Det vore att ljuga att säga att jag har läst varje sida Björn Åstrands utredning "En mer likvärdig skola". Utredningen som släpptes strax före förstamaj i år och som precis har varit ute på remiss är på nästan 800 sidor. Det går att vrida och vända på de viktiga och flerdimensionella begreppen likvärdig och jämlik hur många gånger som helst. Vilket Björn Åstrand också gör. Vrider och vänder alltså. Till slut blir orden, sidorna och omtagen så många att man liksom tappar riktningen som läsare. Och möjligen också som författare..
Trots alla ord och sidor ger utredningen ett tämligen ytligt intryck. Jämlikhet förminskas till en yta som går att uppnå genom att placera ut eleverna annorlunda i de tillgängliga skolorna. Hur nu det skulle gå till; så till vida man inte tänker sig deportationer av omfattande slag.
Jämlikhet finns som teori men också som praktik. Jämlikhet är framförallt en fråga om ansträngning. Staten behöver anstränga sig. Föräldrar till skolbarn behöver anstränga sig. Skolbarnen behöver anstränga sig. Lärare och rektorer behöver anstränga sig. Jag vet att väldigt många redan anstränger sig väldigt mycket. Det är därför vi - trots en del allvarliga problem - har det så bra som vi har det i Sverige. Men det behövs mer och fler och bättre.
Min syn på jämlikhet är i grunden praktisk. Oavsett vad det står i FN-deklarationer och regeringsförklaringar så är det så att den som vill bli betraktad som en jämlike behöver anstränga sig för att uppträda som en jämlike. Min inskolning i den jordnära jämlikhetspedagogiken skedde för längesedan uppe i Hälsingeskogarna på ett utbildningskollektiv. Där placerades unga människor som behövde stöd och hjälp för att försöka få ordning på sina liv. Det hjälpte föga för ungdomarna att enkom upplysas om att alla människor har lika och samma värde. Sådant hjälper inte när man själv känner sig värdelös och när man själv - inbillat eller inte - känner att omgivningen ser ner på en som en "värdelös knarkare." Då krävs praktisk och jämsides jämlikhet: Du anstränger dig allt vad du kan för att inte bete dig som en knarkare. Jag finns här jämsides med dig och puttar på/håller i handen om det behövs. Lätt att säga och svårt att göra. Visst är det så. Men det finns en riktning och en hållning och ett djup.
Istället för att fundera på hur elever ska omplaceras i skolorna bör staten ta ansvar för att varje skola blir en ansträngande kunskapsskola. Då ökar chansen för ett mer jämlikt och likvärdigt samhälle. På djupet.