Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Danska S visar väg för Löfven

WidarDirekt Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)

I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.  

1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.

 2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare  motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.

3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”

 

Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”

(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)

 Mer att läsa: Nu handlar det om chans

Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.

Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal –  har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv  positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.

 Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.

Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.

På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.

Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.

 

Tre minuter om chans istället för skydd.

Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:

"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”

 Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.

De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.

 

Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.

Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.

 

Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.

 

Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.

Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Widar Andersson

Drömmar om att hantera SD

WidarDirekt Det politiska språket är ibland extra freudianskt. Vi säger en sak som mer speglar undermedvetna känslor än medvetna tankar.
Ett uttryck som mycket väl kvalar in i Freudgruppen är den decennielånga diskussionen om det bästa sättet att ”hantera SD” så att partiet slutar växa och börjar minska.


Föreställningen om att det finns ett visst sätt för andra från höger och till vänster att hantera Sverigedemokraterna är en undermedveten känsla av att det inte borde vara så att SD är uppe och utmanar de stora partierna om ledartröjan.
När SD ändå växer och styr och ställer med det mesta i politiken så uppfattas det som ett hanteringsfel från de andra partierna.
Självfallet spelar det roll för alla partier hur andra partier beter sig gentemot dem. Att ett parti som SD – vars grundläggande kärnvärde är kritik mot invandring – skulle vara möjligt att hantera av andra är dock precis lika verklighetsfrämmande som att diskutera hur Socialdemokraterna eller Moderaterna ska hanteras av andra partier.

Mer att läsa: Bytet är nedlagt och delat.


Efter de två senaste mandatperioderna är det solklart så att Sverigedemokraterna hanterar sig själva. SD som till sin absolut största del består av tidigare S- och M-väljare kan givetvis gå lite upp eller ner i opinion och i valresultat här framöver. Föreställningar om att det skulle finnas något särskilt knep för de andra partierna att få Sverigedemokraterna att sjunka ihop till normal småpartistandard i riksdagen är dock föga förankrade i den riktiga världen.


SD låter sig inte hanteras på något särskilt sätt. Däremot är det viktigt att hela det stora samhällskomplex av problem som SD lyfter genom sin blotta och växande existens, tas om hand på ansvarsfulla sätt av andra partier; framförallt de regeringsbildande partierna förstås.


Ordentliga, strukturerade och underbyggda tankar och reformer är vad som behövs för att kunna hantera problemen på ett bättre sätt än idag. Undermedvetna känslor om att hantera SD på något särskilt sätt är däremot snarare en del av problemet än av en möjlig lösning.

Widar Andersson

Verkligheterna finns kvar därute

WidarDirekt Socialdemokratins klassiska styrka är pragmatismen och maktinriktningen. Från borgerligt håll fnyses ofta åt att S ”vill ha makten framför allt.” De borgerliga borde snarare se att bjälken i sitt eget öga är bristande maktinstinkt innan det klagas på socialdemokratin. Vilket denna höst och januari mycket väl illustrerar. Att de borgerliga misslyckades att bilda regering med de förutsättningar som fanns i riksdagen är enkelt uttryckt mycket dåligt. Satta i ett motsvarande läge skulle Socialdemokraterna aldrig ha tvekat på grund av SD. Tro mig på mina ord.

Mer att läsa: För många extremister.

Nu öppnade det klassiska borgerliga inbördeskriget återigen för en S-regering. Men självklart har även S tilltagande problem. Den gamla enpartitiden är förbi sedan länge. Socialdemokraterna får knixa och knaxa mer än vanligt för att få till det. Förra mandatperiodens samexistens med V och MP har nu utökats med de två små liberala partierna C och L.
Utspädningen innebär givetvis risker. Konstigt vore det annars. Svärmen av liberal/vänsterpartier runt S skapar större risker än vanligt. Socialdemokraterna kan behöva släppa den konservativa flanken obevakad för att hålla sig väl med de liberala. Där finns den stora risken för socialdemokratin och för Sverige. Förra mandatperioden åstadkoms stabil politik då det behövdes genom uppgörelser med framförallt Moderaterna. Nu har S en egen liberal/vänstermajoritet att vårda vilket kan få politiken att driva iväg långt bortanför allfarvägarna.


Utöver de fyra partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som skrivit under utkastet till ”Sakpolitisk överenskommelse” så nämns ytterligare ett parti i texten: ”

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

För att få igenom det sakpolitiska utkastets förslag till statsminister så krävs pikant nog att Vänsterpartiet inte röstar nej i voteringen på onsdag förmiddag.

Det ska bli intressant att höra hur Jonas Sjöstedt på onsdag – eller om gruppledaren får äran att föra ordet – motiverar att partiet släpper fram en regering där det explicit sägs rakt ut att en grundläggande målsättning är att V inte ska ha något inflytande.

Saken är säkerligen omhändertagen på något sätt. Men priset måste vara rimligt högt för den nya regeringen. Vänsterpartiet skulle säkerligen kunna gå starkt i ett extraval som utlösts av att partiet satt ner foten och stoppat en regering som vill gå i ”riskkapitalbolagsdirektörernas ledband och hota tryggheten för hyresgäster och löntagare” eller hur det nu brukar låta från det hållet.
Så det vill till något extra för att V ska släppa fram en regering som i sitt program pekar ut att V inte ska ha något inflytande. Jag tror inte det räcker med några fraser om att ”detta skattesänkande och rikemanskramande” alternativ trots allt är bättre än en regering med ”nazism, fascism och rasism” på programmet.
Som sagt. Ska bli intressant att lyssna på.

Widarvideo: Allt mer bisarr regeringsbildning.

 

Övergång till utredningsregering

Det kommer att våras för utredarskrået under mandatperioden; den saken står klar. Jag har då aldrig i mitt liv sett så många förslag på utredningsuppdrag som i den ”sakpolitiska överenskommelsen.” Att komplexa saker behöver utredas och analyseras; det är självklart. Anhopningen av utredningar är dock så manifest i dokumentet att sakpolitiken faktiskt höljs i dunkel. Vilket kanske är nödvändigt med tanke på all den misstro som finns lagrad mellan partierna?

Mer att läsa: Hör finns den politiska mitten.

Jag har absolut inga problem med att Socialdemokraterna byter ut V mot C och L som särskilt gynnade oppositionspartier. Landar många av de utredningar som finns i utkastet på goda och vettiga slutsatser som dessutom också genomförs så är mycket vunnet med det.

Problemet är ett annat i mina ögon.
Utöver att huvuddelen av de 73 punkterna i överenskommelsen är kostnadsdrivande för det allmänna utan att jag kan ana beredskapen för motsvarande besparingar, så är ett grundproblem att regeringens attityd och utstrålning blir mer liberal även på de områden där mer konservativ stramhet är av nöden. Utredningsbeskeden om nej till nya grund- och gymnasieskolor på religiös grund och om införandet av språkkrav för att bli medborgare i Sverige är helt ok. Förstås. Men de har högst marginell inverkan på verkligheterna.

I den utredning/kommitté som enligt överenskommelsen ska ta sig an dessa frågor så uttalar de fyra partierna att de gemensamt ska driva införandet av ännu en ”humanitär skyddsgrund” för att få uppehållstillstånd i Sverige och de är också eniga om att åter liberalisera anhöriginvandringen; som redan idag utgör den avgjort största invandringsgruppen och det viktigaste integrationsproblemet.

 

Verkligheterna finns kvar

Utöver det helt nödvändiga beskedet om att den tillfälliga lagen ska förlängas i två år så är detta i stort det hela på det invandringspolitiska området. Vilket är mycket illavarslande för Sverige och för Socialdemokraterna. Flera regeringar har misskött invandringspolitiken under många år. Vilket nu påverkar Sverige på i stort sett alla samhällsområden från pensionssystemets finansiering, finansieringen av kommunernas vård/skola/omsorg, polisens utmattningssymptom, ökad risk för terrorbrott, försämrade skolresultat och till skyhög arbetslöshet i stora invandrargrupper.

Invandring/folkvandring är en naturlig del av tillvaron i världen och i Sverige. Givet vår mycket generösa välfärdsstat vars grundläggande finansiering är beroende av hög produktivitet och högt arbetskraftsdeltagande så är det dock centralt att invandringen totalt sett hålls på låga nivåer. Övergångsregeringens migrationsminister Heléne Fritzon har nämnt antalet 14 000 per år som en riktsiffra. Av detta återfinns emellertid inte något alls i den sakpolitiska överenskommelsen. Vilket är mycket oroande. Verkligheterna finns nämligen kvar därute.

Widar Andersson

Den nakna sanningen om SD

Widar Annandagsbetraktelse om vådan av offentliga lögner

”Han har ju inga kläder på sig”, ropade den lille gossen i HC Andersens bok ”Kejsarens nya kläder” från 1837. HC Andersen pekade med sin bok på hur nervöst anpassliga vi människor ofta är när det kommer till att tycka som alla andra i sin grupp. Kejsaren struttade runt naken; endast iklädd den offentliga lögnens dräkt. Var och en såg att han faktiskt var naken men eftersom samtidigt alla hyllade Kejsarens nya, fina kläder så stämde var och en in i hyllningskören för att så att säga vara på den säkra sidan. Hade alla fel så var man ju själv bara en liten del av alla som haft fel. Hade däremot alla rätt – kejsaren hade fina kläder – så skulle man själv däremot framstå som en mycket tydligt skönjbar idiot. De skräddare som lurat Kejsaren och sålt luft som dyra kläder hade också för säkerhets skull låtit meddela att det krävdes en viss begåvning för att kunna se Kejsarens nya kläder. Svagbegåvade kunde visa sig ha svårt att se kläderna; så sades det från hovet. Och vem vill posera som svagbegåvad?


Utan att dra alltför långa jämförelseväxlar mellan den offentliga lögnen om Kejsarens kläder och svensk dagspolitik de senaste åren så tycker jag att det är rimligt att peka på den offentliga lögnen om sverigedemokraternas inflytande i politiken i allmänhet och på den pågående regeringsbildningen i synnerhet.

 

 

Widarvideo: Allvaret sänker sig inför votering nummer tre. 

 


Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken. Alla såg till exempel att SD: s ledamöter uppvaktas ivrigt av både S och M och C för att ansluta till deras respektive linjer i frågan om ”vinster i välfärden” likväl som alla ser att SD sitter tillsammans med alla övriga partier i Försvarsberedningen, ser att SD tillsammans med de borgerliga avsätter en statsminister och röstar fram statsbudgren för 2019. För att nu bara nämna några övertydliga exempel från den närmaste tiden.
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD.

 

Mer att läsa: Gräddfil för Jimmie Åkesson.


Att denna uppenbara osanning får sådan uppbackning att den upphöjts till en offentlig lögn kan – som jag ser på världen – enbart bero på att så många inflytelserika så oerhört gärna vill att SD ska ha varit isolerade, är isolerade och ska bli isolerade. SD-isoleringslinjen är realpolitiskt naken; det ser egentligen alla. Men den kläs i fina låtsaskläder. De som tycker sig se något annat beskylls kanske inte för att vara explicit svagbegåvade. I stället har vår tids hovskräddare försökt att sälja in och prångla ut budskap om att de som inte ser den sanna politikens förträffliga kläder istället föredrar auktoritära stater med tystade medier, inte har något emot Hitler och ett tredje världskrig och/eller gärna vill att Sverige blir en lydstat till Vladimir Putin.


Övriga partier ”måste” naturligtvis inte samarbeta med SD på något närmare sätt. Varje parti – också SD – bestämmer självt hur de vill lägga upp sina samarbeten och koalitioner. Personligen ser jag gärna att kommande regering inte gör sig helt beroende av SD. Vilket torde vara ganska lätt. Säg att Sverige till slut får en Ulf Kristersson som statsminister i en minoritetsregering. Givet att de borgerliga håller ihop i tunga frågor så krävs det att S och SD gör gemensam sak mot regeringen för att SD ska kunna ”diktera villkoren”. Och om S och SD är överens så är det ju helt i sin ordning att det påverkar en minoritetsregering.


Det jag är kritisk till är den offentliga lögnen som sådan. Förnekelsen av vad SD är och gör och betyder i riksdagen redan i dag är vitalt vansklig för det redan svaga förtroendet för partiledarna och partierna. Partierna bör förhålla sig till verkligheten på ett mer öppet och tydligt sätt. Förneka inte det uppenbara.
Gå inte runt i låtsaskläder. Alla ser att ni är nakna. Och knappt någon utanför hovkretsarna är rädd för att säga det. 
Widar Andersson

 

Åter till verkligheten med Annie Lööf

WidarDirekt Beskedet från Centerpartiets ledare Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon. Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten den senaste veckan då de flesta kommentatorer och statsvetare har verkat utgå från att det ska bli någon form av regering mellan C och S och MP och L och V. En sådan regering är ju helt osannolik på alla sätt och vis.
Skönt att vi nu åter landat i verkligheten där politiskt snömos inte kan dölja politiska realiteter.

 

Mer att läsa: Förlorare säger aldrig.


Socialdemokraterna kan givetvis samarbeta med alla partier när så behövs. Vilket självklart inkluderar C, SD och M och V och alla andra. Men det hade varit förödande för S att gå in i en låtsasregering i ett vänsterliberalt kraftfält med stora negativa effekter för förtroendet i LO-leden (vilket är helt avgörande för S relativa styrka) och för det som finns kvar av förtroende i vår tids stora fråga om invandring, integration, folkvandring och alla dess effekter på hela samhället.

 

Widarvideo: Extraval naturligt för S.


Nu börjar rond 3 för Löfven och för de andra. Känns betydligt bättre än tvåan; inget snack om den saken. Just nu känns ett extraval allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer och mer förenas av ett intresse av extraval. Och de stora brukar – på sista raden – vara de som bestämmer.

Widar Andersson

Socialdemokraterna kan befria oss

WidarDirekt SCB: s mätning som kom idag 4/12 om hur folk skulle rösta om det var val någon av de närmsta dagarna visar väl i stort sett ingenting. Vilket är intressant information även det. Människor i allmänhet har annat att tänka på. Några politiska förslag och beslut av betydelse har inte realiserats. Pressträffar om politikpolitik har i längden ett mycket begränsat intresse hos den stora allmänheten.


Sedan valet den 9 september gör Socialdemokraterna en framryckning på lite drygt två procentenheter. När SCB mäter hur väljarna rört sig mellan partierna så visar det sig att S vunnit lite från Vänsterpartiet och lite från Liberalerna utan att förlora till något annat parti i något för SCB mätbar omfattning. Det är en bra position för S; om ändock på en för låg aktivitetsnivå. Ett parti som är relevant för många människor ska helst förlora lite och vinna mer från alla partier i konkurrensen. Då är man verkligen med i matchen.

 

Widarvideo: SCB-naturligt med extraval för S.

 

Jag ska inte överdriva för mycket. Men det kan vara så att S är på väg att lämna sin långa ”stendöda period” i SCB där det enbart förlorats till SD och ibland till M och där det enbart vunnits små rännilar från MP. Socialdemokraterna kan vara på väg att bli mer relevanta igen.
Ska det bli så, så vill jag gärna avråda S från att ge sig in i nära maktrelationer med de två små liberala partierna C och L. Klart att det finns vissa beröringspunkter mellan partierna. Och det är klart för mig att S bör samarbeta med något eller några borgerliga partier hellre än med V och MP; som till sin attityd och till sitt innehåll är alltför udda visavi Socialdemokraterna.
Ett extraval skulle mycket väl kunna lösa upp en eller annan knut. När människor i ett skarpt läge inser att inget av de gamla blocken finns kvar – sannolikt inte ens i retoriken från vare sig S eller M – så har vi ett nytt läge där väljarna kan ge riksdagen en delvis annan sammansättning.


Ingen kan säga hur ett extraval skulle sluta på partinivå. Sannolikt har S en lätt uppåtgående trend just nu vilket skulle kunna indikera ett ökat stöd framöver. Sannolikt gäller detsamma för Moderaterna som i mina ögon under alldeles för lång tid har hållit fast vid en allians utan politiskt innehåll och stabilitet.
Bortom partitaktik så är det starkaste argumentet för ett extraval i grunden demokratiskt. Extraval är inget misslyckande. Folket är inte fiender som partierna ska vara rädda för. Det vore kul om S gick i bräschen för ett extraval och därmed befriade oss från kravet att tänka låtsastankar om låtsasregeringar som på sin höjd kan ägna sig åt låtsaspolitik.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson