Resultaten sammanställs i rapporter där forskare, professorer, statsvetare och doktorander medverkar med kapitel i varierande ämnen med bäring på samhälle, opinion och medier.
Om årsrapporternas namn ska tillmätas någon politisk/psykologisk betydelse så ligger det nära till hands att förmoda att SOM-institutets medarbetare inte är så tilltalade av utvecklingen. Från 2016 års rapport "Ekvilibrium" (balans jämvikt) via "Larmar och gör sig till" (2017), "Sprickor i fasaden" (2018) och "Storm och Stiltje" (2019) så landar man nu i rapporten "Regntunga skyar."
Enligt SOM-undersökningens mer än 10 000 besvarade frågeformulär så anser 61 procent av medborgarna att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det är den högsta andelen som någonsin uppmätts i SOM. Tidigare år - och även parentetiskt i årets rapport - har det inte varit ovanligt att försöka relativisera den negativa synen på Sveriges utveckling genom hänvisningar till att de som är kritiska till invandring, står långt till höger, bor på landet och är lågutbildade är överrepresenterade i den negativa gruppen.
Relativiseringar av det slaget har alltid provocerat mig; skulle människor med sådana egenskaper vara mindre värda och inte så mycket att bry sig om?
Överfört till det stora politiska fältet tror jag att den här sortens omedvetna eller medvetna försök till bortförklaringar av uppfattningar inom stora medborgargrupper är den dominerande orsaken till partipolitikens dramatiska förtroendetapp på senare år.
I årets rapport slår dock statsvetenskapslektorn Johan Martinsson fast att: "Breda grupper av folket är överens om att landet är på fel väg och att ekonomin håller på att försämras." Vilket naturligtvis är ett allvarligt och uppfordrande budskap till alla och envar i allmänhet och i synnerhet till de regeringsbildande krafterna i riket.
Medborgarnas oro för kriminalitet har rusat i höjden under året som gått. Missnöjet med den misskötta invandringen är sedan länge rekordhögt. Det här är på allvar och det här behöver vara den statliga politikens kärna. Coronapandemins margrepp om arbete, företagande och tillväxt i ekonomin är ingen flyktväg för en handlingsblyg regering. Tvärtom riskerar problemen att fördjupas och förvärras. Ingen regering kan räkna med att i längden välja sin agenda. Varje regering har däremot behov av att väljas av den riksdag som folket har valt.