Logga in
Logga ut

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Vattnet delade sig inte...

Norrköping Vattenvågor på väg ner till tomt område

Jag var och såg "Exodus - Gods And Kings" på annandag jul. En film jag inte recenserade eftersom den inte fick plats den 27 december och publicerades därmed tidigare i tidningen från TT Spektra.

 

Jag ska inte hymla med att jag verkligen såg fram emot det. Som barn tyckte jag jättemycket om att se den gamla versionen. Det var något i dramatiken i historien med barnet som skulle ha mördats som befriade slavarna till slut. Moses historia är både pampig och emotionell, den har alla element.

En orsak till att jag såg fram emot filmen var min längtan efter att få se scenen där Moses delar havet. Med dagens teknik kändes möjligheterna oändliga. Ridley Scott har dock valt att göra det hela realistiskt. Vattnet flyter eller skingras bort långsamt för att komma tillbaka efter att judarna passerat.

 

Överlag som film kändes den okej men var ingen hisnande filmupplevelse. Bästa filmen på bio just nu är fortfarande "Pride".

2018 års bästa filmer - Titta ikapp!

Norrköping I 2018 års sista filmkrönika summerade jag filmåret som ett bra år med många minnesvärda filmer. Medan 2017 kändes medioker och mindre spännande tog filmbranschen ett kliv framåt under 2018. Här listar jag några av de bästa filmer från 2018 (som jag sett såklart) utan någon inbördes rangordning.

Blindspotting

Miles och Collin med bekymrade min

Okända Carlos López Estrada regisserade denna drabbande pärla om diskrimineringen av svarta i USA. En utmärkt blandning av humor och allvar, med manus skriven av huvudrollsinnehavarna Daveed Diggs och Rafael Casal. Ett manus som aldrig tappar fart utan håller nivå med sig själv hela tiden. En intelligent debut som förklarar ojämställdhetens kärna på ett utmärkt sätt. Samtidigt är berättandet fängslande och högst relevant. En fusion av historia och kristallklart budskap. En film som ger hopp trots dess innehåll som vittnar om en svår värld.

Leave No Trace

Dotter och far tittar på varandra

En vacker och berörande historia om far och dotter som lever utanför samhällets ramar. Tills dottern Tom blir upptäckt i skogen där familjen bor. Sociala myndigheter försöker anpassa dem in i ett vanligt liv. Regissören Debra Granik håller en otrolig balans mellan att både visa en oromantisk sida av livet utan moderniteter och kritisera samhällets osynliga handbojor. Hon delar ut tankeställare åt olika håll. Ingen försköning, ingen romantisering. En öppen och äkta blick på livet och människorna i utkanten av våra samhällen.

Shoplifters

Fem personer håller varandras händer på en strand och går mot vattnet, de syns bakifrån

Hirokazu Koreeda kom ut med två filmer under 2018 (i Sverige, "Tredje mordet" kom egentligen ut 2017). Sådan lyx belönas vi inte alltid med även om regissören varit ganska aktiv de senaste åren. Vad sägs om filmer som "Sådan far, sådan son", "Systrarna" och "Efter stormen" de senaste fem åren? Vid en första anblick känns inte "Shoplifters" lika stark som dessa tidigare verk men bit för bit växer den sig starkare inombords. Som vanligt utforskar Koreeda människan på sitt speciella sätt. En stilla arbetande fördjupning i konceptet familj, gemenskap och kontakt. 

Domaren

Fiona och Adam på sjukhuset

Emma Thompson och Fionn Whitehead gör storartade insatser i denna mycket vuxna drama om domaren Fiona och det fall som påverkar henne djup. Hon som annars håller sig på rätt sida av den professionella gränsen. Skickligt berättat, intressanta karaktärer, skådespelare som toppresterar. "Domaren" var liksom "Leave No Trace" ett mästerverk som passerade biobesökarna för hastigt. En film som lämnar spår långt efter att du sett den.

The Death Of Stalin

Stalins presumtiva efterträdare i diskussion

"The Death Of Stalin" gör ont, så väldigt väldigt ont. Den må vara humoristisk men ger en stark känsla av hur det är att leva i en diktatur. Både via små detaljer och stora händelseförlopp förmedlar den en känsla av oro och skräck som kan uppstå när du måste vara försiktig med allt du gör. Absurd, svart humor är ett satiriskt verktyg som inte på något sätt förtar den krypande känslan av att vara fast och utsatt. 

Filmen må vara fiktion men dess största valuta är sanningen. Den universella sanning som finns om människan och hennes mest destruktiva brister. En skarp iakttagelse, en spännande historia och någonstans också berörande.

Blackkklansman

Flip och Ron i konversation, Flip håller upp pistolhand

2018 var året då Spike Lee återvände till storformen. En originell film om den ovanliga historien om Ron Stallworth, en svart man som blev medlem i kkk med syfte att exponera organisationen. Självaste ordförande David Duke lurades av Ron som skickade en vit kollega till möten medan han själv tog telefonsamtalen.
Lee som alltid berättar historien om förtryck använder sig av en äldre händelse för att skildra problematik i USA idag. För att påminna sin tittare om att även idag finns brister i jämställdheten.

Sorry To Bother You

Tre män står och tittar på något ilsket

Det för året återkommande ämnet om ojämställdhet och förtryck kom i ett fräckt och nyskapande format via Boots Rileys "Sorry To Bother You". En satir över ojämställdhet i världen där minoriteter förtrycks och kapitalister utnyttjar människor. På en hörna också över hur apatiska vi blivit att vi inte längre ifrågasätter. "Sorry To Bother You" är en presentpåse fylld med olika budskap. Hela tiden håller regissör Riley en humoristisk inställning till sitt berättande. Men visdomen och läxorna är där kontinuerligt. Filmen är ett kall till ifrågasättande, ett kall till att behålla sin själ, till att förstå orättvisor och agera för att förändra. Hoppas vi är kloka nog som släkte att följa dessa råd. Riley försöker, genom att maximera sina observationer så vi inte missar det vi ser.

Lakeith Stanfield i huvudrollen, Danny Glover som kollegan och Armie Hammer som den läskigt komiska uberkapitalisten är alla strålande.

Roma

Familjen äter på restaurang

Årets slutspurt bjöd på den mycket omtalade "Roma" av Alfonso Cuarón. Och hypen är sann, går inte att säga något annat. En autentisk blick på livet och samhället genom en familjs verklighet i 70-talets Mexiko. Tempot är behaglig, inte långsam. Historien har hela tiden driv även om allt inte går i ultrarapid. Det sägs en del framför kameran, och en hel del mellan raderna. "Roma" är både vanlig och väldigt extraordinär. En anmärkningsvärd film som inte gör några speciella tricks.

Eighth Grade

Kayla och hennes nya vän sitter vid ett bord

Norrköpings-biograferna lyckades inte få hit den lysande "Eighth Grade" om tafatta tonåringen Kayla och hennes resa genom skollivet/privatlivet. En delvis skrämmande berättelse som ständigt tangerar på gränsen till det totala förfallet. Men Bo Burnham håller stadigt i spaken och skapar istället en ärlig och äkta bild av vad det kan innebära att vara tonåring, inte bara idag utan generellt. Kanske särskilt viktigt att se den tillsammans med tonåringar.

Bubblare: Juliet, Naked

Annie och Tucker tillsammans med Tuckers son på en strand

Förvisso är "Juliet, Naked" knappast genial, men ändå något så ovanlig som en romantisk komedi som egentligen är en tragedi. Som handlar om människor och våra tillkortakommanden. Med charm i överflöd, sympatiska karaktärer och tankeväckande.
Styrkan i "Juliet, Naked" är en sammansättning som ger ganska enkla och upprepade saker ny skrud. Jesse Peretz balanserar på ett imponerande sätt mellan det lättsamma och allvarliga. Aldrig fastnar regissören i något som borde ha klippts tidigare. Där logiken är försvagad täpper värmen igen hålen.

Specialutnämnande: Jimmie

Pojke sitter med konfunderad blick

Många svenska filmer fick uppmärksamhet 2018, speciellt i Norrköping då två filmer inspelade här gick upp på biograferna. Men "Jimmie" passerade lite snabbare förbi. Kanske orkar inte Sverige längre ta till sig en historia om svenskar som bli flyktingar och behandlas illa på sin resa till tryggheten.

"Jimmie" är en mycket effektiv berättelse som försätter dig i känslor. En omvälvande och starkt berörande film, en nödvändig påminnelse. En känslomässig bomb som är noggrant regisserad. 

Sämsta idén i filmhistorien?

Norrköping Oscarstatyett står på rad, en syns i förgrunden

I onsdags släpptes bomben. Oscar-akademien har bestämt sig för en ny kategori, "most popular film". Orsaken är ständigt vikande tittarsiffror för galan. Akademien vill helt enkelt blidka publiken mer. De förutsätter att problemet för publiken är att inte tillräckligt många populära filmer tar plats och därmed lyser tittare med sin frånvaro. Själv tror jag längden gör att människor i dagens snabbinformationssamhälle inte orkar sitta igenom fyra timmars evenemang på tv.

Skådespelaren Rob Lowe twittrade: "The film business passed away today," och jag kan inte annat än att hålla med. Vi har redan priser som MTV Movie Awards. Oscars ska vara något annat, här ska kvalitet belönas. Galan brukar varken sakna stjärnglans eller populära skådespelare i rampljuset. Han fortsatte tweeten med "It had been in poor health for a number of years. It is survived by sequels, tent-poles, and vertical integration." 

Själv tycker jag att vi ska försöka utmana oss själva som människor hela tiden. Det innebär bland annat att vi inte kan bara gå efter vad som glittrar mest utan gå på substans. Popularitet är väl knappast något att hylla. Populära filmer brukar exempelvis hyllas genom att tjäna tonvis med pengar. Det borde räcka.

Förändringen kommer förmodligen devalvera Oscars, kanske till priset av större publik och mer annonspengar. Men jag parafraserar Rob Lowe...RIP filmbranschen.

Det är skillnad på män och kvinnor

Norrköping Charlize Theron under inspelning av "Tully"

Fredag 18 maj hade Jason Reitmans senaste premiär. "Tully" handlar om en kvinna som ganska ensamt uppfostrar sina barn medan hennes man arbetar. Det tredje barnets ankomst gör inte saker lättare, därför anlitar familjen en natt-nanny för att livet ska bli något mer drägligt.

En uppmärksammad del av filmen är att huvudrollsinnehavaren Charlize Theron gått upp cirka 25 kilo. Hon ser inte ovanligt stor ut utan mer som en genomsnittlig kvinna. I vanlig verklighet skulle ingen kalla henne överviktig som Marlo i "Tully". I ett Hollywood-perspektiv är hon tydligen stor. Men det som är värst är att hon själv talar om att ha blivit deprimerad av att öka i vikt och sedan arbetet med att gå ner vikten.

Män har i decennier ägnat sig åt att skifta vikt. Mest känd har Robert De Niro varit, numera också Christian Bale. Kommer någon ihåg att De Niro under alla upp- och nedgångar talat om depression på grund av vikten? Nej, för män ägnar sig inte åt sådant. Män får i högre grad vara individer och deras utseende/vikt är inte lika viktig del av deras person. Inte ens när de är skådespelare. Det finns något djupt tragiskt över att Theron inte istället fokuserar på sin ansträngning och att hon gjort något svårt. Theron borde vara stolt över sin prestation, imponerad av sig själv att hon gjort en transformation som ger lite mer trovärdighet.

Det kanske inte är någon stor grej, men så länge en kvinna deprimerad av en viktökning som på intet sätt är dramatisk har vi inte nått fram.

Få regissörer har så mycket att skryta med

Norrköping Advokat och klient möts i fängelset

Tredje mordet
Cnema
Regi: Hirokazu Kore-eda
I rollerna: Masaharu Fukuyama, Kôji Yakusho, Isao Hashizume, Suzu Hirose m fl.
Betyg: 3.6

Mästerregissören Kore-eda är tillbaka och den har gången har han lagt undan sin allförlåtande blick. Sanningen och rättvisan är de bärande ämnena.

Ofta ger filmer en bild av mord som något enkelt. Skott och explosion som leder till klinisk samt blodfri exekution. Som om ett liv inte tog slut utan en handling genomfördes. I värsta fall gör det oss likgiltiga inför döden. Hirokazu Kore-eda, känslornas mästare, väjer aldrig för det svåra. Inte heller när han skildrar ett mord, som i just "Tredje mordet". Öppningsscenen visar två män gåendes på en strand i skymningen. Vassen fladdrar i vinden. Plötsligt börjar en av dem slå den andra i bakhuvudet med en skiftnyckel.  När offret väl fallit ner och förefaller livlös häller mördaren på tändvätska. Sedan står han där och betraktar elden som ska utrota spåren. En så stark scen visuellt att blott bilden framkallar oerhörda känslor. Som om du vore med och bevittnade ett äkta mord utan några förmildrande omständigheter.

Fallet är till en början ganska enkelt. Förövaren Misumi erkänner sitt brott. Advokatteamet, med Shigemori i spetsen, fokuserar på att bevisa att mordet inte var överlagt och bör därför inte resultera i dödsstraff. De verkar mer engagerade i den vinkeln än Misumi som framstår som nästan avslappnad inför allt som har hänt. Men tidigt anar tittaren något annat. Mördaren verkar inte riktigt så kall som hans beteende skulle kunna indikera. Intrigen tätnar medan vi följer berättelsens vändningar. Misumi ändrar ideligen sin historia. Allt från motiv till händelseförlopp vrids och vänds hos förövaren. Shigemori är alldeles för fängslad för att bli irriterad och trött som de andra försvarsadvokaterna. Förutom brott finns andra perspektiv som fäder och döttrar, rättvisa, rättssystemet samt sanningen.

Tema sanning finns där som ett fundament. Vad är sanningen? Vem bestämmer vad som är sant? Varför kompromissar människor med sanningen? En mycket intressant vinkel som Kore-eda tyvärr rör runt för mycket i med fakta som slängs fram och tillbaka. Förvisso har han en poäng men till slut får jag svårt att bry mig på sådan nivå att jag också tappar engagemang i huvudkaraktären. Vilket är riktigt synd då det finns så mycket kvalitet i filmen i övrigt. En intressant förändring i jämförelse med regissörens andra filmer är att i denna historia finns en del ondska. Kore-eda som ofta skriver så pass komplext att han har förståelse för alla rollfigurer ger sig denna gång på Japans rättsväsende i för honom övertydlig stil. Hans vanligt förekommande förlåtande blick är inte reserverad alla längre.

Hirokazu Kore-eda fortsätter sin vana trogen att skapa intressant verk. "Systrarna", "Efter stormen", Still Walking",  "Sådan fader, sådan son". Få regissörer har så mycket att skryta med. "Tredje mordet" må misslyckas med att platsa bland hans absolut bästa men är en lägsta nivå som når riktiga höjder.

Guldbaggegalan bättrar sig

Norrköping Petra Mede med guldglitter och champagne

I vanliga fall är det lite utmanande att se Guldbaggegalan, Sveriges filmprisgala. Galan brukar kännas som efterapning av amerikanska Oscars-galan utan den finess och rätt känsla för sentimentalitet. När jag tänker efter har galan inte varit utmanande i första hand utan främst pinsam. Men hör och häpna, 2018 har något hänt. Tillställning är helt okej och ingen behöver gå hem skamsen. Det beror inte på #metoo-uppläsningen utan på allt möjligt.

Delvis beror en sådan framgång på Petra Mede, men hennes professionalitet i rollen som värd översätts inte per automatik till resten av talare och prisutdelare. I år fungerade även de emotionella tilltagen levererad av talare. Exempel höll fotografen Fredrik Wenzel ett vackert tal till en gammal lärare.

Jag har i nuläget ingen annan analys än att träning uppenbarligen ger färdighet. Tidigare har jag tyckt att de lika gärna kan lägga ner tillställning. Nu var det helt okej, inte nödvändigt men okej.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar