när det begav sig utsåg Hitler till årets person. En sådan ”bevisföring” är förstås helt sinnessjuk. Precis lika vrickat och stört är det att koppla moderatledaren till Förintelsen på grund av att han – av uppenbara skäl – har bytt inriktning på sitt försök till regeringsbygge.

Som Greta sa: How dare you?!

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar