Logga in
Logga ut

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

2018 års bästa filmer - Titta ikapp!

Norrköping I 2018 års sista filmkrönika summerade jag filmåret som ett bra år med många minnesvärda filmer. Medan 2017 kändes medioker och mindre spännande tog filmbranschen ett kliv framåt under 2018. Här listar jag några av de bästa filmer från 2018 (som jag sett såklart) utan någon inbördes rangordning.

Blindspotting

Miles och Collin med bekymrade min

Okända Carlos López Estrada regisserade denna drabbande pärla om diskrimineringen av svarta i USA. En utmärkt blandning av humor och allvar, med manus skriven av huvudrollsinnehavarna Daveed Diggs och Rafael Casal. Ett manus som aldrig tappar fart utan håller nivå med sig själv hela tiden. En intelligent debut som förklarar ojämställdhetens kärna på ett utmärkt sätt. Samtidigt är berättandet fängslande och högst relevant. En fusion av historia och kristallklart budskap. En film som ger hopp trots dess innehåll som vittnar om en svår värld.

Leave No Trace

Dotter och far tittar på varandra

En vacker och berörande historia om far och dotter som lever utanför samhällets ramar. Tills dottern Tom blir upptäckt i skogen där familjen bor. Sociala myndigheter försöker anpassa dem in i ett vanligt liv. Regissören Debra Granik håller en otrolig balans mellan att både visa en oromantisk sida av livet utan moderniteter och kritisera samhällets osynliga handbojor. Hon delar ut tankeställare åt olika håll. Ingen försköning, ingen romantisering. En öppen och äkta blick på livet och människorna i utkanten av våra samhällen.

Shoplifters

Fem personer håller varandras händer på en strand och går mot vattnet, de syns bakifrån

Hirokazu Koreeda kom ut med två filmer under 2018 (i Sverige, "Tredje mordet" kom egentligen ut 2017). Sådan lyx belönas vi inte alltid med även om regissören varit ganska aktiv de senaste åren. Vad sägs om filmer som "Sådan far, sådan son", "Systrarna" och "Efter stormen" de senaste fem åren? Vid en första anblick känns inte "Shoplifters" lika stark som dessa tidigare verk men bit för bit växer den sig starkare inombords. Som vanligt utforskar Koreeda människan på sitt speciella sätt. En stilla arbetande fördjupning i konceptet familj, gemenskap och kontakt. 

Domaren

Fiona och Adam på sjukhuset

Emma Thompson och Fionn Whitehead gör storartade insatser i denna mycket vuxna drama om domaren Fiona och det fall som påverkar henne djup. Hon som annars håller sig på rätt sida av den professionella gränsen. Skickligt berättat, intressanta karaktärer, skådespelare som toppresterar. "Domaren" var liksom "Leave No Trace" ett mästerverk som passerade biobesökarna för hastigt. En film som lämnar spår långt efter att du sett den.

The Death Of Stalin

Stalins presumtiva efterträdare i diskussion

"The Death Of Stalin" gör ont, så väldigt väldigt ont. Den må vara humoristisk men ger en stark känsla av hur det är att leva i en diktatur. Både via små detaljer och stora händelseförlopp förmedlar den en känsla av oro och skräck som kan uppstå när du måste vara försiktig med allt du gör. Absurd, svart humor är ett satiriskt verktyg som inte på något sätt förtar den krypande känslan av att vara fast och utsatt. 

Filmen må vara fiktion men dess största valuta är sanningen. Den universella sanning som finns om människan och hennes mest destruktiva brister. En skarp iakttagelse, en spännande historia och någonstans också berörande.

Blackkklansman

Flip och Ron i konversation, Flip håller upp pistolhand

2018 var året då Spike Lee återvände till storformen. En originell film om den ovanliga historien om Ron Stallworth, en svart man som blev medlem i kkk med syfte att exponera organisationen. Självaste ordförande David Duke lurades av Ron som skickade en vit kollega till möten medan han själv tog telefonsamtalen.
Lee som alltid berättar historien om förtryck använder sig av en äldre händelse för att skildra problematik i USA idag. För att påminna sin tittare om att även idag finns brister i jämställdheten.

Sorry To Bother You

Tre män står och tittar på något ilsket

Det för året återkommande ämnet om ojämställdhet och förtryck kom i ett fräckt och nyskapande format via Boots Rileys "Sorry To Bother You". En satir över ojämställdhet i världen där minoriteter förtrycks och kapitalister utnyttjar människor. På en hörna också över hur apatiska vi blivit att vi inte längre ifrågasätter. "Sorry To Bother You" är en presentpåse fylld med olika budskap. Hela tiden håller regissör Riley en humoristisk inställning till sitt berättande. Men visdomen och läxorna är där kontinuerligt. Filmen är ett kall till ifrågasättande, ett kall till att behålla sin själ, till att förstå orättvisor och agera för att förändra. Hoppas vi är kloka nog som släkte att följa dessa råd. Riley försöker, genom att maximera sina observationer så vi inte missar det vi ser.

Lakeith Stanfield i huvudrollen, Danny Glover som kollegan och Armie Hammer som den läskigt komiska uberkapitalisten är alla strålande.

Roma

Familjen äter på restaurang

Årets slutspurt bjöd på den mycket omtalade "Roma" av Alfonso Cuarón. Och hypen är sann, går inte att säga något annat. En autentisk blick på livet och samhället genom en familjs verklighet i 70-talets Mexiko. Tempot är behaglig, inte långsam. Historien har hela tiden driv även om allt inte går i ultrarapid. Det sägs en del framför kameran, och en hel del mellan raderna. "Roma" är både vanlig och väldigt extraordinär. En anmärkningsvärd film som inte gör några speciella tricks.

Eighth Grade

Kayla och hennes nya vän sitter vid ett bord

Norrköpings-biograferna lyckades inte få hit den lysande "Eighth Grade" om tafatta tonåringen Kayla och hennes resa genom skollivet/privatlivet. En delvis skrämmande berättelse som ständigt tangerar på gränsen till det totala förfallet. Men Bo Burnham håller stadigt i spaken och skapar istället en ärlig och äkta bild av vad det kan innebära att vara tonåring, inte bara idag utan generellt. Kanske särskilt viktigt att se den tillsammans med tonåringar.

Bubblare: Juliet, Naked

Annie och Tucker tillsammans med Tuckers son på en strand

Förvisso är "Juliet, Naked" knappast genial, men ändå något så ovanlig som en romantisk komedi som egentligen är en tragedi. Som handlar om människor och våra tillkortakommanden. Med charm i överflöd, sympatiska karaktärer och tankeväckande.
Styrkan i "Juliet, Naked" är en sammansättning som ger ganska enkla och upprepade saker ny skrud. Jesse Peretz balanserar på ett imponerande sätt mellan det lättsamma och allvarliga. Aldrig fastnar regissören i något som borde ha klippts tidigare. Där logiken är försvagad täpper värmen igen hålen.

Specialutnämnande: Jimmie

Pojke sitter med konfunderad blick

Många svenska filmer fick uppmärksamhet 2018, speciellt i Norrköping då två filmer inspelade här gick upp på biograferna. Men "Jimmie" passerade lite snabbare förbi. Kanske orkar inte Sverige längre ta till sig en historia om svenskar som bli flyktingar och behandlas illa på sin resa till tryggheten.

"Jimmie" är en mycket effektiv berättelse som försätter dig i känslor. En omvälvande och starkt berörande film, en nödvändig påminnelse. En känslomässig bomb som är noggrant regisserad. 

Magisk helhet större än delarna

Norrköping Oliver och Elio sitter vid ett cafébord

Call Me By Your Name
Cnema
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel, Vanda Capriolo m fl.
Betyg: 4/5

Varm och mångsidig skildring av den första kärleken som katalysator för personlig utveckling. "Call Me By Your Name" bärs upp av fantastiska insatser från skådespelarna, framförallt Armie Hammer och Timothée Chalamet i huvudrollerna.

Ända sedan Armie Hammer spelade Winklevoss-tvillingarna i David Finchers "The Social Network" har det varit tydligt för den observante att Hammer är en hiskeligt skicklig skådespelare när han hamnar i rätt händer och miljö. Den elake kan då notera att Hammer kanske inte har bredd som skådespelare. Må så vara, men i gränslandet mellan allvarligt drama och kvick humor landar han precis rätt. I Luca Guadagninos "Call Me By Your Name" visar Hammer mästertakter som legat latent under några år. När han är som bäst är han en av sin generations mest underskattade aktörer.

Merchant-Ivory, kostymdramornas okrönta kungar, har tagit sig in i lite moderna era den här gången med en historia om 1983. Tyvärr utan Ismail Merchant som har gått bort. Men trots berättelse utspelad i mer närtid och en ur duon borta finns den distinkta Merchant-Ivory-känslan kvar. James Ivory står för manuset och förflyttningen från deras klassikers mer historiska dåtid har gått utmärkt. Samma emotionella styrka, samma typer av dialog och känsla men ändå anpassat.

Oliver är studenten som är någonstans i norra Italien för att praktisera hos arkeologiprofessor Perlman. Den kosmopolitiske familjen består av far, mor Annella, sonen Elio och hemhjälpen Mafalda. Olika språk flyter sömlöst mellan familjemedlemmarna och besökande vänner. Engelska, italienska, franska, tyska. Litteratur, musik, historia står högt i kurs i denna sofistikerade miljö. Från början påverkar Oliver alla. Hans kombination av värme och förmodad nonchalans gör honom till ett samtalsämne. Amerikanen tar för sig av det mesta, lever livet till fullo. Redan i inledningen finns en spänningen mellan Oliver och Elio. 17-årige sonen till Perlman-paret känner sig dragen till 24-årige gästen. Elio försöker motstå Olivers magnetism bland annat genom att tala ner honom inför andra. En strategi som inte lyckas eftersom de andra protesterar mot dessa påståenden. I båda rollfigurer finns en del intressanta motsägelser. Timide Elio blir samtidigt den mest drivande, mest hämningsbefriade, tydlig i sin längtan. Självsäkre Oliver tvekar, vill inte vilja var hans hjärta drar honom, är stundtals naiv och ibland medveten om omvärlden.

"Call Me By Your Name" har en av filmhistoriens längsta förspel. I luften ligger ständigt det outtalade. När något väl händer har uppvärmningen varit så genomarbetad att du blivit alltför engagerad i paret. Armie Hammers förmåga att slå genom duken ger tittaren en känsla av att vara där. Av att det är dig han tittar drömsk på som om du vore guld bland skräp. Att du är den som han tar hand om. Det är skådespeleri av rang från huvudrollsinnehavarna som lyfter filmen.

Som skildring av den första kärleken är filmen oslagbar. Elios försiktighet, blygsel, nervositet kombinerad med stunder av kaxighet spelas till perfektion av Timothée Chalamet. Också manuset är en bidragande orsak till känslan. Ivory får sitt arbete att verka enkelt, här finns ingen bombastisk dialog a la 50-tal av rappa one-liners utan en sammanhängande helhet som följer dig igenom en förälskelses födelse till nästföljande komplexitet. Delarna i sig är inte alltid så märkvärdiga, varken Oliver eller Elio är så ovanliga eller fängslande karaktärer. I samspelet uppstår däremot magin. I det enkla och alldagliga uppstår något större. Inte heller historien är speciellt anmärkningsvärd, däremot blickarna, kärleken inte bara mellan männen utan i familjen, i den omfamning filmen blir av dig som tittare. Förlora dig själv i den här historien. Låt den sedan växa inom dig.

Nya "Blade Runner" klart bättre än originalet

Norrköping Man syns bakifrån i öde öken
K i framtidens Las Vegas, långt mer trovärdig utveckling än Kaliforniens eventuella snökaos.

Blade Runner 2049
Cnema/Filmstaden
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Ryan Gosling, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Jared Leto, Harrison Ford, Dave Bautista, Hiam Abbas m fl.
Betyg: 3.4/5

"Blade Runner" har varit en vattendelare men uppföljaren kan uppskattas både av de som tyckte om originalet och även de som inte var imponerade sist.

I en framtida Kalifornien år 2049 är drömstaten inte sig lik längre. Allt är betong, grånade färgskalor och stora neonskyltar. Mycket är förändrat, det snöar regelbundet i solstaten. Men en sak består, kvinnor är fortfarande högst sexualiserade varelser som ska kläs av i tid och otid. Män existerar fortfarande som individer i kontroll över sin egen sexualitet. Nåväl, knappast något just den här filmen är ensam om.

I framtiden har replikanterna utvecklats till lydiga maskiner, därför finns inte problemen från 2019 års versioner. Polisen tillika replikanten K är en Blade Runner. Allt som hans överordnade ber om levererar han. Ofta handlar uppgifterna om att "pensionera" de äldre modellerna som gömt sig. Med tiden visar det sig att sakernas tillstånd är inte så enkla som människorna tror när de skapat nya replikanterna. De har byggts för att utföra uppdrag men har egna känslor och funderar över sin identitet.

Världen är full av stora fans av "Blade Runner" den första från 1982. Men det gäller inte alla. Därför och lyckligtvis är "Blade Runner 2049" ett lyft för vissa. Denis Villeneuves film har ett syfte och handling som är större än en halvsur polis som lallar runt poänglöst i en dyster framtid. Villeneuve lyckas med sitt vanliga signum, att dra ner tempot ordentligt utan att försaka driv. Alla de frågor fansen lyckades utläsa ur den förra som inte riktigt fanns där framhävs i denna nya version. Vem är verklig och inte, vad är det att vara människa och inte? Så ja, "Blade Runner 2049" blir som "Terminator 2". Det vill säga bättre, mer tajt, engagerande. Inte endast en atmosfär eller känsla utan också med substans.

Generellt finns en del logiska luckor, vilket delvis beror på att filmen är en fortsättning på en tidigare. Däremot står den sig väl som en egen produktion och tittaren måste inte vara väl bekant med första upplagan för att känna sig involverad.

Roger Deakins foto är den på förhand mest omtalade beståndsdelen, med rätta. Speciellt mot slutet i Las Vegas är filmen en tavla av skönhet och dynamik. Häpnadsväckande foto är ett kännetecken för majoriteten av Denis Villeneuves filmer och här sviker alltså inte "Blade Runner 2049" heller. Tyvärr är längd inte en av hans starkaste sidor och den här filmen blir likt en del andra av regissörens för lång. Som tur är spänner han till dramaturgin mot slutet.

Christian Bale har gjort det igen

Norrköping Christian Bale med blekta ögonbryn och synlig viktökning

Christian Bale är en sådan där människa som menar det. Han tar livet på allvar och definitivt sitt yrke. "All in" är standard för Bale. Vilket han om inte annat bevisade när ljudupptagning från inspelningen av "Terminator 3" släpptes. Där uttalade han argt att han blev störd när han utförde sitt hantverk av inspelningspersonal. Det var blodigt allvar för Bale medan resten av världen skrattade förvånat åt det som pågick.

Med det sagt så har Bale flera gånger gått upp och ner i vikt för filmer för att mer korrekt gestalta rollfiguren. Mest välkänt är när han gick ner till sjukligt smal nivå i "The Machinist", men även i "The Fighter" och "American Hustle". Det krävs inte ett geni för att lista ut att en variant av dessa är mer nöjesfylld. Att för jobbet svälta eller äta av allt möjligt gott? Ja, jag säger inget mer. Nu har alltså Bale gjort det igen, gått upp ordentligt i vikt för att spela Dick Cheney, och ovan på det även blekt ögonbrynen.

Jag ser faktiskt fram emot filmen. Trots att Bale är rätt anal gör han nästan alltid ett bra jobb. Det är som Roy Andersson sagt, vill man ha något av värde måste man anstränga sig. Om det så gäller en middag. Eftersom Bale har förmåga och anstränger sig får han till det.

Vill du läsa mer om hans transformation kan du läsa mer här, och se bilder på fler förvandlingar >>

Ännu mer om Bale och förändringen >>

Oväntat frisk återkomst av Soderbergh

Norrköping Syskonen Logan

Logan Lucky
Filmstaden
Regi: Stephen Soderbergh
I rollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Riley Keough, Daniel Craig, Farrah Mackenzie, Katie Holmes, Seth McFarlane, Hillary Swank m fl.
Betyg: 3.8/5

Det är tur att Stephen Soderbergh gick emot sitt eget beslut att pensionera sig. Filmvärlden tjänar på att "Logan Lucky" har sett dagens ljus.

För att vara en regissör med gott rykte har Stephen Soderbergh gjort en hel del bottennapp de senaste åren. Han har underpresterat ett bra tag som filmregissör med bland andra "Magic Mike". Därför blir jag lyckligt överraskad av "Logan Lucky" som är en rånarhistoria med hjärta. En tät, fartfylld och underhållande dramakomedi om syskonen Logan. Trailern som antydde att "Logan Lucky" är en hopplös fars hade fel helt enkelt. Ett välkommet återkomst för Stephen Soderbergh som gick i pension 2013, besviken på Hollywood. Den här gången blev det inte tröttsamt att någon bröt sitt löfte om pensionering.

Jimmy Logan bor i West Virginia och arbetar på ett bygge i Charlotte, North Carolina på arenan där NASCAR-tävlingarna äger rum. Hans dåliga knä och haltande kostar honom jobbet. Hans bror Clyde som förlorat en arm i Irak är bartender och övertygad om att en förbannelse ligger över familjen Logan. Lillasyster Mellie är den enda som inte varit med om bekymmer på det sättet. Livets tyngd tränger sig närmare och närmare på Jimmy, så han bestämmer sig för att råna arenan genom att komma åt pengavalvet i underjorden. Till sin hjälp behöver Logan-syskonen valvexperten Joe Bang, som sitter i fängelse. Joe å sin sida vill också ha med sina bröder.

Filmen kan ses som en hyllning till människorna i fattiga områden i USA. Kanske även som en lantisvariant av Soderberghs egna "Ocean's"-franchise. Men att slippa hantera karaktärer som ständigt ska vara coola har föräldlat Soderberghs resultat. Det finns en charm och ett stort hjärta för dessa "trashiga" typer. Ibland driver historien med sina rollfigurer men det görs med varm hand. Någonstans finns en politisk touch över dagens USA. Den är väldigt diskret och går att missa. Även om de är givande för de som uppfattar perspektivet.

"Logan Lucky" har två äss i armen, rollfigurerna och manuset av Rebecca Blunt. Färgstarka personligheter fyller i luckorna som ibland uppstår i berättelsen när den försöker vara lite för smart. Finurliga manuset balanserar konsekvent på rätt sida mellan det humoristiska och det känslomässiga. Även skådespeleriet är på toppnivå. Soderbergh har exempelvis tagit fram bredd i Adam Driver jag inte trodde fanns där. Även Riley Keough har växt med rätt regissör. Daniel Craig visar även han nya sidor och briljerar som Joe Bang. Soderbergh-favoriten Channing Tatum i täten gör också en gedigen insats.

Första trailern av Östlunds "The Square"

Norrköping

Nu har det äntligen kommit en trailer för Ruben Östlunds guldpalmsvinnare "The Square". Precis som det borde skapar den mersmak. Slutet av augusti kommer den på bio.

I trailern ser vi statisten Christer Sandberg, tidigare chefredaktör för Folkbladet, i två scener! Se äldre inlägg i bloggen om att han är med.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar