Det är en uppmuntrande händelse att utredningen – vars 912-sidiga betänkande bär namnet ”En gemensam angelägenhet” – alls har kommit till. Jämlikhet är en motor för tillit och tillit är en motor för fungerande, framgångsrika och frihetliga samhällen. Jämlikhet kan inte konstrueras fram, hittas på eller ljugas om. Människor i ett samhälle känner och upplever om de är jämlika eller inte; alldeles oavsett vad staten och dess utredningsväsende säger om saken.
Den erfarne ämbetsmannen och författaren Per Molander har varit Jämlikhetskommissionens ordförande. Han har tillsammans med en handfull ledamöter och experter och kanslister tagit ett stort och brett grepp på den svenska jämlikhetens problem och förtjänster. Det är ett gediget arbete som nu är instämplat i regeringskansliet.
Vad är då jämlikhet egentligen? En klassisk diskussionspunkt är om jämlikhet framförallt bör eftersträvas när det gäller förutsättningar eller utfall?
Enkelt uttryckt; är det mest rimligt jämlika att alla ska ha lika goda möjligheter att genom utbildning, demokrati, socialförsäkringar och allt vad det allmänna åtagandet nu kan innehålla; att skapa sig det liv som man helst vill leva? Eller är det mest rimliga att jämlikheten bedöms utifrån utfall; människor skapar sig helt olika liv vilket per definition är ojämlikt?
Denna teoretiska konstruktion är just teoretisk. Verklighetens jämlikheter och ojämlikheter skär in i både förutsättningar och utfall. Per Molander och hans utredning konstaterar för sin del att utfall och förutsättningar är olika delar av samma mynt: Det som är det ena släktledets utfall blir nästa generations förutsättningar. Det Molander vill ha sagt med detta är väl – som jag tolkar utredningen – att det finns skäl att både bry som om förutsättningar och utfall när det kommer till jämlikhet. Vilket tycks mig vara en klok tanke i största allmänhet.
Skola och utbildning är helt grundläggande för jämlikhetens utfall och förutsättningar. Här finns många anledningar till förnyelse och reformer. Per Molanders utredning resonerar inte minst om behovet av förbättringar för att möta den omfattande utomeuropeiska invandringens ojämlikhetstriggande påverkan på samhället. Vi har ett ”möjlighetsfönster” på ”10–15” år där invandringen med rätt sorts reformer kan bidra till bättre jämlikhet på sikt, skriver utredningen. Jag hoppas att Magdalena Andersson vill öppna det fönstret.