Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Hon är knappast en jävig lobbyist

WidarDirekt
För en knapp vecka sedan intervjuades Maria Wetterstrand av DN: s politikreporter Karin Eriksson. Intervjun rörde sig över breda fält. Ett fokus var den utredning om biobränslen för flyget som Wetterstrand precis var färdig med för regeringens räkning. Ett annat kraftfält i intervjun var den förra toppolitikerns negativa känslor och erfarenheter av den slags personjournalistik som följer i spåren av framgång och popularitet:


Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting, eftersom jag hade väldigt höga förtroendesiffror. Då fanns det inget intresse för politik egentligen, utan det var bara fokus på om man släckte lampan på Earth hour och vilken bil man körde och vilka kvitton man hade lämnat in till riksdagen och vilka vabdagar som man hade tagit ut. (--) Jag blev jättestressad, jag blev lätt paranoid, fast jag inte hade något att dölja. För man vet att medierna kan förstöra ens liv och omöjliggöra hela ens framtida karriär.” (--) Man blir rädd för att försvara kolleger, det tycker jag kanske är det värsta”, säger Maria Wetterstrand till DN.


Hon tar ett exempel från i fjol: Granskningen av Isabella Lövins flygresor, när det visade sig att Miljöpartiets språkrör brukade åka business class.


”Att inte statsministern går ut och säger att ”våra ministrar åker business class och vi tycker att det är rimligt”. Att han inte förklarar att det kan handla om status och bekvämlighet och att man ska vara ska vara pigg när man kommer fram. Sånt gör den här typen av journalistik. Att man inte vågar stå upp för sina kolleger. Ingen vågar försvara den som är utsatt i drevet. Inte heller jag.”


De senaste dagarna har varit som en film – tragedi/komedi - om precis det som Maria Wetterstrand talade om och varnade för i DN-intervjun. En film där hon själv spelar huvudrollen. En film där saken betyder inget och personen betyder allt.
Allt det som gjorde att hon lämnade politiken en gång slog henne direkt i ansiktet när hon efter mycket tvekan kom tillbaks på ett litet hörn som statlig utredare.

 

Mer att läsa: Hon säger hellre som det är.


Det som satte igång drevet var att det slogs upp som en nyhet att Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige.


Aha! Se på fan! Maria Wetterstrand är jävig, en lakej för det snöda kapitalet, är korrumperad, är en lobbyist, är…
Det blev snabbt en snöboll som nådde alla medier, stora som små, statliga och privata. På twitter dundrade vänsteraktivister om korruption och andra miljöpartiovänner skällde Wetterstrand för lobbyist.


Visst kan det förefalla pikant att en utredare om biobränsle äger aktier i ett litet grönt energiföretag som levererar förnybar energigas och som undersöker möjligheten att producera förnybart biobränsle i Sverige. Pikant; men inte mer än så.


Det som förvånar mig är att ingen har gått till källan. Hennes direktiv från regeringen är glasklara.

Utredaren ska analysera ”hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas.”


Frågan om biobränsle ska användas är således redan avgjord i de politiska direktiven till hennes utredning.


Dessutom var hon inte ensam i utredningen. 10 experter medverkade. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet föreslår en av experterna mer biobränsleanvändning än vad utredningen gör.
Maria Wetterstrand är ingen jävig lobbyist för biobränslen. Hon är utredare för en regering som vill ha mer biobränsle. Det är något helt annat. Dessutom har hon lagt ett modest och vad jag förstår förmodligen mycket verklighetsnära förslag som kanske kan intressera flygbranschen på ett nytt sätt. Vilket vore mycket tacknämligt i den viktiga sakfrågan.
Spel- och skandalvinklar har blivit allt vanligare i svensk politisk mediabevakning. I den nya boken ”Demokratins framtid” refererar statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg till studier där det visar sig att ”sakgestaltade” politiska nyheter har minskat från 59 procent 2002 till 38 procent 2014. Samtidigt har ”spelgestaltningar” ökat från 37 till 49 procent medan skandalgestaltningarna ökat från 4 och till 13 procent. Detta är tveklöst ett av demokratins problem.
Och inte blir problemet mindre av att Maria Wetterstrand nu kanske för andra gången och mer definitivt väljer att avsluta det politiska samhällsarbetet.

Widar Andersson

 

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Därför väljer Löfven nog Annie Lööf

WidarDirekt Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kommer av allt att döma att stiga av som statsråd innan riksdagen hinner rösta om förtroendet för henne den 28 maj. Av omsorg om det sköra och unga januariavtalet vill nog inte Socialdemokraterna pressa Centerpartiet för hårt. Centerpartiet har makten. De partier som vill avsätta Strandhäll har 173 mandat. Det behövs två röster till för att Strandhäll ska tvingas bort. Pressen på Annie Lööf är stor från båda håll. Hur hon än gör kommer det att bli hård kritik. Stefan Löfven kan befria henne från dilemmat genom att Strandhäll avgår frivilligt. Det kan ju vara så att ett sådant utfall är vad som ändå skulle ha kommit när Konstitutionsutskottets granskningsresultat av Strandhäll vs Begler affären blir offentligt i början av juni. Och varför då dra ut på pinan?


Socialdemokraterna har tagit på sig mycket kritik och risker genom sina liberala eftergifter i januariavtalet. Det som ligger i potten är en möjlighet till fortsatt socialdemokratisk regeringsbildarkompetens. Om en koalition mellan S, C och MP – med stöd av V – så sakta kan skavas och gnuggas fram så betyder det att S inte behöver kasta in handduken som många andra S-partier i Europa har fått göra. Löfven har därför goda skäl att ge en hjälpande hand till Annie Lööf när så är möjligt.

 

Mer att läsa: Strandhäll bör tänka sig för.

 


I själva sakfrågan – hur det egentligen gick till när Annika Strandhäll gav Ann-Marie Begler sparken som Generaldirektör på Försäkringskassan 27 april 2018 – har jag vare sig någon egen information eller någon tvärsäker uppfattning.
Ann-Marie Begler har ett starkt CV som överdirektör på Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen och som generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, Skolinspektionen och på Försäkringskassan.

Hon har ett namn som handlingskraftig, sakinriktad och som lojal mot sin uppdragsgivare. Den öppna konflikten mellan Begler och Strandhäll är därför anmärkningsvärd. Tolkningen att Begler känt sig förödmjukad och otillbörligt behandlad ligger nära till hands.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll och Begler.


Jag gladdes när Annika Strandhäll utsågs till statsråd på hösten 2014. Hon har kämpat sig fram från uppväxten i Bergsjön i Göteborg och har gjort sig ett namn som en ung och stark facklig ledare i tjänstemannafacket Vision. På den socialdemokratiska statsrådsnivån är hon så långt från att vara en politisk broiler som det överhuvudtaget är möjligt.

 

Mer att läsa: Stannar inte i det övergivna.


Annika Strandhäll är relativt ung och kan komma igen. Att tvingas bort från regeringen på det sätt som nu kanske sker kommer inte att skicka henne i rännstenen. I instabila politiska miljöer som den svenska är just nu så kommer sannolikt misstroendeavgångar och regeringskriser att bli mer vanliga. De som drabbas bör i normalfallet inte ta det personligt. Möjligheten för S att kanske bygga nya regeringsblock med C överflyglar den enskildes önskan att vara kvar som statsråd.
Widar Andersson

Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan

Widar Direkt Det politiska Sverige trevar sig fram i terrängen. När miljöerna då och då visas upp för allmänheten – som i söndagskvällens partiledardebatt i Agenda i SVT – så framträder några tendenser mer tydligt än andra.


1. Gruppen partiledare som bredbent kan stå och peka finger åt alla regeringar som är och som har varit har fördubblats. Tidigare hade Jimmie Åkesson ett solitärt privilegium i den genren. Nu får han dela plats med Jonas Sjöstedt. Vänsterledaren släppte på alla hämningar; skakade hand med Åkesson om att avskaffa värnskatten, spände ögonen i MP: s Isabella Lövin och sa att ”du är minister därför att jag tillät det” och häcklade Löfven och Kristersson med sluggerhumor.


2. Centerpartiets Annie Lööf agerar strategiskt och därför lite jämförelsevis nedtonat. Det känns som om hon på allvar vill ge det nya regeringsblocket en chans. Inga attacker på S således medan Moderaterna och KD fick ta emot moderligt framförda tillrättavisningar.

Mer att läsa: Narkotikahandeln kan knäckas.


3. Moderaterna vet inte riktigt hur de ska agera och bete sig. Vilket inte är så konstigt. Det forna regeringsblocket Alliansen – som har varit M: s fundament i 15 år – har upplösts i atomer. Ulf Kristerssons parti är heller inte så följsamt som det socialdemokratiska; han har det svårt att öppet röra sig mot ett annat regeringsblock. Det känns som om det kommer att gå dåligt för M under en period innan det börjar gå bra igen.


4. Jan Björklund agerar lite friare än Annie Lööf. Det kan i och för sig vara en synvilla som har med Björklunds personlighet att göra. Han kan bara inte låta bli att säga ”sanningar” om egna och andra regeringars tillkortakommanden. Grundanslaget är ändå uppslutning bakom Stefan Löfven och samarbetet i regeringsblocket.


5. Ebba Busch Thor fortsätter segla på uppvinden för sitt parti och för sig själv. Hon kör sina starka frågor om sjukvård och om äldreomsorg. Maktstrategiskt tänker hon på sig och på sitt. Vilket inte är så konstigt. KD har kanske en chans att plötsligt bli det största partiet på den borgerliga kanten. Vilket är ett starkt motiv för tunnelseende.


6. Isabella Lövin gillar inte politiska debatter.


7. ”Kampen mot högerextremismen” var den formel som gjorde det nya regeringsblocket möjligt. C och L fick en ursäkt för att inte samarbeta med M och KD och S fick en ursäkt att samarbeta med C och L. Under partiledardebatten återkom högerextremismen i delvis ny skepnad. Det hänvisades nu istället till att alternativet till det sittande regeringsblockets fyra partier var ett ”blåbrunt block” med M, KD och SD. Det parti som drabbas mest av det upplägget är Moderaterna. Vare sig KD eller SD tycks fara illa – tvärtom. I längden finns det förstås stora risker med strategin – som under partiledardebatten framförallt illustrerades av statsminister Stefan Löfven – att ”vi är kanske inte världens bästa regering med det mest sammanhållna programmet men alternativt till oss är mycket värre.” Sådana ramsor biter inte på väljarna under en hel mandatperiod. Regeringsblocket behöver hitta vägar att på allvar ta sig an de stora samtida samhällskonflikterna.


8. För att sluta där vi började. Firma Åkesson och Sjöstedt har runt 30 procents stöd i opinionen. De har partiledare som trivs i den nya miljön. Deras gemensamma framgångsfaktor har hittills varit att fly allt ansvar. Det kan komma att ändras. I många länder har underliga regeringar plötsligt ploppat upp. Sjöstedts och Åkessons samfällda och alls inte helt poänglösa hycklerianklagelser mot allt och alla kan ett, tu, tre leda till att något liknande händer här hemma.
Widar Andersson

Jimmie Åkesson har inget trollspö

WidarDirekt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och liberalernas partiledare Jan Björklund ska debattera mot varandra tre, fyra gånger under den tre veckor långa valrörelse inför valet till EU-parlamentet som börjar nu.


Det kan nog bli roliga och tankeväckande debatter. Åkesson och Björklund har persontycke och är – om humöret är på topp – goda estradörer. Lägg därtill den rastlöshet som präglar de båda. Jan Björklund har inget att göra – alla talar bara om vem som ska bli hans efterträdare – och kampanjpolitikern Jimmie Åkesson behöver en kamp för att tända till.


Än viktigare är att båda har alla anledningar i världen att försöka uppbåda varje möjlig liberal respektive konservativ väljare för sina respektive partier. I sitt sista val som partiledare är Björklund beredd att göra nästan vad som helst för att hans tilltufsade parti inte ska göra fiasko och kanske rentav åka ut ur EU-parlamentet. Jimmie Åkesson å sin sida är också beredd att göra allt vad som krävs för att hans linjebyte i EU-frågan – nej till utträde nu – inte ska innebära att SD för första gången ska göra ett sämre resultat än i det förra valet.


På lördagseftermiddagen höll Jimmie Åkesson vårtal på Långholmen i Stockholm. Tillställningen var samtidigt startpunkten för SD: s kampanj inför EU-valet som avgörs den 26 maj. Jag tog tåget upp och ner från Norrköping för att under några timmar känna in EU-pulsen hos Sverigevännerna. 

 

Videoklipp från Långholmen

 


Trots kylan – några få grader över noll – så var det mycket folk på plats. SD gör ungefär som Vänsterpartiet. V – som ju precis som SD lagt utträdeskravet på hyllan denna gång – kör en kampanj där de i sina budskap sonika byter ut ”Sverige” mot ”Europa.” Kampanjtemat "Ett Sverige för alla inte bara för de rika", från förra årets valrörelse lyder nu "Ett Europa för alla inte bara för de rika."

Jimmie Åkesson drar för sin del en rak linje mellan att vara ”Sverigevän” och ”Europavän.”
Det är ”federalister om Jan Björklund som är de sanna Europafienderna”; så lyder budskapet från scenen på Långholmen denna kyliga eftermiddag i maj. Jimmie Åkesson beskriver sig och SD som sanna Europavänner som vill slå vakt om varje europeiskt land i Europa att utveckla sin kultur och sina livsstilar utan att ”monsterstaten EU” rycker ut och straffar och kräver rättning i ledet.


”Jan Björklund älskar EU. Det gör inte vi. Vi älskar Europa”, sa Jimmie Åkesson.


Mot slutet av sitt tal argumenterade han för sitt linjebyte i frågan om utträde ur EU. ”Jag har inget trollspö. Jag kan inte ändra på att det nu inte finns några förutsättningar för Sverige att lämna EU”, sa han.
Åkesson hänvisade till att det vare sig i ”riksdagen eller hos medborgarna” finns någon vilja att lämna EU. ”Så är det bara”, sa Åkesson. Och så är det ju.


Att inte lämna EU – liksom tidigare antydningar om ett möjligt ändrat förhållningssätt till Nato – är anpassningar till ett större och bredare parti som ledningen nu har att hantera. Partiet sköter skiftet elegant och pragmatiskt. Europas mångfald, demokrati, samarbeten mellan fria länder, skyddet mot ”öst” och skyddet mot ”islamism och terrorism”, är viktiga saker för oss ”Europavänner”, sa Åkesson och kunde lika gärna ha sagt ”Sverigevänner.”


Konflikten mellan EU och Europa är inte något påhitt. Europa är betydligt större än EU. Frågan om hur mycket EU ska styra över Europa är naturligtvis fullt legitim. Båda hållningarna tål att argumenteras för med någorlunda hyfsade argument. Därför ser jag fram mot duellerna mellan Björklund och Åkesson. Med lite tur och förlig vind kan de bli liv- och kunskapsgivande inslag i debatten.


Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein bjöd på en smygpremiär av partiets valfilm i Europavalet. Enligt Wallerstein har filmen kommit till genom att ”tre män åkt runt i Europa i en bil och filmat”. De tre som åkt runt är Jimmie Åkesson, Joakim Wallerstein och fotografen "Jonatan,"


Filmen är sju minuter lång och går på temat ”Vi älskar Europa.” Partiet kunde dock ha sparat in på respengarna och istället låtit Jimmie Åkesson posera framför  genrebilder från olika länder i Europa. Filmen är nämligen ett övertydligt tecken på hur oerhört central Jimmie Åkesson är för sitt parti. Åkesson är med på i stort sett varje filmruta. Han rör sig i olika länder och mot olika bakgrunder – kolkraftverk, terrorism, is, stormar, sol, gatuliv, förorter i Schweiz, skogar i Sverige, bastu i Finland, med mera. Men det är ingen tvekan om att Europa är kuliss och att Jimmie Åkesson är huvudrollen.

Detta är förmodligen helt rätt av partistrategerna.
Ska SD: s mer ljumt intresserade väljare gå och rösta i ett EU-val så ska det nog vara därför att det känns viktigt att göra som ”våran Jimmie gör.”


Vi andra kan – tycker jag – uppmuntras av att vi kanske får en spänstig och nödvändig debatt om skillnaden mellan EU och Europa.
Widar Andersson

 

Nazisterna finns knappt inte alls

WidarDirekt Dagens Nyheters reporter Ulrika By var i Ludvika på första maj. Hon var inte ensam. Alla större redaktioner hade medarbetare på plats för att titta på när knappt hundra unga män lekte nazister. I Ulrika Bys reportage säger Sara Zeki som är Ludvikabo sedan barnsben: ”De är inte många, nazisterna, men de tar ändå allt större plats.”

Så sant som det är sagt. De tar större plats eftersom så många har intressen av att ge dem större plats.

Åsa Meuller, pensionär i Ludvika säger så här till Ulrika By:  ”Egentligen handlar det bara om några förvirrade män som bor ute i byarna omkring tätorten. Ska jag vara ärlig tror jag få bryr sig om dem – utom en sådan här dag, förstås.”

Ludvika är denna dag proppfullt av poliser, vänsteraktivister, präster, partiledare, (Annie Lööf) föreläsare, Greta Thunberg och mängder av nyfikna som vill se vad som händer.

Jag klagar inte på media och jag klagar inte på de nyfikna. Media är och ska vara nyhetsspetsade. Undantaget är det som gör en nyhet. Att nazister demonstrerar i Sverige på första maj är dessbättre ett undantag. De nyfikna triggas dit av media.

Det jag klagar på är politiker och politiska kommentatorer som av olika skäl blåser upp denna politiskt totalt oviktiga händelse till något stort och viktigt. Som om ett knappt hundratal förvirrade och polisiärt kända män skulle vara ett hot mot demokratin och statsskicket.

Seraj Ahmed kom till Ludvika från Libyen 2013. Han säger till Ulrika By att: ”Jag tycker Sverige är fantastiskt med sin yttrandefrihet. Det rör mig inte i ryggen vad de säger så länge de inte använder våld.”

Så är det. Nazister är ett polisiärt problem. Polisen har bra koll på den lilla skaran. De ska övervakas, bevakas och människor som känner sig hotade/rädda ska ges skydd och stöd.

Förhoppningsvis taggar media ner vad det lider. De här demonstrationerna kommer att fortsätta; slutar snart att vara nyheter och undantag. Då får de nyfikna hitta andra grejer att kolla på.

Nazister ska inte ta någon större plats i Sverige. För de finns knappt.

Widar Andersson

 

 

 

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar