Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan

Widar Direkt Det politiska Sverige trevar sig fram i terrängen. När miljöerna då och då visas upp för allmänheten – som i söndagskvällens partiledardebatt i Agenda i SVT – så framträder några tendenser mer tydligt än andra.


1. Gruppen partiledare som bredbent kan stå och peka finger åt alla regeringar som är och som har varit har fördubblats. Tidigare hade Jimmie Åkesson ett solitärt privilegium i den genren. Nu får han dela plats med Jonas Sjöstedt. Vänsterledaren släppte på alla hämningar; skakade hand med Åkesson om att avskaffa värnskatten, spände ögonen i MP: s Isabella Lövin och sa att ”du är minister därför att jag tillät det” och häcklade Löfven och Kristersson med sluggerhumor.


2. Centerpartiets Annie Lööf agerar strategiskt och därför lite jämförelsevis nedtonat. Det känns som om hon på allvar vill ge det nya regeringsblocket en chans. Inga attacker på S således medan Moderaterna och KD fick ta emot moderligt framförda tillrättavisningar.

Mer att läsa: Narkotikahandeln kan knäckas.


3. Moderaterna vet inte riktigt hur de ska agera och bete sig. Vilket inte är så konstigt. Det forna regeringsblocket Alliansen – som har varit M: s fundament i 15 år – har upplösts i atomer. Ulf Kristerssons parti är heller inte så följsamt som det socialdemokratiska; han har det svårt att öppet röra sig mot ett annat regeringsblock. Det känns som om det kommer att gå dåligt för M under en period innan det börjar gå bra igen.


4. Jan Björklund agerar lite friare än Annie Lööf. Det kan i och för sig vara en synvilla som har med Björklunds personlighet att göra. Han kan bara inte låta bli att säga ”sanningar” om egna och andra regeringars tillkortakommanden. Grundanslaget är ändå uppslutning bakom Stefan Löfven och samarbetet i regeringsblocket.


5. Ebba Busch Thor fortsätter segla på uppvinden för sitt parti och för sig själv. Hon kör sina starka frågor om sjukvård och om äldreomsorg. Maktstrategiskt tänker hon på sig och på sitt. Vilket inte är så konstigt. KD har kanske en chans att plötsligt bli det största partiet på den borgerliga kanten. Vilket är ett starkt motiv för tunnelseende.


6. Isabella Lövin gillar inte politiska debatter.


7. ”Kampen mot högerextremismen” var den formel som gjorde det nya regeringsblocket möjligt. C och L fick en ursäkt för att inte samarbeta med M och KD och S fick en ursäkt att samarbeta med C och L. Under partiledardebatten återkom högerextremismen i delvis ny skepnad. Det hänvisades nu istället till att alternativet till det sittande regeringsblockets fyra partier var ett ”blåbrunt block” med M, KD och SD. Det parti som drabbas mest av det upplägget är Moderaterna. Vare sig KD eller SD tycks fara illa – tvärtom. I längden finns det förstås stora risker med strategin – som under partiledardebatten framförallt illustrerades av statsminister Stefan Löfven – att ”vi är kanske inte världens bästa regering med det mest sammanhållna programmet men alternativt till oss är mycket värre.” Sådana ramsor biter inte på väljarna under en hel mandatperiod. Regeringsblocket behöver hitta vägar att på allvar ta sig an de stora samtida samhällskonflikterna.


8. För att sluta där vi började. Firma Åkesson och Sjöstedt har runt 30 procents stöd i opinionen. De har partiledare som trivs i den nya miljön. Deras gemensamma framgångsfaktor har hittills varit att fly allt ansvar. Det kan komma att ändras. I många länder har underliga regeringar plötsligt ploppat upp. Sjöstedts och Åkessons samfällda och alls inte helt poänglösa hycklerianklagelser mot allt och alla kan ett, tu, tre leda till att något liknande händer här hemma.
Widar Andersson

Filipstad öppnar våra ögon igen

WidarDirekt Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”

Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.


Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.


Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.

Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.


Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.


En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:


”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.

Widar Andersson

SD och C öppnar för stopp för tiggeriet

WidarDirekt Ett inte alltför vinklat sätt att beskriva tiggerifrågans utveckling i Norrköping är konstaterandet att Sverigedemokraterna i Norrköping nu har bytt fot och accepterar tiggeriet. Partiet har lämnat in en motion där det föreslås att Norrköping ska tillämpa samma tillståndsmodell för tiggeri som sedan 1 augusti tillämpas i Eskilstuna.

SD: s nationella tiggeripolitiska linje är att det ska införas ett nationellt förbud mot tiggeri. I andra hand kan partiet tänka sig att kommunerna ges möjlighet att införa lokala förbud.

Att SD i Norrköping nu driver på för att det uttryckligen och under vissa villkor ska bli tillåtet att tigga i Norrköping är onekligen ett radikalt skifte. Därmed finns det nu en bred majoritet bland Norrköpings politiker för att följa Eskilstuna kommun i spåren och införa ett tillståndsförfarande för de som ämnar ägna sig åt tiggeri.

Socialdemokraterna och de tre små borgerliga partierna i den styrande Kvartetten är överens om att följa Eskilstuna i spåren. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist har vid upprepade tillfällen ”tänkt högt” om det tilltalande med en tillståndsmodell.  Det är heller ingen hemlighet att Socialdemokraterna på riksplanet gärna ser att tiggandet minskar i omfattning.

I Kvartetten är det därför endast Centerpartiet som står för ett politikskifte; i riksdagen säger C kategoriskt nej till varje form av administrativa/juridiska insatser mot tiggeriet. Centerpartiet i Norrköping avviker från denna linje i och med beslutet om att införa ett system där polisen kan säga ja eller nej till tiggarna.

Eskilstuna försökte först få till ett rakt förbud i sin lokala ordningsstadga mot ”passiv pengainsamling” ((som tiggeri heter på juridiska) på vissa utpekade platser i kommunen.  Detta underkändes av högre instanser därför att tiggeri inte ansågs störa ordningen.

Mer att läsa: Fattigdom ska inte uppmuntras.

Tillståndsmodellen släpptes dock igenom av förvaltningsrätten; som är lägsta instans i sådana här ärenden. Fokus ligger nu inte längre på ordningen som sådan utan mer på kontrollen av vilka som befinner sig i kommunen.

Sedan den 1 augusti krävs tillstånd för att tigga i Eskilstuna. Tillstånd beviljas av polisen och för att få tillstånd för tre månader i taget krävs främst att den sökande kan identifiera sig och dessutom betalar en (mycket låg) avgift.

Enligt polisen i Eskilstuna har fram till dags dato (12/8) 10 personer sökt tillstånd. Varav nästan alla har fått tillstånd.

Tidigare på måndagen bytte jag några ord med Lars Stjernkvist. Hans dag hade präglats av tämligen ”oreflekterade hejarop och fördömanden” på grund av beslutet om att reglera tiggandet på kommunal mark.

Tiggerifrågan är så ”polariserad och aggressiv” sa Stjernkvist. Han hoppas att tillståndsmodellen ska kunna bidra till en mer sansad diskussion.

Med tillståndskravet följer att kommunen kommer att ”veta vilka tiggarna är, var de bor och vilka lokala myndigheter som är ansvariga”, sa Stjernkvist. ”Kontrollen av tiggeriet kommer att ge ökade kunskaper vilket på sikt ger underlag för en mer nyanserad diskussion hoppas jag”, sa Stjernkvist.

Det har han säkert rätt i.

Mer att läsa: S kunde ha gjort en annan film.

Personligen anser jag att tiggeriet inte borde ha släppts fram i den stora omfattning som skett under det senaste decenniet. På ledarsidan den 3 augusti i år sammanfattade jag min hållning:

”Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?”

Med detta väl sagt är det tveklöst så att beskedet från Norrköping i tiggerifrågan är mycket välkommet. Eskilstuna och Norrköping är två större städer som leds av självtänkande, folknära och kloka socialdemokrater i var sin generation. Jimmy Jansson i Eskilstuna och Lars Stjernkvist i Norrköping drar ett stort lass för förnuftets sak i politiken.

Ingen vettig människa som ser ut över de ganska stora tiggarskarorna i Eskilstuna och Norrköping kan anse att tiggeriets utbredning i de båda städerna är positivt eller berömvärt. Den politiska förlamningen som rått har dock dessvärre fått det att framstå som om alla partier utom SD har varit just positiva till tiggeri.

Nu börjar det vända. Tillståndsmodellen är ett första steg som i sin tur kommer att leda till flera och nya steg. Det viktigaste med detta steg är ett tydligt budskap om att kommunerna vill ha ordning och reda och kontroll. Nu får vi se vad som händer. Blir tiggarna färre? Bryr sig polisen om att kolla tillstånd? Leder ID-kravet till att tremånadersregeln – den tid som en medborgare i ett EU-land får vistas i ett annat EU-land för att söka jobb – kommer att efterlevas på ett bättre sätt? Kommer tillstånden att effektivt sätta stopp för förslumning och sanitära olägenheter i tiggeriets spår?

Widar Andersson

37 grader tär på statens förtroende

WidarDirekt Häromdagen gick den statliga myndigheten SMHI ut i pressen och varnade för att det skulle bli 37 grader varmt i Hudiksvall. Några timmar senare kom staten via SMHI med ett kontrabesked. Invånarna i Glada Hudik skulle få nöja sig med 19 grader; en nätt liten nedskrivning med 18 grader.

Min avsikt här är inte att diskutera väderprognosers tillförlitlighet. Det jag är ute efter är istället det alltmer hysteriska väderklimatet som nu även statliga myndigheter spelar med i. Hur gick det till när SMHI bestämde sig för att kabla ut nyheten om 37 grader i Hudik? Det skulle jag vilja veta.

Låt vara att kommersiella aktörer beter sig som de gör. Det finns en logik i att till exempel tidningen Expressen har bildat en särskild redaktion för att skildra det ”klimatnödläge” som nu råder enligt Expressens ledning. Ångest, skam, nödläge och överdrifter är viktiga beståndsdelar i den här sortens journalistik som också har en stor läsekrets. Nackdelen med att ha bestämt sig för att det råder ”klimatnödläge” är förstås att de nyheter som klimatnödlägesredaktionen ska ta fram är predestinerade att bekräfta nödläget. Annars faller ju hela upplägget. Visst liknar sådan journalistik mer propaganda än just journalistik. Men det är en sak för Expressen och deras läsare.

 

Staten – och för den delen de stora offentliga mediehusen SR, SVT och UR – har däremot ett helt annat ansvar att uppträda sakligt, korrekt och balanserat. Överdrifter och påhitt är skadligt för förtroendet och förtroende är det som bygger statens legitimitet och förmåga att hantera de stora och tunga ansvarsområden som medborgarna lagt i statens händer.

Mitt intryck är att SMHI: s vädervarningar har blivit betydligt mer frekventa på senare tid. Framförallt duggar så kallade Klass 1 – varningar ut i en strid ström. Klass 1 – varningar gäller ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten.”

Taket måste ha sänkts rejält för när allmänheten bedöms vara utsatt för risk. Frågan är hur denna taksänkning har gått till och om det finns sakliga grunder för åtgärden?

Är väderriskerna i Sverige betydligt större nu än för något decennium sedan? Jag ska inte låtsas att jag plöjt all offentlig statistik om bränder, stormar, skyfall, översvämningar, snökanoner och hagel; för det har jag inte.  Men av det jag sett har jag inte hittat något som ger belägg för ett mer extremt och därmed varningsbehövande väder i Sverige.

Det statliga problemet ska inte isoleras till SMHI. I samband med det hydrologiska och meteorologiska institutets Hudikvarning passade statens Folkhälsoinstitut på att varna allmänheten för ökade risker att dö när det blir högsommarvärme.

Staten känns kort sagt inte riktigt förtroendeskapande och jordnära i de här frågorna. Risken finns att vi i folket mest garvar och skämtar om de här ideliga varningarna när vi jämför dem med de verklighetsbilder vi ser.

Sådant är verkligen inte bra för förtroendet.

"800 grader, du kan lita på mig", sjöng Ebba Grön. Det är helt okej.

Staten spelar efter helt andra regler: "37 grader, lita inte på mig."

Så hänger det ihop.

Widar Andersson

 

Han säger ifrån om flygtramset

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna i den styrande majoriteten i Norrköpings kommun. Reidar Svedahl har tagit initiativ till en grupp på Facebook som heter "Rädda vårt flyg". Gruppen har snabbt fått runt 4000 medlemmar.

Svedahl och många av deltagarna i Facebookgruppen har på vanlig svenska lackat ur på allt rabalder om flygskam och på en vuxenvärld i politik och media som hellre tycks anpassa sig till barns klimatångest än till rationella och tekniska argument och fakta. 

Reidar Svedahl gör rätt. Utvecklingen är oroande. Klimatångest och flygskam är grymt irrationellt. Det som oroar mig mest är om och utifall även Socialdemokraterna är på väg att lämna den breda vägens tekniker och ingenjörer åt sitt öde för att istället försöka nästla sig in i identitetspolitiska klimatplakatpolitiska kretsar?

I stora delar av media och i somliga politiska kretsar finns en oemotståndlig dragning åt ”kriser” av olika slag. I dessa kvarter har man nu slagit fast att det råder en klimatkris och pekat ut västvärldens livsstilar som den avgörande krisframkallande faktorn. Få tycks bry sig om att denna utgångspunkt bara till mycket små delar är sann och riktig. Symbolhandlingar ger applåder medan realpolitik skälls som förnekelser. 

Sveriges framgång som klimat- och miljövänlig nation har byggts av sådant som fjärrvärmeverk, vattenkraft, kärnkraft och av industrier som gjort och gör ingenjörsstyrda och marknadsnära insatser för att minimera sina klimat- och/eller miljöriskabla utsläpp.

Det är den vägen som bör gälla även framöver. På det stora hela är jag också övertygad om att det är den vägen som kommer att gälla.

Widar Andersson

 

 

 

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar