Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Äntligen klarspråk om skolproblem

WidarDirekt Kunskapsresultaten i svensk grundskola har kraftigt försämrats under ett par decennier. Den seriösa diskussionen om hur detta kan komma sig och om vad som bör göras åt det har minst sagt haft det trögt i portgången.
Problemen har dimmats ihop till abstrakta utmaningar av olika slag. För att uttrycka det sammanfattat och lite tillspetsat så är inrikespolitikens ännu förhärskande SD-frossa sannolikt den största enskilda orsaken till den vingklippta och stympade diskussionen om de fallande kunskapsresultatens orsaker och motmedel.

 

Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.

 

Bland mer oblyga människor ute i verkligheterna har det under lång tid varit uppenbart att den med svenska mått mätt omfattande invandringen till Sverige har mycket med saken att skaffa. Förnekelsen om dessa samband har varit legio i vart fall från skolministrar från Jan Björklund och framåt. Förnekelsen har i sin tur vidgat klyftan mellan folk och myndigheter, öppnat upp för tillväxt för – som det upplevs – sanningssägande partier som SD och förnekelsen har även säkerligen bidragit till att invandringens betydelse för skolresultaten både har överdrivits och setts som mer ödesbestämd än vad den är.
Politik och myndigheter har pysslat med sina ”utmaningar” och sina omskrivningar av problemen medan det ute i hundratals svenska skolor har kämpats med effekterna av för stor invandring från avlägsna länder där människornas kunskaper, skolunderbyggnad och ”västliga färdigheter” har varit på mycket låga nivåer.


Det fria skolvalet har pekats ut som ett problem, friskolorna har pekats ut som problem, konferensarrangörerna i Sverige har jublat över alla ”likvärdigskolakonferenser” som arrangerats, Skolinspektionen har jagat skolor utan bibliotek med pappersböcker, Lärarhögskolan, lärarlöner, bristande rättsskydd för lärare och allt annat tänkt och otänkbart har pekats ut.
Allt detta är självfallet inte poänglöst och/eller helt fel. Det som skapar klyftor och det som spär på överdrifter är dock frånvaron av vuxna samtal om hur saker och ting hänger ihop.


29 januari i år kom så västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation OECD med en rapport om den svenska skolan och invandringen. Rapporten beställdes av den förra regeringen och är en översyn med några policyförslag som OECD: s utbildningsexperter genomfört i närtid.


Rapporten erbjuder intressant läsning. Det viktigaste – som jag verkligen hoppas att inte minst utbildningsminister Anna Ekström, stödpartisten Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson tar fasta på – är att OECD utan omskrivningar och omsvep beskriver verkligheterna sådana som de ser ut: Resultatet har varit dystert för svenskt vidkommande vad gäller resultaten för invandrarungdomarna. Vilket också blir tydligt när det gäller resultaten i skolan rent allmänt. Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”


Jag kan bara inte låta bli att citera ytterligare en mening som är en lisa för själen för en som aldrig tvekat om det rätta i att ge människor chansen att ta chansen bort från dåliga skolor och dåliga sammanhang i stort: ”För att lösa problemen föreslår OECD ett antal åtgärder. En av dessa är att underlätta för ungdomarna att välja skola.”
Problemet är faktiskt att alldeles för få väljer skola. Inte tvärtom. Skolvalet behöver säkerligen reformeras för att ge nytillträdande bättre chanser. Men det är en annan sak. Lyftet från elände och kunskapsbrist är när det går som bäst en kombination av myndigheters tryck och stöd och den enskildes driv och kamp och egenmakt.


De svenska skolresultatens förbättring kräver således enligt OECD en kraftfull och riktad satsning på de invandrade barnens kunskapstillväxt. Språkträning är A och O, konstaterar experterna som har en bred och djup internationell översikt när de ger sina råd till medlemslandet Sverige.
Kanske kan vi snart sluta låtsas; så tänker jag. Kanske kan OECD-rapporten bidra till att skolpolitikens kärna och bästa stämningars längtan återigen blir kunskap, kunskap och kunskap?
Widar Andersson

LO: Vänsterpopulism är knappast svaret

WidarDirekt Populism är en mycket svår konstart. Framgångsrik populism handlar alls inte om att stå på en tribun och gapa och svära och peka finger åt etablissemanget; framförallt inte om man själv är en del av etablissemanget. Populism behöver framförallt vara äkta; det personliga tilltalet är grunden. Det personliga tilltalet kan i och för sig vara plumpt och grovt; men bara om det stämmer med avsändaren och med publiken. Annars är det ingen populism utan bara plattityder och oförskämdheter och halvlögner utan någon nytta.

 

Mer att läsa: Tillfälle för Stefan Löfven

 

Socialdemokratins långa och maktfulla nittonhundratalshistoria kan till stora delar läsas som en skolbok i bra populism. Socialdemokratins väljarbas var stor och tämligen homogen. Arbetarrörelsens ledande företrädarskaror dominerades av människor som var sprungna ur väljarbasen. Partiet formulerade samtidens frågor – trygghet, välfärd, privatkonsumtion, höga skatters välsignelse, löner, rörlighet, med mera – med populistisk slagfärdighet av typen: Gärna medalj men först en rejäl pension.

På torsdagens DN Debatt skriver LO: s fyrhövdade ledning ett populistiskt inlägg där de går till storms mot bland annat ”mörka krafter, högerpopulism, Donald Trump, högerregeringen, klassamhället, friskolor, rasister, partier med nazistiska rötter, arbetskraftsinvandring, vinster, osund nationalism, lönedumpning, reaktionärer, riskkapitalbolag och mot arbetarrörelsen av 1980- och 90-talsmodell.”

Det är inget vidare lyckat populisminlägg. LO: s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och hans tre medförfattare har i och för sig en bra och klar ansats. I inledningen av sin artikel slår de fast att: ”Arbetarrörelsen måste nu på allvar svara på de frågor människor ställer.” Svaren som Karl-Petter och de andra ger är dock knappast svar på frågor som några större hopar människor ställer sig därute i verkligheterna. Hela upplägget är för vänsterpopulistiskt kort sagt. Vilket känns extra oroande i dessa tider när även regeringssossarna springer vänsterut i en märklig självdestruktiv kapplöpning. LO-folket borde hålla emot. När ingen håller emot kan det fara iväg riktigt långt.

Saken är ju den som alla vet att socialdemokratins väljarbas steg för steg eroderas. Nedgången är strukturell och tappen går framförallt till mittenhögerpartier som Moderaterna och invandringsmotståndarpartier som Sverigedemokraterna. Det är kort sagt svårt att se målgruppen för den här artikeln framför sig. Målsättningen bör väl vara att försöka nå fram till de som vacklar i tron inom LO; alla de som lutar åt SD eller M? Inte att skrämma iväg ännu fler?

Widar Andersson

 

 

 

 

SCB: Varning för särartsparti

WidarDirekt Siffror är intressanta. Siffror kan till exempel svart på vitt berätta om regerandets pris. Priset är lite drygt 12 procentenheter. I maj 2014 Miljöpartiet 18, 4 procent av rösterna när SCB frågade 18-24 åringar vilket parti de skulle rösta på om det var val idag. I november 2016 svarar 5, 9 procent av åldersgruppens väljare att de skulle rösta på Miljöpartiet.

SCB: s nya uppladdning siffror som kom i dag den 6 december visar också på tillnyktringens förtjänst. I den viktiga valkretsen ”Stormalmö” (Malmö. Lund, Trelleborg, Eslöv, Vellinge, Svedala med flera orter nära Malmö) hade Socialdemokraterna i maj 2014, 31, 5 procent. I november 2015 hade siffran störtdykt till 21, 9 procent. I november 2016 – efter ungefär ett år med de i Malmö så kritiserade gräns- och ID-kontrollerna – är S tillbaka på 31, 5 procent i Stormalmö.

 

Mer att läsa: Om att spotta upp sig.

 

Den 1 december släppte SCB den första gruppen av sina siffror som skildrar människors partisympatier i Sverige. På WidarDirekt samma dag koncentrerade jag mig på socialdemokraternas resultat i mätningen:

”Ett friskt och stort parti vinner och förlorar väljare från i stort sett alla olika håll. Självklart ska fler väljare vinnas än vad som förloras. Men flödet och bredden är minst lika intressanta. Att väljare går och kommer från hela skalan visar att medborgarna uppfattar partiet som valbart och relevant. Vilket är livsviktigt för ett parti som Socialdemokraterna. Att vara relevant för allmänborgerliga väljare – utan att tappa för mycket till Vänsterpartiet - är socialdemokraternas klassiska framgångsfaktor. I dagens mätning – liksom i flera på varandra följande halvårsmätningar från SCB – visar S upp att partiet befinner sig långtifrån högform.

S tappar strukturellt stöd sedan valet 2014. Allvarligare är att S endast vinner väljare - 1, 1 procent – från sin regeringspartner Miljöpartiet medan man förlorar till Sverigedemokraterna (1, 4 procent) till Moderaterna (1, 2 procent) till Vänsterpartiet (0, 7 procent) och till Centerpartiet (0, 3 procent).

För att uttrycka det lite brutalt: Socialdemokraternas dubbla strategi med vänstervridning och med nazifiering av Sverigedemokraterna håller på att utvecklas till en annalkande katastrof.”

Dagens utbud av SCB-siffror är också väldigt intressanta. Om jag håller mig till Socialdemokraterna så bjuder partiet på denna serie av tal av väljarstöd i olika åldersgrupper:

22,4, 25,4, 26,1, 26,1, 36,5, 39,7, 42,2.

Onekligen en vackert och obrutet stigande rad som börjar med åldersgruppen 18-24 år och som slutar med gruppen ”75 år och äldre.” Inget annat parti i SCB: s material har sådana skillnader mellan olika åldersgrupper som vad S har. Det skulle kunna beskrivas som att Socialdemokraterna är ett parti som vinner i längden: Desto mer livserfaren du är; desto mer benägen är du att lägga din röst på Socialdemokraterna. Det som framförallt problematiserar den bilden är partiets stora tapp med tio procentenheter mellan maj 2014 och november 2016 i den yrkesaktiva och traditionellt sett samhällsinflytelserika åldersgruppen 45-54 år. Här har många lämnat till förmån för Sverigedemokraterna. SD har mer än fördubblat sitt stöd – 6,5 i maj 2014 har växt till 15, 2 i november 2016.

Socialdemokraterna sticker också kraftigt ut från alla andra partier med sina stora skillnader mellan utrikes- och inrikes födda väljare.

 

När SCB skär väljarkakan på det viset så uppger 28 procent av de inrikes födda att de skulle rösta på S om det var val idag medan hela 46 procent av de utrikes födda uppger att de skulle lägga sin röst på Socialdemokraterna.

Demografin – åldrande befolkning och ökande andel utrikes födda i befolkningen – borde på sätt och vis tala för en framgent stark socialdemokrati. Så kan det givetvis bli; även om inget just nu talar för det. Det är nämligen vilseledande att stirra sig blind på detaljerna. I hela väljarkåren tappar faktiskt Socialdemokraterna 1, 8 procentenheter från valet 2014 och fram till november 2016. Partiet krymper således medan utrikes födda och 75-plussare utgör växande andelar av partiets stöd. Vilket inte ger helt igenom positiva framtidsvibbar för Socialdemokraterna.

S riskerar kort sagt att bli ett slags särartsparti.

Widar Andersson

 

 

SCB: Socialdemokrati ur form

WidarDirekt SCB-mätningen som presenterades tidigare i dag visar med ruggigt klarspråk på Socialdemokraternas stora problem. Det mest spännande med SCB är att väljarflöden mellan partierna redovisas. SCB är fortfarande så pass stort i sitt underlag att sådana data kan visas med statistisk säkerhet.

Ett friskt och stort parti vinner och förlorar väljare från i stort sett alla olika håll. Självklart ska fler väljare vinnas än vad som förloras. Men flödet och bredden är minst lika intressanta. Att väljare går och kommer från hela skalan visar att medborgarna uppfattar partiet som valbart och relevant. Vilket är livsviktigt för ett parti som Socialdemokraterna. Att vara relevant för allmänborgerliga väljare – utan att tappa för mycket till Vänsterpartiet - är socialdemokraternas klassiska framgångsfaktor.

I dagens mätning – liksom i flera på varandra följande halvårsmätningar från SCB – visar S upp att partiet befinner sig långtifrån högform.

S tappar strukturellt stöd sedan valet 2014. Allvarligare är att S endast vinner väljare - 1, 1 procent – från sin regeringspartner Miljöpartiet medan man förlorar till Sverigedemokraterna (1, 4 procent) till Moderaterna (1, 2 procent) till Vänsterpartiet (0, 7 procent) och till Centerpartiet (0, 3 procent).

För att uttrycka det lite brutalt: Socialdemokraternas dubbla strategi med vänstervridning och med nazifiering av Sverigedemokraterna håller på att utvecklas till en annalkande katastrof.

Jag hoppas att partiets ledning ännu har förmågan att växla spår. Utan att vinna väljare från partier som man tampas om dominansen med så är det kört.

Jag ska inte här närmare gå in på alla övriga partiers vinster och förluster. Moderaterna – som också tappar något på totalen sedan valet 2014 – framstår som sundare i sina väljarflöden. De vinner från S och från Miljöpartiet och de förlorar till SD och till Centerpartiet.

Mer att läsa: Upp ur diket Löfven.

 

Sverigedemokraterna vinner från alla övriga sju partier och förlorar inte till något parti! Jag minns inte att jag sett något liknande tidigare. Sverigedemokraterna har också ökat starkt sedan valet 2014. Men ensidigheten hos SD – inga förluster utan bara vinster – visar också på partiets isolation från övriga. De ingår ännu inte i det naturliga flödet som kännetecknar ett friskt och stort parti.

Widar Andersson

Ännu en ångervecka i slaskmedia

WidarDirekt

En ångervecka drar genom slaskmediaSverige. Det kan säkert vara nyttigt. Men uppriktigt talat ger jag inte så mycket för de ursäkter och eftertänksamheter som nu kommer från till exempel företrädare för Aftonbladets ledarsida. Inget ont om Anders Lindberg och andra på tidningens politiska lönelista. Problemet är inte Anders i första hand; även om ingen naturligtvis kommer undan sitt personliga ansvar. Problemet är att de arbetar i en av tidningsledningen medvetet vald struktur där personpåhopp, överdrifter och lögner är byggstenar och fundament. De arbetar i en medvetet vald slaskstrategi eftersom de tror – kanske med rätta jag vet inte – att de får bäst genomslag i opinionsbildningen på det viset.

Anders Lindberg beskriver – kanske freudianskt omedvetet – på Aftonbladets ledarsida idag 21 november vad det hela går ut på. I artikeln ber Lindberg om ursäkt för tre riktigt vidriga påhopp på Annie Lööf, Moderaterna och Fredrik Reinfeldt som ledarsidan begått under senare tid. Han slår emellertid fast att många läsare av Aftonbladet även framgent kommer att bli ”rasande.”

Mer behöver inte sägas. Att ha som mål att delar av läsekretsen ska bli ”rasande” talar för sig själv och visar övertydligt vad som är problemet.

I Agenda i söndags kväll framträdde Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S). Båda två är välkända och omtalade överdriftare och påhoppare. Genom det skruvade upplägget – att det är ”sociala medias” fel, och inte de enskilda personernas fel, att tonen är så hård och rå emellanåt – så kunde Palm och Bali stå där vid bordet som ett slags expertvittnen snarare än som de problembarn och förövare de är i dessa sammanhang.

Den mycket stora majoriteten av de som använder sig av sociala medier – Facebook, Twitter och vad det nu kan vara – är alldeles vanliga och hyggliga människor som aldrig skulle komma på tanken att vare sig skriva eller skrika ”hora” eller något annat när de debatterar och diskuterar.

Det är problembarnen som sticker ut. Självfallet ska de – liksom oss alla – ha rätten att göra misstag och ta lärdom. Men som Jonas Gardell klokt konstaterade i ”Min Sanning” i SVT på kvällen 20 november så är det däremot inte trovärdigt att ständigt göra samma misstag.

Denna ångerveckan inleddes med att Moderaterna – med all rätt – fick tung kritik för att de anställt ett av dessa gränslösa problembarn på sin kommunikationsavdelning. De ville så vind och fick skörda storm. Det kan de ha. Androm till varnagel.

Jag är trots allt optimist. De allra flesta medborgare bryr sig föga om sådana här saker. De ruskar på huvudet, tänker ”vilka konstiga människor det finns i vår herres hage” och byter kanal till något mer samhällstillvänt som söndagsfilmen med Beck.

Widar Andersson

 

 

Löfven har rätt attityd till Trump

WidarDirekt Valrörelsen är över. Donald Trump har segertalat och beskrivit sig som en ”unifier”; nu ska landet enas efter den brutala kampen i primärval och presidentval. Hillary Clinton har ringt och gratulerat Donald Trump till segern och Trump har – sa han i sitt tal – gratulerat Hillary för det fantastiska arbete hon har gjort för landet. Det kan kanske tyckas märkligt att gå från stadiet att ”Hillary ska kastas i fängelse” till nivån ”tack Hillary för allt gott du gjort.” Och att ringa och segergratulera en person som man i månader beskrivit som en katastrof och som en skam; det kan heller inte vara så lätt. Men det måste göras.

Hillary Clinton måste vara mer än utmattad i själ och hjärta. Hon har krigat mot två grymma populister och grova opportunister. Först Bernie Sanders som hon konkurrerade ut till slut. Sedan Donald Trump som hon fick sträcka vapen inför frampå de amerikanska småtimmarna.

 

Mer att läsa: Solen går upp ochså i dag.

 

Det finns mycket att diskutera och fundera på. Det som främst bör undvikas är svartsyn och pekoraler. Frågetecknen om säkerhetspolitiken och om den ekonomiska politiken kommer vad det lider att rätas ut; förhoppningsvis till det bättre.

Fattade jag rätt så höll Republikanerna i sin ledning i Senaten. Det betyder att Kongressens båda kamrar styrs av republikanerna. Vilket ger partiets kloka och modesta kvinnor och män bra möjligheter att maktdela styret med presidenten Trump.

Statsminister Stefan Löfven intar en mycket bra attityd när han säger i intervju med Ekot att Sverige självklart eftersträvar ett fortsatt bra samarbete med USA; alldeles oavsett skillnader i partifärg.

Efter några snöflingebekymmer rullar nu mitt tåg mot Norrköping på tämligen tryggt och målinriktat. Lika smärtfritt kommer nog inte det politiska USA igång efter vad som varit. Men politik är en konfliktfylld men/och relationsinriktad sysselsättning. Toppolitiker är vana vid att kastas mellan konfliktläge och samverkansläge utan att fundera alltför mycket på de tvära kasten.

För dagen kanske det är svårt att se Donald Trump som en ”Unifier”. Men märkligare saker har hänt. En opportunists främsta tillgång är just känslan för vad som behövs för att nå fram. I den grenen har Trump visat att han förstod vad som krävdes för att mobilisera varenda kotte som kunde tänkas tro på hans grova budskap. Kan han nu ställa om och lika målmedvetet ena landet?

 

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar