Mycket blir som det blir i en flummig stat

Riksdagen utgör den "första statsmakten". Riksdagen har således ett avgörande ansvar för att staten har auktoritet där det är som viktigast i blandekonomin. På bilden en riksdagsutfrågning av inrikesminister Damberg.

Riksdagen utgör den "första statsmakten". Riksdagen har således ett avgörande ansvar för att staten har auktoritet där det är som viktigast i blandekonomin. På bilden en riksdagsutfrågning av inrikesminister Damberg.

Foto: TT

Blandekonomi2021-06-17 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sverige är en liten, öppen och tämligen väl fungerande marknadsekonomi. Handel på fria marknader i kombination med en stark och tämligen väl fungerande välfärdsstat är fundamenten i det offentliga Sverige; ett av världens rikaste länder. Längre tillbaka i tiden var "blandekonomi" ett begrepp som ofta användes för att beskriva det socialdemokratiskt formerade Sverige. Hur den där blandningen ser ut och vägs av mellan stat och marknad; det har skiftat och kommer att skifta. Mixen blir aldrig perfekt. Ofullkomligheten ligger inbakad i tillvarons grundläggande villkor och dna. Marknaden fixar mycket men inte allt. Staten fixar mycket men inte allt. Ute på de politiska kanterna är "marknad" respektive "stat" ett mobiliserande skällsord. "Socialdemokraterna vill införa marknadshyror", säger V-ledaren Nooshi Dadgostar med darr på rösten och hävdar att marknadsekonomi och hyror är en kombination som kommer att störta uppemot tre miljoner människor rakt ner i fördärvet. Ungefär lika eländigt är det på den kanten med "marknadsskolan"; för att inte tala om allt elände som har kommit av att sätta "äldre på marknaden" Marknad är kort sagt ett fungerande invektiv på vänsterkanten. Vilket onekligen är lite udda eftersom marknadsekonomi är så grundläggande för vårt välstånd och för vår välfärd. Därmed inte sagt att just dagens blandekonomi av stat och marknad är rätt avvägd. Framförallt är det staten (det allmänna) som behöver spotta upp sig. Marknadslösningar och enskild valfrihet inom rättsväsendet är till exempel en styggelse. De låga uppklarningsnivåerna och de klena straffen utgör grund för ett slags farlig privatisering av ett statligt kärnområde. Gangsterismens djungelns lag och klanväldets patriarkala bestraffarkultur har fått vind i seglen. Det allmänna har också flummat till skolområdet och öppnat upp för onödiga och undermåliga marknadsinslag genom att glida bort från det självklara kunskapsmålet till förmån för mål om "likvärdighet" vilket leder till att skattebetalarnas pengar kan användas till lite vad som helst. Och till att enskildas valfrihet kan användas för att välja undermåliga men statssanktionerade skolor. 

Statens och marknadens roller ska kort sagt inte blandas ihop hur som helst. Staten behöver auktoritet nog för att där det behövs hävda att "Det är så här det är och det blir så här". Marknadens vägvinnande motto "Det blir som det blir" är ingen framgångsfaktor i alla lägen. Blandekonomin behöver starka vänner i mitten av svensk politik.