Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Äntligen klarspråk om skolproblem

WidarDirekt Kunskapsresultaten i svensk grundskola har kraftigt försämrats under ett par decennier. Den seriösa diskussionen om hur detta kan komma sig och om vad som bör göras åt det har minst sagt haft det trögt i portgången.
Problemen har dimmats ihop till abstrakta utmaningar av olika slag. För att uttrycka det sammanfattat och lite tillspetsat så är inrikespolitikens ännu förhärskande SD-frossa sannolikt den största enskilda orsaken till den vingklippta och stympade diskussionen om de fallande kunskapsresultatens orsaker och motmedel.

 

Mer att läsa: Svensk rädsla för kunskap.

 

Bland mer oblyga människor ute i verkligheterna har det under lång tid varit uppenbart att den med svenska mått mätt omfattande invandringen till Sverige har mycket med saken att skaffa. Förnekelsen om dessa samband har varit legio i vart fall från skolministrar från Jan Björklund och framåt. Förnekelsen har i sin tur vidgat klyftan mellan folk och myndigheter, öppnat upp för tillväxt för – som det upplevs – sanningssägande partier som SD och förnekelsen har även säkerligen bidragit till att invandringens betydelse för skolresultaten både har överdrivits och setts som mer ödesbestämd än vad den är.
Politik och myndigheter har pysslat med sina ”utmaningar” och sina omskrivningar av problemen medan det ute i hundratals svenska skolor har kämpats med effekterna av för stor invandring från avlägsna länder där människornas kunskaper, skolunderbyggnad och ”västliga färdigheter” har varit på mycket låga nivåer.


Det fria skolvalet har pekats ut som ett problem, friskolorna har pekats ut som problem, konferensarrangörerna i Sverige har jublat över alla ”likvärdigskolakonferenser” som arrangerats, Skolinspektionen har jagat skolor utan bibliotek med pappersböcker, Lärarhögskolan, lärarlöner, bristande rättsskydd för lärare och allt annat tänkt och otänkbart har pekats ut.
Allt detta är självfallet inte poänglöst och/eller helt fel. Det som skapar klyftor och det som spär på överdrifter är dock frånvaron av vuxna samtal om hur saker och ting hänger ihop.


29 januari i år kom så västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation OECD med en rapport om den svenska skolan och invandringen. Rapporten beställdes av den förra regeringen och är en översyn med några policyförslag som OECD: s utbildningsexperter genomfört i närtid.


Rapporten erbjuder intressant läsning. Det viktigaste – som jag verkligen hoppas att inte minst utbildningsminister Anna Ekström, stödpartisten Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson tar fasta på – är att OECD utan omskrivningar och omsvep beskriver verkligheterna sådana som de ser ut: Resultatet har varit dystert för svenskt vidkommande vad gäller resultaten för invandrarungdomarna. Vilket också blir tydligt när det gäller resultaten i skolan rent allmänt. Nästan två tredjedelar (61 procent) av barnen till första generationens invandrare misslyckas med sina studier. Detta är betydligt fler än i de flesta andra länder.”


Jag kan bara inte låta bli att citera ytterligare en mening som är en lisa för själen för en som aldrig tvekat om det rätta i att ge människor chansen att ta chansen bort från dåliga skolor och dåliga sammanhang i stort: ”För att lösa problemen föreslår OECD ett antal åtgärder. En av dessa är att underlätta för ungdomarna att välja skola.”
Problemet är faktiskt att alldeles för få väljer skola. Inte tvärtom. Skolvalet behöver säkerligen reformeras för att ge nytillträdande bättre chanser. Men det är en annan sak. Lyftet från elände och kunskapsbrist är när det går som bäst en kombination av myndigheters tryck och stöd och den enskildes driv och kamp och egenmakt.


De svenska skolresultatens förbättring kräver således enligt OECD en kraftfull och riktad satsning på de invandrade barnens kunskapstillväxt. Språkträning är A och O, konstaterar experterna som har en bred och djup internationell översikt när de ger sina råd till medlemslandet Sverige.
Kanske kan vi snart sluta låtsas; så tänker jag. Kanske kan OECD-rapporten bidra till att skolpolitikens kärna och bästa stämningars längtan återigen blir kunskap, kunskap och kunskap?
Widar Andersson

Den nakna sanningen om SD

Widar Annandagsbetraktelse om vådan av offentliga lögner

”Han har ju inga kläder på sig”, ropade den lille gossen i HC Andersens bok ”Kejsarens nya kläder” från 1837. HC Andersen pekade med sin bok på hur nervöst anpassliga vi människor ofta är när det kommer till att tycka som alla andra i sin grupp. Kejsaren struttade runt naken; endast iklädd den offentliga lögnens dräkt. Var och en såg att han faktiskt var naken men eftersom samtidigt alla hyllade Kejsarens nya, fina kläder så stämde var och en in i hyllningskören för att så att säga vara på den säkra sidan. Hade alla fel så var man ju själv bara en liten del av alla som haft fel. Hade däremot alla rätt – kejsaren hade fina kläder – så skulle man själv däremot framstå som en mycket tydligt skönjbar idiot. De skräddare som lurat Kejsaren och sålt luft som dyra kläder hade också för säkerhets skull låtit meddela att det krävdes en viss begåvning för att kunna se Kejsarens nya kläder. Svagbegåvade kunde visa sig ha svårt att se kläderna; så sades det från hovet. Och vem vill posera som svagbegåvad?


Utan att dra alltför långa jämförelseväxlar mellan den offentliga lögnen om Kejsarens kläder och svensk dagspolitik de senaste åren så tycker jag att det är rimligt att peka på den offentliga lögnen om sverigedemokraternas inflytande i politiken i allmänhet och på den pågående regeringsbildningen i synnerhet.

 

 

Widarvideo: Allvaret sänker sig inför votering nummer tre. 

 


Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken. Alla såg till exempel att SD: s ledamöter uppvaktas ivrigt av både S och M och C för att ansluta till deras respektive linjer i frågan om ”vinster i välfärden” likväl som alla ser att SD sitter tillsammans med alla övriga partier i Försvarsberedningen, ser att SD tillsammans med de borgerliga avsätter en statsminister och röstar fram statsbudgren för 2019. För att nu bara nämna några övertydliga exempel från den närmaste tiden.
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD.

 

Mer att läsa: Gräddfil för Jimmie Åkesson.


Att denna uppenbara osanning får sådan uppbackning att den upphöjts till en offentlig lögn kan – som jag ser på världen – enbart bero på att så många inflytelserika så oerhört gärna vill att SD ska ha varit isolerade, är isolerade och ska bli isolerade. SD-isoleringslinjen är realpolitiskt naken; det ser egentligen alla. Men den kläs i fina låtsaskläder. De som tycker sig se något annat beskylls kanske inte för att vara explicit svagbegåvade. I stället har vår tids hovskräddare försökt att sälja in och prångla ut budskap om att de som inte ser den sanna politikens förträffliga kläder istället föredrar auktoritära stater med tystade medier, inte har något emot Hitler och ett tredje världskrig och/eller gärna vill att Sverige blir en lydstat till Vladimir Putin.


Övriga partier ”måste” naturligtvis inte samarbeta med SD på något närmare sätt. Varje parti – också SD – bestämmer självt hur de vill lägga upp sina samarbeten och koalitioner. Personligen ser jag gärna att kommande regering inte gör sig helt beroende av SD. Vilket torde vara ganska lätt. Säg att Sverige till slut får en Ulf Kristersson som statsminister i en minoritetsregering. Givet att de borgerliga håller ihop i tunga frågor så krävs det att S och SD gör gemensam sak mot regeringen för att SD ska kunna ”diktera villkoren”. Och om S och SD är överens så är det ju helt i sin ordning att det påverkar en minoritetsregering.


Det jag är kritisk till är den offentliga lögnen som sådan. Förnekelsen av vad SD är och gör och betyder i riksdagen redan i dag är vitalt vansklig för det redan svaga förtroendet för partiledarna och partierna. Partierna bör förhålla sig till verkligheten på ett mer öppet och tydligt sätt. Förneka inte det uppenbara.
Gå inte runt i låtsaskläder. Alla ser att ni är nakna. Och knappt någon utanför hovkretsarna är rädd för att säga det. 
Widar Andersson

 

Åter till verkligheten med Annie Lööf

WidarDirekt Beskedet från Centerpartiets ledare Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon. Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten den senaste veckan då de flesta kommentatorer och statsvetare har verkat utgå från att det ska bli någon form av regering mellan C och S och MP och L och V. En sådan regering är ju helt osannolik på alla sätt och vis.
Skönt att vi nu åter landat i verkligheten där politiskt snömos inte kan dölja politiska realiteter.

 

Mer att läsa: Förlorare säger aldrig.


Socialdemokraterna kan givetvis samarbeta med alla partier när så behövs. Vilket självklart inkluderar C, SD och M och V och alla andra. Men det hade varit förödande för S att gå in i en låtsasregering i ett vänsterliberalt kraftfält med stora negativa effekter för förtroendet i LO-leden (vilket är helt avgörande för S relativa styrka) och för det som finns kvar av förtroende i vår tids stora fråga om invandring, integration, folkvandring och alla dess effekter på hela samhället.

 

Widarvideo: Extraval naturligt för S.


Nu börjar rond 3 för Löfven och för de andra. Känns betydligt bättre än tvåan; inget snack om den saken. Just nu känns ett extraval allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer och mer förenas av ett intresse av extraval. Och de stora brukar – på sista raden – vara de som bestämmer.

Widar Andersson

Socialdemokraterna kan befria oss

WidarDirekt SCB: s mätning som kom idag 4/12 om hur folk skulle rösta om det var val någon av de närmsta dagarna visar väl i stort sett ingenting. Vilket är intressant information även det. Människor i allmänhet har annat att tänka på. Några politiska förslag och beslut av betydelse har inte realiserats. Pressträffar om politikpolitik har i längden ett mycket begränsat intresse hos den stora allmänheten.


Sedan valet den 9 september gör Socialdemokraterna en framryckning på lite drygt två procentenheter. När SCB mäter hur väljarna rört sig mellan partierna så visar det sig att S vunnit lite från Vänsterpartiet och lite från Liberalerna utan att förlora till något annat parti i något för SCB mätbar omfattning. Det är en bra position för S; om ändock på en för låg aktivitetsnivå. Ett parti som är relevant för många människor ska helst förlora lite och vinna mer från alla partier i konkurrensen. Då är man verkligen med i matchen.

 

Widarvideo: SCB-naturligt med extraval för S.

 

Jag ska inte överdriva för mycket. Men det kan vara så att S är på väg att lämna sin långa ”stendöda period” i SCB där det enbart förlorats till SD och ibland till M och där det enbart vunnits små rännilar från MP. Socialdemokraterna kan vara på väg att bli mer relevanta igen.
Ska det bli så, så vill jag gärna avråda S från att ge sig in i nära maktrelationer med de två små liberala partierna C och L. Klart att det finns vissa beröringspunkter mellan partierna. Och det är klart för mig att S bör samarbeta med något eller några borgerliga partier hellre än med V och MP; som till sin attityd och till sitt innehåll är alltför udda visavi Socialdemokraterna.
Ett extraval skulle mycket väl kunna lösa upp en eller annan knut. När människor i ett skarpt läge inser att inget av de gamla blocken finns kvar – sannolikt inte ens i retoriken från vare sig S eller M – så har vi ett nytt läge där väljarna kan ge riksdagen en delvis annan sammansättning.


Ingen kan säga hur ett extraval skulle sluta på partinivå. Sannolikt har S en lätt uppåtgående trend just nu vilket skulle kunna indikera ett ökat stöd framöver. Sannolikt gäller detsamma för Moderaterna som i mina ögon under alldeles för lång tid har hållit fast vid en allians utan politiskt innehåll och stabilitet.
Bortom partitaktik så är det starkaste argumentet för ett extraval i grunden demokratiskt. Extraval är inget misslyckande. Folket är inte fiender som partierna ska vara rädda för. Det vore kul om S gick i bräschen för ett extraval och därmed befriade oss från kravet att tänka låtsastankar om låtsasregeringar som på sin höjd kan ägna sig åt låtsaspolitik.
Widar Andersson

Nu har förhandlingarna om makten inletts

WidarDirekt Det tog nästan tre månader. Men idag har maktförhandlingarna börjat på allvar. Om det flyger eller kraschar återstår att se. Fas två - av okänt många faser - har inletts. Gott så.

På tisdagseftermiddagen presenterade Annie Lööf en kravlista med politik som Socialdemokraterna ska ställa sig positiva till för att Centerpartiet ens ska börja överväga att tolerera Stefan Löfven vid statsministervoteringen som är planerad till onsdag nästa vecka. Kravlistan är av det slaget att Ulf Kristersson i Moderaterna skulle ha haft svårt att svälja alltihop.


Detta indikerar att Annie Lööf krav på Löfven inte är seriösa och ens antydningsvis bokstavligt menade. Antagligen förs det redan förhandlingar mellan C och S där dagens mycket borgerliga kravlista främst har funktionen att putsa på Annie Lööfs repiga borgerliga yta och sannolikt även har syftet att ge lite prutmån åt Vänsterpartiet som behöver vara med om en S-regering i någon form ska kunna säkra budgeten i riksdagen.

 

Att Socialdemokraternas partiledning på allvar har fått upp vittringen på statsministerposten understryks av att LO: s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i en intervju med SvD har ställt sig positiv och av ”omtanke om förhandlingarna” inte vill yttra sig om centerledarens krav på liberaliserad arbetsmarknad (turordningsregler nämns särskilt). En sådan stillsam attityd från LO i deras kärnfråga har nog aldrig tidigare noterats.


En S-regering som byter ut V mot C som budgetpartner vore i mina ögon ett bra alternativ i ett antal sakpolitiska sammanhang. S skulle få en puff där bak för att förändra sina positioner i ett antal sakfrågor där de sitter fast.


Det finns en socialdemokratisk formel – som i o f s inte använda jätteofta – som säger att ”Skatter kan höjas och sänkas beroende på vad situationen kräver.” Så skattepunkterna på Lööfs lista är inga konstigheter tror jag. En del annat – välfärdsvinster, landsbygdspolitiken, med mera sådant – är heller inga problem. Bostadspolitikens förnyelse – framförallt hyresmarknaden men också annat – har påtalats och drivits under flera år av tungt S-folk som Göran Persson, Klas Eklund och Lennart Weiss. Där finns således ett antal goda argument som S kan göra till sina för att tillmötesgå C. 

Peter Hultqvist behöver också ta ytterligare några steg mot Nato och försvarsanslagen höjas rejält. Detta kan S leva med. 


S måste förstås se upp så att de inte blir för liberala och mondäna. Det finns alltid skäl till varför ett parti har åtta procent istället för tjugoåtta procent. Skälet är att de allra flesta ogillar det partiets politik. Socialdemokraterna behöver vårda sin konservativa och folkliga flank. För nära frotterande med små poserande liberala/vänster-partier kan innebära att S dras ner mot åtta istället för att röra sig upp mot 30 procent.


Det ”konservativa blocket” i allmänhet och SD i synnerhet är beredda på att fånga upp besvikna S-väljare från LO och från den så viktiga äldregruppen om S fladdrar iväg uppåt i det ljusblå.
De närmaste dagarna får visa vad som händer. Jag hoppas av politikerna förmår mer än att ge oss en nödregering som kommer till enbart av rädsla för SD och för folkets dom i ett extraval. En sådan regering är inte mycket att ha. Extraval är inget misslyckande. Och ingen kan nu säga vilka partier som kommer att gynnas i ett extraval.
Widar Andersson

Dagen då politiken bytte spår

WidarDirekt Idag den 24 november är det precis tre år sedan den berömda presskonferensen med Stefan Löfven och Åsa Romson då regeringen återreglerade invandringspolitiken. I sak var det faktiskt inga märkvärdigheter som meddelades vid tillfället. Sverige skulle återgå till att pröva människors individuella asylskäl, Sverige skulle kolla människors identiteter vid gränskontroller och asylansökningstillfällen, Sverige skulle avvisa människor som fick nej på asylansökningar, Sverige skulle införa tillfälliga uppehållstillstånd.


I sak återstår även mycket att göra. Sverige behöver – vilket väl lär ske när det kommer en regering med ett vettigt underlag på plats – omforma invandrings- och folkvandringspolitiken i grunden. Regelverk och myndighetsfloran behöver en rejäl översyn. Det kommer säkert att ske vad det lider. Förhoppningsvis ganska snart.
Invandring/folkvandring är formativa frågor av mycket stor betydelse; inte minst i ett land som vårt som håller oss med en mycket uppskattad och generös välfärdsstat vars förmåner i allt väsentligt är tänkta som återbetalningar till högt beskattade inkomsttagare.

 

Mer att läsa: Grova påhopp på poliser.


Politiskt har de gångna tre åren inneburit viktiga saker får såväl enskilda partier som för det politiska landskapet i stort. Socialdemokraterna – vilket syns mycket väl i SCB: s siffror från november 2015 och maj 2016 – räddade sig från något som liknade utplåning i flera valkretsar i södra Sverige. SD tappade statistiskt säkerställt mellan november och maj; från nästan 20 procent till dryga 17 procent.
För Miljöpartiet var den 24 november 2015 en svart dag. För Moderaterna betydde dagen lite mer ljus i mörkret. Mellan november 2015 och maj 2016 slutade M att blöda till SD. Under halvåret vann istället Moderaterna i stället en procent från SD och dryga en procent från ”vet ej” gruppen. Partiet gick framåt precis som S gjorde.
Mest intressant är nog trots allt känslan av Sverige från och med den där dagen för tre år sedan blev alltmer manifest oregerbart enligt traditionella mönster.

 

Mer att läsa: Åter till Olof Palme.


Att det förhöll sig på det viset var ju i och för sig den sittande regeringen redan ett tydligt exempel på. Stefan Löfven släpptes fram som statsminister med endast 132 ja-röster. De fyra borgerliga partierna och Vänsterpartiet avstod från att rösta – valde den gula knappen – medan SD: s 49 riksdagsledamöter var ensamma om att rösta nej. S och MP var definitivt inget rationellt regeringspar. Men de var de enda som ville och kunde regera.


Det mest speciella med Romsons och Löfvens pressträff den 24 november 2015 och den efterföljande invandringspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna var att den på ett hårdhänt sätt visade att ”SD hade haft rätt” om invandringens problem och att de övriga partierna nu – under ivriga trumpetstötar om motsatsen – tänkte försöka återta förlorad mark. Vilket S och M också gjorde. Men bilden av SD som ”sanningssägare” hade satt sig hårt.
Det var uppenbart för alla som kunde och vågade tänka av egen kraft att SD skulle fortsätta att blockera vettigt regeringsbildande även i framtiden. Moderaternas partiledare började därför så försiktigt att ”gnugga opinionen” internt och externt för att arbeta upp en förståelse för att en borgerlig regering i framtiden kommer att behöva tala med SD. Det blev ett liberalt ramaskri (som S gärna förstärkte utifrån sina naturliga partiintressen.) M tappade väljare till Centerpartiet i rask takt och opinionssiffrorna dök.


Ut med Kinberg Batra och in med Ulf Kristersson som både försökte rädda den borgerliga alliansen och försökte vinna förståelse för att det kan vara okej att ha en borgerlig regering även om SD röstar med regeringen i vissa frågor. Det gick inte. Alliansen är sakligt sett helt borta. Den har spruckit på SD-frågan/invandringsfrågan. Nu växer mödosamt fram nya möjliga samarbetsmönster. Men det kommer att krävas mycket gnuggande både här och där.
Lärdomen från den 24 november 2015 är lika enkel som viktig. Håll invandringspolitiken i herrans tukt och förmaning så har du fler och bättre regeringsalternativ i riksdagen.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar